Heteronormaliteten och jag

Jag känner mig jagad. Jag är ett villebråd och det är heteronormaliteten som är jägaren. Det börjar bli dags liksom. Att hitta nån. Man kan inte vara singel hur länge som helst, det är suspekt.

Att säga att man kan tänka sig att vara singel hela livet är inte ok. Det bemöts av bekymrade blickar, ren irritation och ”du kan ju inte bestämma dig för det”, med en underton av att det skulle vara nån slags självdestruktivitet eller martyrskap. Att man innerst inne vill, men inte tillåter sig. Men jag känner igen självdestruktivitet när jag ser den, i alla fall hos mig själv, och den ser inte ut så här.

Att däremot säga att man måste hitta nån och gifta sig innan man blir trettio, det är helt ok. Av någon anledning.

Jag har gått på dejter, för det skall man göra. Annars är man typ inte normal. Man måste kunna visa för omgivningen att man försöker. Man måste vilja. Är jag pusselbiten som fattas i ditt pussel?

Dejter är det mest obekväma och osexiga jag vet.