Jag tror att det i mellanstadiet som grunden till mitt hat mot matematik lades. Det var inte bara det att det var tråkigt att räkna, för tråkigt är ju en sak man kan stå ut med, utan det var faktiskt ångestladdat på riktigt att göra talen i matteboken. Plus att jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Jag försökte, men det gick inte. Läraren blev arg och sa att jag skulle sluta sitta och tänka på en massa annat trevligt utan ägna mig åt matten. Men jag tänkte inte på en massa annat trevligt! Jag försökte ju koncentrera mig på skiten för att bli av med den, men det gick inte. Det låste sig. Jag kom ingen vart.
När jag gick i högstadiet bestämde sig min skola för att utföra en litet experiment. Det innebar att vi endast hade lärarledda lektioner i vissa ämnen, så som de praktiska ämnena och b-språk och sånt. Matte däremot, tillsammans med andra ämnen, ingick i det som kallades block. Blocken var schemalagda, men inte lärarledda. Vi fick betygskriterierna i vår hand, och sedan var det upp till oss själva att klara av dem. Om man behövde en lärare fick man aktivt ta kontakt med en. När jag gick i högstadiet var jag inte så bra på att aktivt ta kontakt med människor.
Eftersom man själv fick avgöra hur mycket tid man skulle lägga på varje ämne, kan ni ju gissa hur mycket tid jag lade på matten. Precis. Ingen alls. Vid betygssättningen fick man själv (!) säga vilket betyg man hade jobbat mot, och jag sa så klart att jag ville ha godkänt i matte. Det fick jag också (!)
Jaha, och sen började jag gymnasiet. Här hade vi normala, schemalagda lektioner. Det uppdagades naturligtvis att jag hade mycket stora brister i mina mattekunskaper. Tyvärr lärde jag inte speciellt mycket i gymnasiet heller. Här skall jag dock inte bara skylla på skolan. En del av skuggan faller även över mig själv. Jag lade ingen tid som helst på matten. Försökte ibland, men det kändes totalt hopplöst allting. Förresten lade jag inte så mycket tid på något annat ämne heller, jag satt mest hos kuratorn och grät.
Jaja. Sen gick jag ut gymnasiet med ofullkomliga betyg och började hålla på med musik istället. Inte förrän jag var 23 år, år 2006, började jag läsa på Komvux. Då fick jag börja med att läsa in högstadiematten. Jag minns den första lektionen. Läraren sa ja, så ni är alltså här för att ni vill bli klara med högstadiet! Alla skrattade generat. Man känner inte som en lyckad människa direkt i den sitsen. Men läraren, Bengt, var helt fantastisk – han fick mig aldrig att känna mig dum, vilket jag alltid gjort på tidigare mattelektioner. Han använde mycket humor i sin undervisning, och gjorde faktiskt matten rolig. Något jag inte trott var möjligt. För första gången i mitt liv var det inte förenat med ångest att slå upp en mattebok.
Jag hade tänkt läsa ända upp till matte b med Bengt, men sen tyckte jag att det var roligare att börja läsa musikvetenskap på universitetet. Ändå känns det värdefullt att en gång mitt liv faktiskt räknat matte, lärt mig det allra mest grundläggande och känt att det funkar.
Bengt sa att jag egentligen inte har några problem med matte. Jag har bara trott det själv. Och det är ju faktiskt märkligt att jag har pluggat musikteori och komposition, som är ganska matematiska ämnen, på en relativt hög nivå utan några problem. Jag har skrivit ett stycke i tolvtonsteknik och det är typ bara matematik. Det har gått bra. Kanske har jag en fungerande vänster hjärnhalva trots allt! När det har med musik att göra, finns det ett sammanhang. Något som jag kan förstå. Matematik i sig är bara ett virrvarr, även om jag fått lite mer ordning i den på senare år.
Vad gjorde skolan egentligen för fel? Ganska många, skulle jag vilja säga! Men det största felet var att det verkar som att de medvetet gjorde matte till något tråkigt. Att man såg alla felaktiga svar som MISSTAG som inte borde förekommit, istället för att se dem som steg i riktningen mot rätt svar. Steg i inlärningen och utvecklingen.
Dessutom måste man som lärare tänka lite på vad man säger till små barn (och stora). Om man hela tiden säger till nån att hon är en språkmänniska och inte en mattemänniska, (men att matten är nödvändigt ont) finns det inte en risk att det till slut blir självuppfyllande?
måndag 29 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det roliga är ju att språkmänniskor ofta är väldigt bra på matte, eftersom att de kan se sammanhang... Men det tycks ofta gå människor förbi
Ja, visst är det så? Men inställningen i skolan var ofta att antingen är man språkmänniska, eller mattemänniska... synd!
Skicka en kommentar