Jag saknar universitetet. Jag saknar musikhögskolan i Örebro. Jag saknar Kulturama. Jag saknar känslan av att ha en framtid. Jag tror att det är dags att sträcka ut en hand och be om hjälp snart, men jag vågar inte göra det. Jag är rädd att personen jag ber, vem jag än frågar, bara skulle ge mig ett rep och en instruktion på hur man knyter en effektiv snara.
I onsdags var jag hemma hos Maria och Martin. Det var jätteroligt och trevligt ända tills jag började må illa. Slutade med att jag låg och spydde i deras vardagsrum hela natten och nästan hela nästa dag, spydde även lite på tunnelbanan på väg därifrån. Känns pinsamt, minst sagt. Kroppen är fortfarande i totalt uppror. Idag skulle jag ha gått med i Prideparaden var det tänkt men det fick jag ställa in så klart.
Ja just det, och så har det blivit översvämning hemma hos mig. Jag bor hemma hos mormor och vet inte när jag kan flytta tillbaka. Mormor har inte Internet så därför är jag inte så snabb på att svara på mail och sådant för tillfället.
Känns bara jävligt jobbigt allting. Försöker hålla mig flytande och någorlunda lugn genom att lyssna på inspelningar av mina terapisessioner. Kanske borde sjunga lite idag. Om det går. Om inte de senaste dagarnas alla spyor och galla och slem har frätt sönder halsen helt.
lördag 31 juli 2010
måndag 26 juli 2010
Unket
Jag vill inte sova men jag vill inte vara vaken. Jag vill inte vara ensam men jag vill inte träffa någon. Jag gick inte på DBT:n idag, det kändes som ett oöverstigligt projekt att lämna sängen, samtidigt som det kändes fel och obekvämt att ligga kvar. Jag är misslyckad vad jag än gör.
Alla jobbiga saker och smärtsamheter och nojjor står i kö just nu för att få ältas grundligt i min hjärna. Jag har sminkat mig och ska snart byta om från sunkkläder till klänning, sen ska jag åka in till stan och promenera. Och älta och se om det leder nån vart. Skulle egentligen gärna vilja träffa någon vän och prata, men jag kan inte umgås med någon utan att känna mig som en börda.
Alla jobbiga saker och smärtsamheter och nojjor står i kö just nu för att få ältas grundligt i min hjärna. Jag har sminkat mig och ska snart byta om från sunkkläder till klänning, sen ska jag åka in till stan och promenera. Och älta och se om det leder nån vart. Skulle egentligen gärna vilja träffa någon vän och prata, men jag kan inte umgås med någon utan att känna mig som en börda.
Tusen orosmoln på min himmel just nu...
Har haft en hel del ångestkänslor bubblande i mig de senaste dagarna. Minst sagt. Jag är så trött på den där oron som klöser och sparkar i mitt hjärta, trött på att den iskalla ensamheten envisas med att hålla mig hårt i sin famn. Ibland känns det som ett vilt djur, eller snarare en hel flock vilda djur, löper amok i mitt bröst. Fast det var värre igår. Idag har det varit ganska lugnt. Idag har jag mest känt mig gapande tom och håglös. Når inte ut till resten av världen. Jag har krupit ihop i soffan framför tv:n och jag skulle lika gärna kunnat ligga på havets botten, utan syre och utan solljus. Jag försöker undvika sömn i den mån det är möjligt då jag är trött på att hemsökas av dessa äckliga mardrömmar som letar sig in i mitt psyke och skräpar ner en massa så fort de får en chans.
Min boendesituation har blivit en källa till ångest och panik. Jag vill flytta men har ingenstans att ta vägen. Jag är ju inneboende, jag hyr en källarvåning i en villa och fram tills alldeles nyligen så har allting fungerat hur bra som helst. Men nu finns ett problem. Min hyresvärd har en fast telefon som står nere hos mig och som inte går att flytta, och eftersom det blivit något fel på telefonjacket uppe hos henne så kommer hon nerspringande till mig när det ringer och sitter här och pratar i telefonen... och det känns typ... väldigt besvärande. Förra veckan ringde den jättemycket, säkert fyra gånger om dan, och jag mådde verkligen jättejättedåligt av detta. Hade ångest och var stressad som tusan och grät en massa och kände mig helt förstörd. Jag svarar så klart inte i den. Skulle aldrig falla mig in, jag är livrädd för telefoner och det här aggressivt tjutande monstret har inget med mig att göra - men ändå blir jag jättestressad när den ringer. Får hjärtklappning och paniken klipper av alla tankar i mitt huvud, och sen har jag aktiv ångest i ungefär en timme efter att den sista signalen klingat ut. Och de gånger den ringer när min hyresvärd är hemma och hon kommer infarande till mig för att svara, även dessa tillfällen är stora stressmoment för mig. Jag vet inte vilket som är värst faktiskt. Jag känner att jag inte kan slappna av i mitt eget hem. Känner att det inte är någon idé att sätta mig och typ skriva dikter eller läsa i DBT-pärmen eller engagera mig i något överhuvudtaget, eftersom skräcktelefonen när som helst kan sätta igång och skrika och slita sönder det jag håller på med. Och ja, det bästa skulle ju vara om telefonen på övervåningen gick att laga så att hyresvärden skulle slippa springa ner till mig så fort det ringer och så att jag skulle kunna andas och få vara i fred här nere, men tydligen så går den inte att fixa. (?) Och jag vill flytta, jag vill verkligen, verkligen flytta och jag är så frustrerad över detta och känner mig så fruktansvärt värdelös som inte kan ordna en egen lägenhet. Jag försöker rycka i de trådar jag har och jag gör intresseanmälningar i bostadskön men det hela ger mig panik, det känns som jag ska kvävas av all förtvivlan och oro och jag är nära att ge upp. Att ge upp helt.
Och det här med DBT... alltså jag tycker det är så sjukt jobbigt. Många saker är väldigt bra och jag har redan lärt mig mycket, men samtidigt känner jag stundtals så sjukt obekväm när jag sitter i gruppen. Det bryter ner mig! Jag hör hur självskadaren i mig, hon som aldrig vill sluta skära, jublar. DBT:n är ju ett hot mot henne... Men jag ska försöka gå dit i morgon, det är tanken i alla fall. Beroende på hur jag mår.
Och jag orkar inte vara så här känslig. Orkar verkligen inte. Och det verkar ju inte bli bättre med tiden, snarare tvärtom! Är trött på att gå runt och riktigt bjuda in omvärlden till att strö salt i alla mina öppna sår. Det går ju inte att skydda sig mot allt, tyvärr. Det kommer alltid finnas saker som gör ont. Hur ska man leva egentligen? Hur ska man göra?
Min boendesituation har blivit en källa till ångest och panik. Jag vill flytta men har ingenstans att ta vägen. Jag är ju inneboende, jag hyr en källarvåning i en villa och fram tills alldeles nyligen så har allting fungerat hur bra som helst. Men nu finns ett problem. Min hyresvärd har en fast telefon som står nere hos mig och som inte går att flytta, och eftersom det blivit något fel på telefonjacket uppe hos henne så kommer hon nerspringande till mig när det ringer och sitter här och pratar i telefonen... och det känns typ... väldigt besvärande. Förra veckan ringde den jättemycket, säkert fyra gånger om dan, och jag mådde verkligen jättejättedåligt av detta. Hade ångest och var stressad som tusan och grät en massa och kände mig helt förstörd. Jag svarar så klart inte i den. Skulle aldrig falla mig in, jag är livrädd för telefoner och det här aggressivt tjutande monstret har inget med mig att göra - men ändå blir jag jättestressad när den ringer. Får hjärtklappning och paniken klipper av alla tankar i mitt huvud, och sen har jag aktiv ångest i ungefär en timme efter att den sista signalen klingat ut. Och de gånger den ringer när min hyresvärd är hemma och hon kommer infarande till mig för att svara, även dessa tillfällen är stora stressmoment för mig. Jag vet inte vilket som är värst faktiskt. Jag känner att jag inte kan slappna av i mitt eget hem. Känner att det inte är någon idé att sätta mig och typ skriva dikter eller läsa i DBT-pärmen eller engagera mig i något överhuvudtaget, eftersom skräcktelefonen när som helst kan sätta igång och skrika och slita sönder det jag håller på med. Och ja, det bästa skulle ju vara om telefonen på övervåningen gick att laga så att hyresvärden skulle slippa springa ner till mig så fort det ringer och så att jag skulle kunna andas och få vara i fred här nere, men tydligen så går den inte att fixa. (?) Och jag vill flytta, jag vill verkligen, verkligen flytta och jag är så frustrerad över detta och känner mig så fruktansvärt värdelös som inte kan ordna en egen lägenhet. Jag försöker rycka i de trådar jag har och jag gör intresseanmälningar i bostadskön men det hela ger mig panik, det känns som jag ska kvävas av all förtvivlan och oro och jag är nära att ge upp. Att ge upp helt.
Och det här med DBT... alltså jag tycker det är så sjukt jobbigt. Många saker är väldigt bra och jag har redan lärt mig mycket, men samtidigt känner jag stundtals så sjukt obekväm när jag sitter i gruppen. Det bryter ner mig! Jag hör hur självskadaren i mig, hon som aldrig vill sluta skära, jublar. DBT:n är ju ett hot mot henne... Men jag ska försöka gå dit i morgon, det är tanken i alla fall. Beroende på hur jag mår.
Och jag orkar inte vara så här känslig. Orkar verkligen inte. Och det verkar ju inte bli bättre med tiden, snarare tvärtom! Är trött på att gå runt och riktigt bjuda in omvärlden till att strö salt i alla mina öppna sår. Det går ju inte att skydda sig mot allt, tyvärr. Det kommer alltid finnas saker som gör ont. Hur ska man leva egentligen? Hur ska man göra?
lördag 24 juli 2010
onsdag 21 juli 2010
Droga ner mig, annars orkar jag inte mer
Jag kan inte hantera så här många jobbiga saker på en och samma gång. Det är för mycket! Var och en av dessa saker skulle orsaka ett psykbryt alldeles på egen hand. Jag mår piss. Gårdagen började inte särskilt bra, och sedan fortsatte den urarta mer och mer tills jag slutligen var helt jävla misshandlad inuti. Höll på att gråta ihjäl mig igår, och det var inte tårar av den befriande, förlösande typen, nej det var frustrerade och infekterade tårar, oförmögna att göra någonting bättre.
Idag ser jag lite klarare än igår. Jag har hittat två positiva saker i tillvaron de senaste dygnen. För det första, jag känner mig ganska kreativ. Och när jag darrande och med blanka ögon och panikslagna tankar promenerade ner till fårhagen för att jag tänkte att det skulle ge mig lite lugn inombords att titta på hur fåren gick och betade, så visade det sig att en border collie var där för att öva vallning. Då blev jag nästan lycklig för en liten stund. Så underbart att se en av dessa begåvade och gulliga hundar arbeta!
Sen gick jag hem igen och min värld slogs i spillror. Fåren och border collien försvann. Mörker och ondska invaderade mig och ställde till en sån oreda att jag inte vet hur jag ska få någon ordning på detta.
Idag ser jag lite klarare än igår. Jag har hittat två positiva saker i tillvaron de senaste dygnen. För det första, jag känner mig ganska kreativ. Och när jag darrande och med blanka ögon och panikslagna tankar promenerade ner till fårhagen för att jag tänkte att det skulle ge mig lite lugn inombords att titta på hur fåren gick och betade, så visade det sig att en border collie var där för att öva vallning. Då blev jag nästan lycklig för en liten stund. Så underbart att se en av dessa begåvade och gulliga hundar arbeta!
Sen gick jag hem igen och min värld slogs i spillror. Fåren och border collien försvann. Mörker och ondska invaderade mig och ställde till en sån oreda att jag inte vet hur jag ska få någon ordning på detta.
lördag 17 juli 2010
Två bilder från bröllopet
Det var någon som tog kort på mig när jag sjöng på bröllopet för en vecka sen. Kul! Så här såg jag ut! En fantastiskt fin ceremoni var det, och jag är glad att jag fick äran att vara en del av det hela.
tisdag 13 juli 2010
En väldigt ostrukturerad uppdatering
Ja, nu är det längesen jag uppdaterade bloggen. Jag hittar liksom ingen inspiration till att skriva. Jag pendlar mellan att känna mig alldeles tom och ihålig till att vara full av mörka orostankar. Och emellanåt mår jag bra och är nästan glad.
Jag är lyckligt lottad och har det svalt och behagligt här inne hos mig. Utomhus är det ju tryckande hetta. Jag har tagit några steg utanför dörren och hjälp, det var ju helt fruktansvärt. Pratade med mormor i telefonen nyss och hon lät väldigt plågad på rösten, och det kan jag förstå för att jag vet hurdant det blir i hennes hus under dessa stekande sommardagar - det blir som en bastu.
Det största som har hänt sen sist är självfallet min systers bröllop. I lördags ägde denna fina händelse rum. Ceremonin hölls under en stor ek, vigselförrättaren pratade väldigt fint och till min stora lättnad så gick mitt sjungande ganska bra. Jag känner mig nöjd. Festen efteråt var rolig, men jag blev så klart alldeles för full, fullast av alla, och givetvis fick jag min dos bakfylleångest och skam när jag vaknade på söndagen. Skäms fortfarande över min brist på självkontroll, men jag försöker att inte älta det hela mer nu. Jag kan ju inte göra något åt det som redan hänt.
Annars så rullar livet på som vanligt. Min psykolog har gått på semester från och med i fredags, men jag går på sommargrupp på sjukhuset två gånger i veckan. Det är givande och superjobbigt på samma gång. Förra veckan började jag tvivla på om jag verkligen orkar med detta. Psykologen sa något som har klistrat sig fast i mitt huvud. Om jag hoppar av DBT:n för att det är jobbigt och obehagligt, så är det samma sak som om en cancerpatient skulle sluta med cellgiftsbehandlingen för att den ger illamående. Behandlingen är jobbig. Man mår illa av den. Men hur lockande är alternativet? Att gå under av sjukdomen.
Förra helgen hände den ena jobbiga saken efter den andra, jag kände mig påhoppad och kritiserad, kände hur människor trampade omkring på mina nervtrådar, jag bar även på en stor oro för människor i min närhet som inte mår bra, och till slut tappade jag greppet och gick in i någon slags paranoia. Psykologen hjälpte mig att reda ut detta, att se vilka av mina känslor som var berättigade och vilka uppfattningar som saknade förankring i verkligheten. Det varade inte särskilt länge, men jag känner av efterdyningarna än.
Ja, jag har drunknat i mina känslor några gånger och jag har tyvärr fallit ner i självdestruktiviteten vid några tillfällen. Jag har verkligen fått massor av hjälp med att utveckla fungerande färdigheter för att kunna hantera ångesten, men ibland när jag är ensam känns det som att mina färdigheter rycks ifrån mig.
Jag är lyckligt lottad och har det svalt och behagligt här inne hos mig. Utomhus är det ju tryckande hetta. Jag har tagit några steg utanför dörren och hjälp, det var ju helt fruktansvärt. Pratade med mormor i telefonen nyss och hon lät väldigt plågad på rösten, och det kan jag förstå för att jag vet hurdant det blir i hennes hus under dessa stekande sommardagar - det blir som en bastu.
Det största som har hänt sen sist är självfallet min systers bröllop. I lördags ägde denna fina händelse rum. Ceremonin hölls under en stor ek, vigselförrättaren pratade väldigt fint och till min stora lättnad så gick mitt sjungande ganska bra. Jag känner mig nöjd. Festen efteråt var rolig, men jag blev så klart alldeles för full, fullast av alla, och givetvis fick jag min dos bakfylleångest och skam när jag vaknade på söndagen. Skäms fortfarande över min brist på självkontroll, men jag försöker att inte älta det hela mer nu. Jag kan ju inte göra något åt det som redan hänt.
Annars så rullar livet på som vanligt. Min psykolog har gått på semester från och med i fredags, men jag går på sommargrupp på sjukhuset två gånger i veckan. Det är givande och superjobbigt på samma gång. Förra veckan började jag tvivla på om jag verkligen orkar med detta. Psykologen sa något som har klistrat sig fast i mitt huvud. Om jag hoppar av DBT:n för att det är jobbigt och obehagligt, så är det samma sak som om en cancerpatient skulle sluta med cellgiftsbehandlingen för att den ger illamående. Behandlingen är jobbig. Man mår illa av den. Men hur lockande är alternativet? Att gå under av sjukdomen.
Förra helgen hände den ena jobbiga saken efter den andra, jag kände mig påhoppad och kritiserad, kände hur människor trampade omkring på mina nervtrådar, jag bar även på en stor oro för människor i min närhet som inte mår bra, och till slut tappade jag greppet och gick in i någon slags paranoia. Psykologen hjälpte mig att reda ut detta, att se vilka av mina känslor som var berättigade och vilka uppfattningar som saknade förankring i verkligheten. Det varade inte särskilt länge, men jag känner av efterdyningarna än.
Ja, jag har drunknat i mina känslor några gånger och jag har tyvärr fallit ner i självdestruktiviteten vid några tillfällen. Jag har verkligen fått massor av hjälp med att utveckla fungerande färdigheter för att kunna hantera ångesten, men ibland när jag är ensam känns det som att mina färdigheter rycks ifrån mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
