Min mormor, en hyllning

Nu skall jag berätta lite om min fantastiska mormor, som även är min bästa vän.

Mormor föddes 1927 i Kvillinge socken i Östergötland. Sommarloven tillbringade hon i Småland hos en moster och morbror som hade eget mejeri. Där lärde hon sig att göra ost, och hon brukade gå upp tidigt och laga frukost åt sin moster och morbror. På somrarna i Småland hade hon träskor på sig, och det hände flera gånger att det låg getingar i skorna när hon skulle ta på sig dem och hon blev getingstucken.

När hon blev äldre gick hon på Frisörskolan i Norrköping. Det var en treårig utbildning. Hon praktiserade på en damfrisering och var på skolan en dag i veckan. Frisörskolan var ny, och man firade invigning under mormors studietid där. Mormor blev då utsedd till hårmodell eftersom hon hade vackrast hår av alla.

Efter studierna sökte hon jobb på olika frisörställen, och fastnade för Jönköping. Där bodde hon tillsammans med en kompis. När kompisen gifte sig så blev det tråkigt, och mormor åkte hem till Finspång. Sedan fick hon nytt jobb i Örebro, och där träffade hon morfar. De ville gifta sig, och han köpte ett konditori i Norrköping eftersom hon kom därifrån. Mamma föddes år 1953 i Norrköping. Tyvärr gick det inte så bra med affärerna, på grund av strejker och problem i konditoribranschen, så de sålde stället och flyttade tillbaka till Örebro.

I Örebro trivdes mormor. Runt 64 startade hon en egen damfrisering. Först bodde de i lägenhet i Stjärnhusen, och därefter flyttade de till ett radhus, och där bodde mormor i 38 år.

Det var några riktigt jobbiga år då mormors mamma var sjuk. Mormor åkte till Finspång varenda helg för att ta hand om mamman, och skjutsade henne till sjukhuset när det behövdes.

Mormor höll ihop med sin kära kusin Ulla i alla år. De stöttade varandra i vått och torrt. Ulla jobbade i restaurangbranschen och blev änka tidigt. Hon var bra på ekonomi och hjälpte mormor med deklarationerna, när morfar inte kunde längre.

1993 var ett hemskt och jobbigt år, då morfar dog och mormor själv drabbades av bröstcancer. Deras hund Adam hade dött året innan.

År 2006 sålde mormor huset i Örebro och flyttade till Stockholm. Här bor hon nu. För första gången i sitt liv har hon katter. Hon har tagit hand om en familj hemlösa katter, som varken kommunen eller katthemmet hade resurser att hjälpa. De har blivit steriliserade och relativt tama.

Mormor är fortfarande hur aktiv som helst. Hon är den mest tålmodiga och snälla person jag vet. Hon blir aldrig irriterad, och verkar ha hundra gånger så stor förståelse som andra människor. Dessutom är hon öppensinnad och frimodig.

Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan mormor.

Dingdingding säger varningsklockan!

Det finns en grej man skall se upp med, har jag lärt mig. Det är när killar börjar bedyra för en att de respekterar en. Bara så där. Som att man skall bli förvånad och tacksam över detta självklara. Skall man inte respektera alla? Är inte det en grundläggande sak i alla relationer? Jag har märkt att folk som gillar att använda ordet respekt i själva verket inte vet vad det betyder. Eller att de iallafall har en helt annan definition på det än vad jag har.

Baby, live your life for love

Tog ut mig själv på en dejt i en annan dimension
Vi delade en flaska vin och en intressant konversation
Sen blev det tjafs om vem som skulle ta notan

Svikare, Älskade

Svikare, du som skulle rädda mig
Älskade, hur kunde du glömma mig?
Din tankevärld är månens mörka sida
Ditt hjärta är skatten vid regnbågens slut
Du är drömmen en svulten själ livnär sig på
Du är symbolen jag klamrar mig fast vid

Det vi inte kan få, vill vi ha
Havsbotten vill ha solsken, och sjöjungfrun vill ha ben
Det är därför hon kommer upp till ytan
Det är för prinsens skull
Men han dyker aldrig ner i djupet
för hennes

Det vi inte kan få, vill vi ha
- en annan värld vill vi ha
Därför vill sjöjungfrun ha prinsen,
hennes kärlek är stark, den är himmelsk,
den är allt - utom realistisk
2000 meter djup är hennes kärlek
Men den är inte realistisk

Så hon sjunker tillbaka ner i djupet
Man bör inte missta sig för en kvinna,
när man är ett slemmigt havsdjur
Korallerna sjunger vaggvisor
långt långt långt borta från verkligheten

Svikare, älskade
Du skulle ju hjälpa mig med verkligheten

John Blund

John Blund, John Blund,
Du vet ju att jag redan har besök
– utav krafter starkare än din
utav demoner som tar mig i sin famn

du kan inte hälla sand i mina ögon
för någon annans tankar surrar i mitt huvud

John Blund, du ser väl
att du inte kan hjälpa mig
Vaken, men halvt fastkedjad vid en mardröm

John Blund,
Man kan inte sätta rätt kurs på ett spökskepp
och föra det i hamn
Medan spindlarna väver sin väv så fort,
över alla våra drömmar

Stackars John Blund
- Mot koffein och ångest är du chanslös

Olga, en framgångssaga

Tänk, att man ena dagen kan vara hemlös och leta mat i komposterna, för att nästa vara fotomodell och äta Whiskas från silverfat.

Heteronormaliteten och jag, del två

Om man läser min blogg så framgår det nog att jag inte är en stor anhängare av den här tvåsamheten. Det är inte det att jag har något emot den. Eller att jag utesluter att jag någon dag själv vill ha ett förhållande. Men mina erfarenheter har inte direkt gett mig mersmak. Och det senaste året har jag varit mer ointresserad av allt som liknar ett förhållande än någonsin. Det har vänt sig i magen på mig när jag sett hånglande par på tv. Jag menar allvar. (Det betyder inte så mycket egentligen, för det vänder sig i min mage ganska ofta.) Jag kanske rentav har nån sorts problem. Eller så har jag inte det, det är inte riktigt poängen. Det enda jag vet är att jag inte kan forcera något, för det vore jobbigt för alla inblandade. Jag känner mig ganska trygg i tron på att om det är meningen att jag skall träffa nån, så gör jag det säkert den dag jag vill. Men om det inte blir så, så är det inget fel med det. Det känner jag mig också trygg i.

Och nu kommer vi till det här med tvåsamheten som norm. Det motsätter jag mig. Som samhället ser ut idag är det meningen att man skall kunna klara sig ensam. (Dock har ju kvinnor fortfarande lägre lön… Min halvbrorsas fru påpekade förresten för sin chef att hennes manliga kollega fick mer lön för samma jobb. Och fick svaret att hon skall vara glad för hon tjänar bra ”för att vara tjej”. Eeh what? Men det är en annan historia.)
Det finns helt enkelt ingen anledning till att man måste leva två och två, och det är ingen tragedi om alla inte vill det. Inte heller kan man utgå från att alla vill leva med någon av det andra könet. Eller att alla vill ha barn. Inget av detta är självklarheter idag.

Inte för att jag inte tror att kärleken mellan två personer kan vara fin. Jag tror att den kan vara jättefin, när det vill sig väl. Och även jag har romantiska fantasier, nån gång ibland så där. (Min favoritbok är Wuthering Heights, det säger ju en hel del.) Det är den här kommersialiserade tvåsamheten som inte imponerar på mig. Kärleken har jag inget emot.

Är du stark eller svag lilla vän?

Jag brukar tänka på det här med styrka och svaghet ibland. Idag pratade de om kvinnliga alkoholister på radion, och det var en tjej som sa att hon aldrig skulle kunna bli alkoholberoende, eftersom hon är så stark psykiskt. Det kanske inte är något fel på det resonemanget. Men jag upplever det ändå som ganska provocerande. Betyder det att man är svag om man har någon sorts problem? Om man har en sjukdom?

Jag tänker på mig själv. Man kan ju kalla mig ganska svag, eftersom jag är rädd för spöken, tar åt mig jättemycket av allt alla säger och en gång i tiden hade jag så mycket ångest att jag inte kunde åka tunnelbana ensam. Bland annat. Men jag försöker att göra starka saker hela tiden. För att utmana mig själv, och för att inte missa någon av livets chanser. Fast egentligen vet jag inte om det är styrka, det handlar ju bara om att jag gör mitt bästa. Och egentligen är det inte heller svaghet, om det är något man inte klarar av.
Alla gör vi så gott vi kan utifrån oss själva.