Svikare, du som skulle rädda mig
Älskade, hur kunde du glömma mig?
Din tankevärld är månens mörka sida
Ditt hjärta är skatten vid regnbågens slut
Du är drömmen en svulten själ livnär sig på
Du är symbolen jag klamrar mig fast vid
Det vi inte kan få, vill vi ha
Havsbotten vill ha solsken, och sjöjungfrun vill ha ben
Det är därför hon kommer upp till ytan
Det är för prinsens skull
Men han dyker aldrig ner i djupet
för hennes
Det vi inte kan få, vill vi ha
- en annan värld vill vi ha
Därför vill sjöjungfrun ha prinsen,
hennes kärlek är stark, den är himmelsk,
den är allt - utom realistisk
2000 meter djup är hennes kärlek
Men den är inte realistisk
Så hon sjunker tillbaka ner i djupet
Man bör inte missta sig för en kvinna,
när man är ett slemmigt havsdjur
Korallerna sjunger vaggvisor
långt långt långt borta från verkligheten
Svikare, älskade
Du skulle ju hjälpa mig med verkligheten
måndag 17 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det knyter sig i magen igen. Det är bra va?
hehe, ja jag skriver ju inga feel good-dikter direkt.
Skicka en kommentar