Heteronormaliteten och jag, del två

Om man läser min blogg så framgår det nog att jag inte är en stor anhängare av den här tvåsamheten. Det är inte det att jag har något emot den. Eller att jag utesluter att jag någon dag själv vill ha ett förhållande. Men mina erfarenheter har inte direkt gett mig mersmak. Och det senaste året har jag varit mer ointresserad av allt som liknar ett förhållande än någonsin. Det har vänt sig i magen på mig när jag sett hånglande par på tv. Jag menar allvar. (Det betyder inte så mycket egentligen, för det vänder sig i min mage ganska ofta.) Jag kanske rentav har nån sorts problem. Eller så har jag inte det, det är inte riktigt poängen. Det enda jag vet är att jag inte kan forcera något, för det vore jobbigt för alla inblandade. Jag känner mig ganska trygg i tron på att om det är meningen att jag skall träffa nån, så gör jag det säkert den dag jag vill. Men om det inte blir så, så är det inget fel med det. Det känner jag mig också trygg i.

Och nu kommer vi till det här med tvåsamheten som norm. Det motsätter jag mig. Som samhället ser ut idag är det meningen att man skall kunna klara sig ensam. (Dock har ju kvinnor fortfarande lägre lön… Min halvbrorsas fru påpekade förresten för sin chef att hennes manliga kollega fick mer lön för samma jobb. Och fick svaret att hon skall vara glad för hon tjänar bra ”för att vara tjej”. Eeh what? Men det är en annan historia.)
Det finns helt enkelt ingen anledning till att man måste leva två och två, och det är ingen tragedi om alla inte vill det. Inte heller kan man utgå från att alla vill leva med någon av det andra könet. Eller att alla vill ha barn. Inget av detta är självklarheter idag.

Inte för att jag inte tror att kärleken mellan två personer kan vara fin. Jag tror att den kan vara jättefin, när det vill sig väl. Och även jag har romantiska fantasier, nån gång ibland så där. (Min favoritbok är Wuthering Heights, det säger ju en hel del.) Det är den här kommersialiserade tvåsamheten som inte imponerar på mig. Kärleken har jag inget emot.