Det mest plågsamma

Häromdagen fick en av mina närstående nog av att jag mår så dåligt hela tiden. Hon tittade nästan vädjande på mig och sa med tunn röst: Jag orkar inte mer.

Och det gör så ont. Det gör så ont att göra sina nära illa. Jag försöker hålla min ångest instängd, men ibland kommer den ändå fram. När inte ens de som älskar en allra mest orkar, finns det ingen som orkar. Ingen som kan finnas vid min sida, ingen utom psykiatrin. Psykiatrin är snart allt jag har och det gör så ont, för det ska inte vara så. Vårdarna är inte min riktiga familj. Terapeuterna är inte mina kompisar. Läkarna är inte mina föräldrar.

Mitt hjärta har spruckit. Mitt samvete är dåligt och sårigt.