Jag har varit i centrum och käkat Ben and Jerrysglass och jag har sjungit lite julsånger. Min röst är inte riktigt på plats just nu, men jag är säker på att snart vara i form igen. Igår träffade jag min duettkompis i kyrkan. Vi sjöng Mendelsohn, folkmusik och annat. Nästa gång blir det julmusik! Jag är lite ledsen över att jag inte ska gå i något luciatåg i år.
I morgon ska jag åka på en dagskryssning till Åland, och på torsdag ska jag sätta mig och ringa samtal gällande olika aktiviteter och volontärarbeten. Jag är lite nervös över det. Samtidigt som jag längtar efter att bryta min sysslolöshet, så är jag rädd att jag inte ska klara de uppgifter man kan erbjuda mig. Är rädd att bli en börda istället för att vara till hjälp. Men jag försöker att inte tänka så. Jag måste ge mig själv en chans.
Jag har upptäckt att jag tycker det är jobbigt när man pratar med någon och samtalsämnet glider in på psykiatri. Det gör mig besvärad och jag vill bara prata om något annat, något lättsamt, något som inte gör så ont. Alla fel som psykiatrin har begått emot mig sitter fortfarande kvar som små taggar. Just nu funkar allting jättebra i kontakten med vården - jag har en bra terapeut, jag har kontinuerlig kontakt med en och samma läkare, jag slipper (nästan) alla piller och får istället injektioner varannan vecka. Men alla sveken, allt det som varit tidigare, är fortfarande färskt i mitt minne. Jag gjorde aldrig någon anmälan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det är klart att du ska ge dig själv en chans! Det är du värd! När det gäller volontärarbete är minsta lilla som tillför något till stor hjälp, så du behöver inte ha så jättehöga ambitioner till en början.
Dessutom, det är klart att det gör ont att tänka på psykiatrin efter allt som hänt dig. Jag tror att det är bra att låta samtalet glida in på ett annat ämne, tillåt dig själv lite distans till vad som hänt innan du ger det mer uppmärksamhet än nödvändigt. Det gör ju ingenting, det finns andra saker man kan prata om =)
Kram!
En bra riktlinje att använda sig av, när man ska ta steget ut i sysselsättning, brukar nog ofta vara att hålla sig lite under ribban för vad man tror att man klarar. Man vill gärna allt genast, men för att det ska vara hållbart på sikt kan det nog vara bra att ta ett steg i taget, och att göra det långsamt. Att vara väldigt tålmodig helt enkelt.
Vad skönt att du nu har fått en bra kontakt med läkare och terapeut i alla fall. Man behöver det!!
Vad härligt att komma ut på sjön/havet. Själv har jag faktiskt aldrig varit på Åland.
Och volontärarbete kommer bli kanon.
Håller med dig om psykiatrin. Jag har också ruggiga minnen från den som gjort att jag aldrig kan lita på dem till 100 % :-(
Svek gör ont. Förbannat ont.
Var rädd om dig.
Stor kram
Silverglitter - ja, visst finns det andra saker att prata om än psykiatri! Precis som du säger är det nog smidigast att börja prata om annat. Man skulle ju kunna säga till också, typ "Jag orkar inte prata om det här just nu" men det vet jag inte om jag skulle palla. Lättare att bara byta samtalsämne.
Stor kram
Rebecca - ja, det gäller att ta det långsamt och försiktigt, trots att man gärna vill göra allt på en gång. Men som du säger, det ska ju vara hållbart också.
Ja, jag känner mig riktigt lyckligt lottad som har en sån bra terapeut. Hon har verkligen ställt upp och jag känner mig trygg med henne. :-)
Kram
Maria - Det var riktigt vackert ute på havet, när man satt där inne i färjan och tittade ut. Jag hade tur med vädret. Och så åt jag en massa god mat också! :-)
Det är hemskt att bli sviken utav dem som har som jobb att hjälpa och stötta. Det är ju det sista man behöver när man redan mår dåligt.
Var rädd om dig du också!
Stor kram
Skicka en kommentar