Snart ska jag sova

Jag mår mycket bättre nu. Är fortfarande nervös som tusan inför flytten, men ska ta en dag i taget och så får det gå som det går. Det destruktiva kommer säkert att fortsätta locka mig och ropa på mig, men jag tänker ignorera allt sådant. Det är nya tider nu.

Drack precis en kopp gott te som värmde hela mig och så fort jag skrivit klart det här inlägget ska jag gå till sängs. Tidigare ikväll lyssnade jag på Carmilla med radioteatern i P1. Den var bra. För många, många år sen läste jag boken av Sheridan Le Fanu och den var också bra. Jag hade nästan glömt bort den. Jag måste läsa den igen.

God natt.

Får inte falla nu

Nej. De är inte välkomna, de här tankarna. Egentligen borde jag ju må bra. Ändå har självskadeimpulserna börjat riva i mig, det destruktiva lockar mer än vad det gjort på länge. Jag blundar och genast blixtrar minnesbilder förbi, bilder av vad jag förut gjort mot mig själv. Fantasier om hur jag skulle kunna skada mig spelas upp gång och på gång och börjar få fäste.

Jag vet inte vad det är. Flytten oroar och skrämmer mig. Trots att jag är glad att jag ska flytta och ser fram emot det! Allt det jobbiga som hände runt omkring mig i julas och som jag då lyckades hålla på avstånd har börjat äta sig in. Jag har åter börjat tänka på de jobbiga situationer jag upplevde på psykakuten och i slutenvården i somras. Den gamla välbekanta känslan av sorg och frustration över att inte bli lyssnad på eller respekterad av vårdgivarna tar plats igen. Fastän gångerna jag blivit lyssnad på och tagen på allvar än fler än de gånger jag inte blivit det, finns såren kvar och gör att jag är rädd för vården. Jag är frustrerad över all tid jag har och vet inte hur jag ska fylla den. Jag ska ha möte med Försäkringskassan nästa vecka, då ska jag säga att jag vill komma ut och göra praktik några timmar i veckan. Jag hoppas verkligen, verkligen att det är möjligt. När jag pratade med terapeuten nyligen sa hon att om jag faller tillbaka i självskadande kanske det inte är aktuellt med någon praktik längre.

Det är alldeles inom räckhåll att må bra. Att ramla ner till botten igen är också inom räckhåll. Allt beror på impulser.

Rädd

Jag är rädd för att gå vilse i kvarteret jag ska flytta till
Jag är rädd för att glömma betala hyran
Jag är rädd för att glömma betala de andra räkningarna
Jag är rädd för att bli övergiven
Jag är rädd för ensamhet
Jag är rädd för killar
Jag är rädd för män
Jag är rädd för gubbar
Jag är rädd för bränd mat
Jag är rädd för förändringar
Jag är rädd för att bli hemlös
Jag är rädd för cancer
Jag är rädd för att mina vänner ska försvinna
Jag är rädd för vuxenlivet
Jag är rädd för mardrömmarna
Jag är rädd för humörsvängningar som sliter sönder vardagen
Jag är rädd för solsken
Jag är rädd för närhet
Jag är rädd att det inte ska finnas pengar på kortet när jag betalar i affären

Jag älskar min gulle-mormor!

Så ska jag då flytta ifrån min mormor på måndag. Kommer sakna henne massor. Men jag kommer så klart att hälsa på henne hur ofta som helst. Älskade mormor!

Seg söndag men rolig helg

Jag har haft en riktigt seg söndag! Den började visserligen väldigt bra, jag vaknade med ett stort leende på läpparna och en känsla av lycka efter att ha drömt söta, rara och romantiska drömmar hela natten. Roligt med lite omväxling från de vidriga mardrömmarna. Jag låg kvar i sängen hur länge som helst och försökte klamra mig fast vid mina gulliga drömmar, jag ville fortsätta sova, men verkligenheten vann till slut över drömmarna och jag masade mig motvilligt upp och drack mitt morgonkaffe. Fortfarande med lyckokänslor virvlande i hjärtat.

Sedan gjorde mitt mående en tvärvändning. Jag missade dagsljuset idag, för jag tillbringade tiden under en filt med gosedjur och illamående som sällskap. Jag kan inte hjälpa det, det är så mycket oro som härjar och river i mig. Jag vill att något ska hända snart. Jag måste ordna en sysselsättning, jag vill ha något konkret att göra på dagarna. Jag blev antagen till en kurs i lingvistik på universitetet den här terminen, men valde efter många om och men att tacka nej, det kändes inte rätt. Nu hoppas jag på att få komma ut och göra praktik någonstans, helst på ett äldreboende. Jag behöver verkligen träffa min handläggare på Försäkringskassan snart och diskutera detta. Vårat möte har blivit inställt tre gånger och jag önskar så att det ska bli av snart snart snart, jag har så många frågor kring det här med praktik som jag måste diskutera med henne. Det är inte bra för mig att gå sysslolös, jag blir överspänd och bygger upp nervositet över små, vardagliga saker och bisarra tankar snurrar runt i mitt huvud. Men jag är inte i närheten av lika paranoid som jag varit. Hoppas att den tiden är och förblir ett minne blott.

Nu på kvällen har ångesten slitit och bubblat i mig, jag har tagit vid behovs-medicinen som man blir alldeles upprymd av och det börjar kännas mer stabilt, även om jag fortfarande är orolig. Något ligger och gnager och gör att jag inte kan slappna av. Jag oroar mig konstant för alla de saker som kan gå fel. Känner mig totalt inkompetent som inte kan få någonting i livet att fungera. Helst skulle jag vilja låsas in på slutenvård för gott. Jag längtar så efter låsta dörrar och tryggheten på sjukhuset, men när jag väl är där känns allting fel och jag vill bara ut. Jag vill vara självständig och skapa det liv jag vill ha.

Bortsett från söndagen så har helgen varit jättetrevlig och rolig. I fredags träffade jag Maria och vi gick till Glenn Miller Café. Marias vän Fia kom förbi en stund och tog en öl med oss. Det var så mysigt att sitta i baren och prata en massa och känna sig som en normal människa för en stund. Sedan var det ett duktigt liveband som spelade, jätteroligt! Det är alltid speciellt att höra musik live. Hit vill jag gå fler gånger. Tyvärr började jag må lite dåligt av alkoholen på slutet. Jag tyckte att jag drack med måtta, men man vet aldrig när det slår fel.

Jag var ett vrak när jag vaknade på lördagsmorgonen. Uppror i hela kroppen. Jag lyckades ändå ta mig hem till Jenny och Andreas för middag och filmkväll. Min syster och svåger, Anna och Niclas, var också där. Jag låg och sov medan de andra handlade och fixade mat. Sen när jag fick äta började jag må mycket bättre. Två filmer såg vi och det var hur mysigt som helst. Jag älskar att ha filmkväll hos Jenny och Andreas.

DBT gör ont

Idag i DBT-gruppen sa jag att jag inte vet om jag orkar med den här behandlingen längre. Det kändes så tungt allting. Ibland har jag så svårt att öppna mig, orden fryser fast innan jag lyckas få ur mig dem. Och det är så obehagligt att tvingas se sina egna destruktiva beteenden i vitögat. Det gör så ont att rota bland minnena, och försöka klura ut varför det blivit som det blivit.

Sen under terapitiden började det kännas alltmer ok att sitta där. Jag fick massor av stöd och konkreta råd från terapeuterna, och jag ska inte hoppa av. Men jag måste ta detta i min egen takt. Min tillit till andra människor är inte stor. Inte heller min tilltro till mig själv.

Kontrakt med terapeuten

Igår skrev jag och min terapeut ett kontrakt. I kontraktet lovar jag att fullfölja behandlingen, att komma i tid till sessionerna och såna saker. Egentligen skulle vi gjort detta för längesedan, men i början av behandlingen var jag så instabil och osäker på vad jag ville, och dessutom så arg på psykiatrin att jag inte hade minsta lust att skriva på något kontrakt med dem. Det känns annorlunda nu. Jag är fortfarande ledsen över vissa saker som jag önskar skötts annorlunda i det förflutna, men jag litar både på min enskilda terapeut och på gruppterapeuterna. Och jag känner att psykiatrin varit där och tagit emot mig när jag fallit. Att de lyssnat på vad jag sagt och tagit mig på allvar. Det är jag tacksam för.

Kontraktet gäller ett halvår framåt, till augusti.

Det skrämmer mig att DBT:behandlingen kommer att ta slut en dag. Även om jag tycker det är ganska jobbigt och obekvämt att rota i mina problem och beteenden, och analysera mina känslor, så kommer jag att sakna att gå till mottagningen varje måndag och torsdag.

Och så pratade vi om det jobbiga och osagda igår. Det som jag inte kan beskriva med ord. Jag hade tänkt skriva ner det och ge till terapeuten för att läsa, men jag har inte kunnat förmå mig till det heller. Det är så hårt inlindat i skamkänslor, så djupt begravet i de vrår av själen som ingen får se. Terapeuten tror att jag är redo att öppna mig snart. Men jag undrar. Jag är livrädd. Jag vill bara skjuta det jobbiga ifrån mig, vill fortsätta låtsas att det inte handlar om mig.

Nu är jag med i kören!

Jag sitter framför datorn och dricker örtte och äter riskakor. Ska snart lägga mig och läsa. Det har varit en ganska tung dag med mycket grubbel och oro, men nu känns allting bra och jag är hoppfull. Det kanske är vid behovs-medicinen som jag tog för några timmar sen som faktiskt haft verkan. Hur som helst är de jobbiga känslorna som bortblåsta.

Provsjungningen i förrgår gick alldeles strålande! Efter att ha sjungit upp fick jag vara med på körrepet och det var så roligt! Jag hade nästan glömt hur härligt det är att sjunga i kör. Alla var trevliga, stämningen var god och jag kände mig verkligen välkommen i gänget. Mina otränade stämband kändes lite slitna när repet var slut, och jag blev lite hes eftersom det är så längesen jag sjöng i flera timmar, men det gjorde inget för jag kände mig så lycklig! Det ska bli underbart roligt att sjunga med den här kören varje tisdagskväll, och jag är säker på att jag snart kommer att vara i form igen sångmässigt.

Provsjungning ikväll

Ångesten hackar lite i hjärtat, onda minnen river, men jag måste ta mig samman, klä mig och sminka mig och gå ner till bussen, för jag ska strax iväg på en provsjungning. Jag har sjungit idag och rösten verkar sitta på plats, och jag hoppas att det kommer gå bra.

Idag har jag druckit för många koppar kaffe och mår lite illa. Att man aldrig lär sig det där.

Pandoras ask

Jag klättrar högre och högre upp i DBT-huset. Jag befinner mig inte längre nere i källaren, självskador är inte längre en del av min vardag och jag har inte glödande kol under fötterna. Jag har blivit starkare och mer välfungerande, och jag vet att det är nu det är meningen att jag ska börja prata. Öppna mig och prata om allt det som gör ont. Allt det där jag borde prata om. Och jag kan inte förmå mig till det. Jag är livrädd. Samtalen med min terapeut är som minfält där jag hela tiden oroar mig för att vi ska trampa på något känsligt, något sårigt, något gammalt.

Inom mig ältar jag mina små trauman, saker jag varit med om någon annan kanske bara skulle borsta av sig och glömma, men som för mig har blivit osynliga, brännande sår som är så laddade att de inte går att ta i, inte går att beskriva med ord. Att berätta skulle vara som att öppna Pandoras ask. All världens olycka skulle forsa ut, det skulle inte gå att stoppa.

Skam. Vi har pratat mycket om skam, jag och terapeuten. Jag och prästen också. Jag tror att de märker att jag bär på en skam. Något är det som hindrar mig från att prata, något vansinnigt starkt och jag tror det är skam. Skammen gör att allt låser sig och jag inte kan prata fritt. Skammen sätter sig mellan mig och de fina, hälsosamma relationer jag skulle vilja ha.

Och jag fortsätter skjuta upp det där tillfället när jag ska öppna mig och berätta om mina trauman. Jag orkar inte just nu, säger jag. Inte idag. Och jag undrar om den dagen då jag orkar nånsin kommer att komma.

Igår blev det bestämt!

Jag ska flytta!!! Den första februari blir jag inneboende i en källarvåning som ligger betydligt mer centralt till än mitt nuvarande boende. Det är nära till både buss och tunnelbana. Och gissa vad som finns i det nya huset och som jag kommer att ha tillgång till – en flygel!! Jag kommer att sakna min älskade mormor (som jag bott hos sen 2007) och Olga, men jag kommer ju så klart att hälsa på dem hur ofta som helst. Det känns bra det här!

Idag ska jag åka till kyrkan och träffa prästen S för samtal, sedan ska jag in till stan och fika med G som jag lärt känna på helgon.se. Det är kul att träffa nya människor!

Vill plugga nu

I morse ringde jag Komvux för att höra hur möjligheterna att hoppa på omvårdnadsprogrammet redan i vår ser ut. Inte så goda visade det sig, reservlistan är lång. Men jag ska ändå gå dit idag och lämna in en ansökan, det skadar ju inte.

Igår var en underbar dag. Mina vänner Jenny och Andreas och deras ljuvliga hund kom hem till mig på besök. Syster och svåger dök också upp och vi gick en härlig promenad i den vintriga skogen. Sen satt vi inne och fikade och pratade en massa allihopa.

Jag ska göra mitt bästa för att 2010 ska bli ett aktivt år, då jag ska följa alla mina nya, spännande drömmar och ta tag i saker och ting. Jag ska provsjunga till en kör den 12:e, och jag har ansökt till Shedos styrelse. Det är så klart långt ifrån säkert att jag blir utvald till någon av dessa saker, men man förlorar ingenting på att försöka.