Kontrakt med terapeuten

Igår skrev jag och min terapeut ett kontrakt. I kontraktet lovar jag att fullfölja behandlingen, att komma i tid till sessionerna och såna saker. Egentligen skulle vi gjort detta för längesedan, men i början av behandlingen var jag så instabil och osäker på vad jag ville, och dessutom så arg på psykiatrin att jag inte hade minsta lust att skriva på något kontrakt med dem. Det känns annorlunda nu. Jag är fortfarande ledsen över vissa saker som jag önskar skötts annorlunda i det förflutna, men jag litar både på min enskilda terapeut och på gruppterapeuterna. Och jag känner att psykiatrin varit där och tagit emot mig när jag fallit. Att de lyssnat på vad jag sagt och tagit mig på allvar. Det är jag tacksam för.

Kontraktet gäller ett halvår framåt, till augusti.

Det skrämmer mig att DBT:behandlingen kommer att ta slut en dag. Även om jag tycker det är ganska jobbigt och obekvämt att rota i mina problem och beteenden, och analysera mina känslor, så kommer jag att sakna att gå till mottagningen varje måndag och torsdag.

Och så pratade vi om det jobbiga och osagda igår. Det som jag inte kan beskriva med ord. Jag hade tänkt skriva ner det och ge till terapeuten för att läsa, men jag har inte kunnat förmå mig till det heller. Det är så hårt inlindat i skamkänslor, så djupt begravet i de vrår av själen som ingen får se. Terapeuten tror att jag är redo att öppna mig snart. Men jag undrar. Jag är livrädd. Jag vill bara skjuta det jobbiga ifrån mig, vill fortsätta låtsas att det inte handlar om mig.