Jag klättrar högre och högre upp i DBT-huset. Jag befinner mig inte längre nere i källaren, självskador är inte längre en del av min vardag och jag har inte glödande kol under fötterna. Jag har blivit starkare och mer välfungerande, och jag vet att det är nu det är meningen att jag ska börja prata. Öppna mig och prata om allt det som gör ont. Allt det där jag borde prata om. Och jag kan inte förmå mig till det. Jag är livrädd. Samtalen med min terapeut är som minfält där jag hela tiden oroar mig för att vi ska trampa på något känsligt, något sårigt, något gammalt.
Inom mig ältar jag mina små trauman, saker jag varit med om någon annan kanske bara skulle borsta av sig och glömma, men som för mig har blivit osynliga, brännande sår som är så laddade att de inte går att ta i, inte går att beskriva med ord. Att berätta skulle vara som att öppna Pandoras ask. All världens olycka skulle forsa ut, det skulle inte gå att stoppa.
Skam. Vi har pratat mycket om skam, jag och terapeuten. Jag och prästen också. Jag tror att de märker att jag bär på en skam. Något är det som hindrar mig från att prata, något vansinnigt starkt och jag tror det är skam. Skammen gör att allt låser sig och jag inte kan prata fritt. Skammen sätter sig mellan mig och de fina, hälsosamma relationer jag skulle vilja ha.
Och jag fortsätter skjuta upp det där tillfället när jag ska öppna mig och berätta om mina trauman. Jag orkar inte just nu, säger jag. Inte idag. Och jag undrar om den dagen då jag orkar nånsin kommer att komma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
sv Skickat lösenord till dig per mail! Har du fått det?
Tack, jag ser jättemycket fram att börja dbtn nu!
Tjelsi - jag har fått det! Tack!
Hoppas DBT:n blir jättebra för dig!
Tänkte bara säga (om du inte redan vet), så har Get help here-communityt flyttat till en ny adress - http://gethelp.findtalk.net/
Det gamla är dock kvar, kan inte radera det.
MvH Eriiza, Admin
Å, det gäller bara att ta en dag i taget och fokusera på framstegen.
Hoppas vi ses i nästa vecka och stort grattis till ditt nya boende.
Stor kraaaaaaaaaaaam
Hej Maria! Du har så rätt, man måste fokusera på framstegen, och acceptera att det här med terapi är sånt som tar sin tid. Är så frustrerande bara att det ska vara så svårt att öppna sig och prata om det som ligger och skaver!
Absolut ska vi ses nästa vecka. Jag tänkte komma förbi på onsdag om det funkar för dig. Jag hör av mig via sms!
Och taaaack! Känns underbart att äntligen flytta! Även om det är från en inneboendesituation till en annan. Nu kommer jag att få mycket mer gott om plats.
Stor, varm kram
Oj, vad jag känner igen mig av det du skriver.
Jag får ofta ångest över saker som hänt, som en frisk person skulle ha glömt efter fem minuter. Det kan vara en mening någon sa, något jag själv gjorde som jag inte kan glömma.
AtroCious - jag tar åt mig något enormt av saker som andra tycker är bagateller. Jag kan inte låta det "rinna av mig" även om jag önskar. Ältandet och ångesten bara rullar igång och går inte stoppa. Skönt att veta att jag inte är ensam om att ha det så här, även om det så klart är tråkigt att vi båda har samma problem.
Nej, det går inte att bara glömma och gå vidare. Om man tänker rent logiskt så förstår jag att saken i sig inte var så farlig, men känslomässigt är det helt omöjligt att inte älta det. Ett exempel:
Vi satt häromdagen hos mina svärföräldrar och åt mat. Efter middagen så la jag sambons tallrik på min. Hans mamma kom och hämtade tallrikarna, och hon sa sedan vid diskbänken att hon föredrog när man lät tallrikarna stå var för sig - att man inte staplade dem. Det var en småsak, men jag blev väldigt ledsen inombords. Kände ett självhat för att jag var så dum, fick för mig att hon hatade mig. Visst låter det knäppt? Det är knäppt. Men ändå min verklighet.
AtroCious - jag kan också bli jätteledsen av till synes obetydliga saker. Saker som jag egentligen vet är fåniga, men det går inte att stoppa känslostormarna när det väl sätter igång. Har jättelätt att tolka allting som kritik och tro att alla hatar mig, och så går jag och ältar i evigheter.
Tack för dina kommentarer, var rädd om dig! Kram
Skicka en kommentar