Jag kan inte hantera så här många jobbiga saker på en och samma gång. Det är för mycket! Var och en av dessa saker skulle orsaka ett psykbryt alldeles på egen hand. Jag mår piss. Gårdagen började inte särskilt bra, och sedan fortsatte den urarta mer och mer tills jag slutligen var helt jävla misshandlad inuti. Höll på att gråta ihjäl mig igår, och det var inte tårar av den befriande, förlösande typen, nej det var frustrerade och infekterade tårar, oförmögna att göra någonting bättre.
Idag ser jag lite klarare än igår. Jag har hittat två positiva saker i tillvaron de senaste dygnen. För det första, jag känner mig ganska kreativ. Och när jag darrande och med blanka ögon och panikslagna tankar promenerade ner till fårhagen för att jag tänkte att det skulle ge mig lite lugn inombords att titta på hur fåren gick och betade, så visade det sig att en border collie var där för att öva vallning. Då blev jag nästan lycklig för en liten stund. Så underbart att se en av dessa begåvade och gulliga hundar arbeta!
Sen gick jag hem igen och min värld slogs i spillror. Fåren och border collien försvann. Mörker och ondska invaderade mig och ställde till en sån oreda att jag inte vet hur jag ska få någon ordning på detta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hjärtat!
Du står ut, det är det som är huvudsaken och styrkan...du kommer att bli starkare! Bra att du känner dig kreativ, passa på att skapa med det du tycker om. Håll fast vid tanken på att skaffa hund, det är en stor morot och du klarar det :)
Förlåt att jag tjatar men jag tror verkligen på dig!
Kramar
Känner så igen mig. Jag ville tom att det skulle stå att de fick drämma till mig med en hammare i huvudet i Krisplanen om jag tyckte livet blev för outhärdligt, men det kunde Alvik givetvis inte gå med på.
Det är så orättvist. Över hela stan går lyckliga små familjer omkring och äter glass medan vi måste slåss mot demoner stora delen av tiden. De kan väl få en demon var istället och vi få lite rast och ro.
Snart är det höst. Bästa tiden. Då ska vi dansa i löven, vännen.
Jag finns alltid här, det vet du.
varma kramar <3
Mia:
Tack gulliga rara du. Ja, nu handlar det mest om att stå ut. Jag försöker använda lite DBT-tänkande, men det är jäkligt svårt när det är så mycket kaos omkring mig. Jag måste typ flytta, och det stressar mig som tusan och hänger över mig. Ska berätta mer när vi träffas. En egen hund känns väldigt avlägset just nu... men jag träffar andras hundar och gullar med dem och då känns det lite bättre allting.
Massor av kramar
Maria:
Min kära fina vän! Just nu är allting så jobbigt och så tungt... min boendesituation fungerar inte längre överhuvudtaget och jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte om jag orkar med DBT:n länge till av olika skäl och så är jag så sjukt känslig och ogenomtänkta kommentarer från folk jag inte ens känner får mig att sjunka till botten. Ja, och så ångesten, ständigt närvarande. Jag skulle också vilja ha en hammare i huvudet.
Tack för att du finns där. Det känns fint och jag vet att du bryr dig på riktigt och att du förstår.
Massor av kramar <3
Skicka en kommentar