Tusen orosmoln på min himmel just nu...

Har haft en hel del ångestkänslor bubblande i mig de senaste dagarna. Minst sagt. Jag är så trött på den där oron som klöser och sparkar i mitt hjärta, trött på att den iskalla ensamheten envisas med att hålla mig hårt i sin famn. Ibland känns det som ett vilt djur, eller snarare en hel flock vilda djur, löper amok i mitt bröst. Fast det var värre igår. Idag har det varit ganska lugnt. Idag har jag mest känt mig gapande tom och håglös. Når inte ut till resten av världen. Jag har krupit ihop i soffan framför tv:n och jag skulle lika gärna kunnat ligga på havets botten, utan syre och utan solljus. Jag försöker undvika sömn i den mån det är möjligt då jag är trött på att hemsökas av dessa äckliga mardrömmar som letar sig in i mitt psyke och skräpar ner en massa så fort de får en chans.

Min boendesituation har blivit en källa till ångest och panik. Jag vill flytta men har ingenstans att ta vägen. Jag är ju inneboende, jag hyr en källarvåning i en villa och fram tills alldeles nyligen så har allting fungerat hur bra som helst. Men nu finns ett problem. Min hyresvärd har en fast telefon som står nere hos mig och som inte går att flytta, och eftersom det blivit något fel på telefonjacket uppe hos henne så kommer hon nerspringande till mig när det ringer och sitter här och pratar i telefonen... och det känns typ... väldigt besvärande. Förra veckan ringde den jättemycket, säkert fyra gånger om dan, och jag mådde verkligen jättejättedåligt av detta. Hade ångest och var stressad som tusan och grät en massa och kände mig helt förstörd. Jag svarar så klart inte i den. Skulle aldrig falla mig in, jag är livrädd för telefoner och det här aggressivt tjutande monstret har inget med mig att göra - men ändå blir jag jättestressad när den ringer. Får hjärtklappning och paniken klipper av alla tankar i mitt huvud, och sen har jag aktiv ångest i ungefär en timme efter att den sista signalen klingat ut. Och de gånger den ringer när min hyresvärd är hemma och hon kommer infarande till mig för att svara, även dessa tillfällen är stora stressmoment för mig. Jag vet inte vilket som är värst faktiskt. Jag känner att jag inte kan slappna av i mitt eget hem. Känner att det inte är någon idé att sätta mig och typ skriva dikter eller läsa i DBT-pärmen eller engagera mig i något överhuvudtaget, eftersom skräcktelefonen när som helst kan sätta igång och skrika och slita sönder det jag håller på med. Och ja, det bästa skulle ju vara om telefonen på övervåningen gick att laga så att hyresvärden skulle slippa springa ner till mig så fort det ringer och så att jag skulle kunna andas och få vara i fred här nere, men tydligen så går den inte att fixa. (?) Och jag vill flytta, jag vill verkligen, verkligen flytta och jag är så frustrerad över detta och känner mig så fruktansvärt värdelös som inte kan ordna en egen lägenhet. Jag försöker rycka i de trådar jag har och jag gör intresseanmälningar i bostadskön men det hela ger mig panik, det känns som jag ska kvävas av all förtvivlan och oro och jag är nära att ge upp. Att ge upp helt.

Och det här med DBT... alltså jag tycker det är så sjukt jobbigt. Många saker är väldigt bra och jag har redan lärt mig mycket, men samtidigt känner jag stundtals så sjukt obekväm när jag sitter i gruppen. Det bryter ner mig! Jag hör hur självskadaren i mig, hon som aldrig vill sluta skära, jublar. DBT:n är ju ett hot mot henne... Men jag ska försöka gå dit i morgon, det är tanken i alla fall. Beroende på hur jag mår.

Och jag orkar inte vara så här känslig. Orkar verkligen inte. Och det verkar ju inte bli bättre med tiden, snarare tvärtom! Är trött på att gå runt och riktigt bjuda in omvärlden till att strö salt i alla mina öppna sår. Det går ju inte att skydda sig mot allt, tyvärr. Det kommer alltid finnas saker som gör ont. Hur ska man leva egentligen? Hur ska man göra?