Show me the way to get back to the garden

När mögelnojjan försvann och jag fick mitt liv tillbaka så förväntade jag mig att få må bra. Men tyvärr bor det fortfarande en oro i min kropp, något river och klöser och stör, något pockar på min uppmärksamhet och ger mig ingen ro, något stressar mig och skrämmer mig och förföljer mig. Jag har ett monster i min bröstkorg. Inte hela tiden. Mellan varven mår jag bra. Men monstret får sina våldsamma utbrott flera gånger dagligen. Och jag hade som sagt hoppats på att må bättre än så här. Det börjar bli tjatigt det här. Rastlös och livrädd är jag.

I DBT pratar man om att vårda relationer. Jag är mer inne på att kassera relationer än att vårda dem. Fuck it. Eller ok, det finns vissa relationer som är vackra och värda att kämpa för att hålla vid liv. Dem ska jag vårda. Dem ska vi vårda tillsammans.

Jag ska göra saker och träffa människor nästan varje dag den kommande veckan. Jag ska inte isolera mig i mitt ångesttöcken och mitt ältande. Trots att risken alltid finns att jag krockar och mår ännu sämre när jag ger mig ut i verkligheten. Trots att det tar emot att planera in saker som involverar andra människor då jag oroas av att eventuellt behöva ställa in det hela - om det skulle hända något, om jag skulle må alltför dåligt. Men jag vill inte irra omkring i sysslolösheten så jag bokar ändå in diverse enkla aktiviteter och hoppas att jag kommer kunna ro i land med den här veckan. Och jag omger mig med människor som ger mig trygghet. Som jag vet kommer möta mig med förståelse om jag nu skulle behöva ställa in.