Jag kände mig som hemma nästan med detsamma i det nya rummet. Det är litet men mysigt, jag har inrett och satt min prägel på det, och jag har en stor balkong och en enorm garderob. Jag har inte pratat någonting med de andra två tjejerna som jag delar lägenheten med och jag vill inte göra det heller, relationer fungerar som allra bäst när de är begränsade till ett eventuellt hej eller ett litet leende när man möts i köket eller hallen. Det är okomplicerat och bra, tycker jag.
Jag mår bra frånsett att jag är förkyld igen. Rösten är rostig, jag är yr och trött och allt jag äter smakar tvål. För tillfället är det nog apatin som är den fälla jag måste akta mig för mest. Har så lätt att fastna i mig själv, i nån sorts tomhet, i en total avsaknad av initiativ. Det skrämmer mig lite.
Det kommer personal till oss i lägenheten varje dag. De sköter allt. Det känns tryggt och bisarrt nog får allt det här stödet mig att känna mig självständig. Det har jag sällan upplevt tidigare. Jag har mest känt mig hjälplös. I tryggheten finner man självständigheten. I vetskapen om att man inte måste klara allting på egen hand. Nu vet jag det.
Ibland är jag ledsen och sen tänker jag på hur dåligt jag mått förut och då blir jag ännu mer ledsen. Jag vill gå tillbaka i tiden och trösta mig själv, men det kan jag inte. Jag kan bara trösta mig själv nu.
Jag måste acceptera att mitt liv inte är ett Sex and the city-avsnitt. Det är ok ändå. Saker blir inte som man har önskat, men de blir rätt bra till slut ändå.
Om kvällarna tittar jag ut genom mina fönster på alla höghus där ute, på alla fönstrena som lyser som små lågor och på gestalterna som skymtar bakom gardinerna. Det är något med mörker och höghus och en massa lysande fönster. Det är det enda som kan ge mig en viss längtan efter att bilda familj. Jag är ointresserad av att bli mamma. Och jag tror att jag trots all DBT aldrig kommer att bli tillräcklig skicklig på relationer och bekväm med närhet för att kunna leva tillsammans med någon. Jag drömmer inte om man och barn, jag drömmer om musik och skapande och hundar, om ett jobb och en helt egen lägenhet. Men de där fönstren. De ger mig varma och vemodiga fantasier om kärlek och familjeliv, svänga ihop en middag, natta barnen, ljusen slocknar ett efter ett tills bara trappuppgångarna lyser. Det verkar så mysigt och så lyckligt och jag vill vara en del av det. Jag vet att det bara är en illusion, förstås. Innanför flertalet av de där varmt lysande fönstrena bor ångest och alkoholism, sömnlöshet och våld.
Det är lite tråkigt att inte ha Internet, men jag lider inte så mycket av det faktiskt. Jag har böcker att läsa och TV-serier att kolla på och så hoppas jag på att snart finna tillräcklig ro för att kunna skapa lite, skriva låttexter och dikter och musik. Längre fram kanske vi kommer få Internet i lägenheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ååå, jag tycker detta är ett fantastiskt steg framåt. Tänk att du bara för ett par månader sedan fick ha en tant som sprang in i din lägenhet för att prata i telefonen.
För mig är storleken på stället man bor oviktigt. Huvudsaken, som du sa, är att man har en dörr att stänga där man känner sig trygg.
Och härligt att det kommer någon utifrån varje dag. Det är ett stort stöd, eftersom de vet vad det handlar om.
Älskar också utsikten av höghus som jag saknar från Bredäng. Brukade också fundera som du vad alla gör i sitt vardagsliv. vad de äter för mat, om de har många vänner på besök, hur de planerar inför morgondagen, om de trivs tillsammans och hur de garanterat varit på IKEA och köpt en hel del av inredningen.
Det är ändå tryggt att veta att det finns så många som lever sina liv out där och även om man bara kan studera det på håll så finns liksom moroten där om ett "vanligt" liv i framtiden.
Ta nu en dag i taget. Tråkigt att du inte har Internet men det kommer säkert snart. Kanske det är lika bra för Internet kan vara både bra och dåligt.
Stor kram!
P.S. Säg till om du orkar träfas någondag för en fika eller promenad.
Helt underbart att du trivs fina, jag gör precis som du ibland när jag är lite på vemodigt humör...gå och kikar in genom fönster och drömmer om att istället för att stå därutanför få vara därinne. Skillnade är nu att jag vet att man måste ha tålamod, ett steg i taget även om det känns tjatigt...allt kommer att falla på plats!
Hoppas att du också hittar lägenhet där vi söker, skulle vara mysigt att ha dig som granne <3
Kramar Mia
Hej kära Maria!
Ja, detta är verkligen ett framsteg. Att ha en dörr man kan låsa ordentligt om sig, och att veta att ingen kan gå in i ens rum när man inte är hemma. Kände mig aldrig riktigt trygg i mitt förra boende. Även om hyresvärden var gullig och snäll och allting... det där med telefonen var ju katastrof!
Utsikten är verkligen härlig, älskar att se alla höghus, det sätter igång fantasier och så känner man sig ju mindre ensam när man tänker på alla som bor överallt runt omkring. Från köket har jag en ännu bättre utsikt, fantastiska vyer av höghus och grönska.
Jag vill jättejättagärna träffa dig, jag hör av mig! Just nu är jag äckligt förkyld men en fika orkar jag med ;-)
Massor av kramar!
Hej Mia fina! <3
Ja, tänk vad roligt det skulle vara om vi blev grannar... helt underbart ju!
Jag är lättad och glad att jag trivs så bra som jag gör, det känns lyxigt, även om målet ju är att flytta till en helt egen lägenhet. Jag älskar min balkong, det är synd på sätt och vis att det blivit så kyligt, annars hade det varit mysigt att sitta där ute och dricka te.
Hoppas du har det fint vännen min, tänker på dig coh önskar dig allting gott! Vi får ta och ses snart igen!
Massa kramar
Skicka en kommentar