Om det är någon som har undrat varför jag aldrig uppdaterar bloggen så är det för att min dator har dött. Jag är jävligt trött på tekniska saker som inte funkar som de ska. Själv är jag tekniskt illitterat så jag är utelämnad till andras hjälpsamhet.
När jag fick se mig i spegeln igår ryggade jag tillbaka. Mina mörka ringar under ögonen hade blivit ännu mörkare. Som blåmärken. När jag tittade noga såg jag även nya små rynkor runt ögonen. Jag undrar om jag lider av nån brist. Eller så är det bara den här åldrande-och-död-grejen som händer alla, som har börjat hända. Kroppen förbereder sig så sakteliga på den eviga vilan. Inte än, tack! vill jag säga. Men det hjälper ju knappast.
I helgen tänker jag gå ut och festa järnet och jaga min flyende ungdom. Innan det är för sent.
torsdag 26 februari 2009
söndag 15 februari 2009
Paradoxen jag
Varför? Usch! Varför, varför plågar jag mig med att googla namn på före detta kompisar och gamla kärlekar? Läsa bloggar. Det är inte av nyfikenhet. Eller jo, delvis kanske. Men framför allt är det självplågeri, och inget annat.
Ju längre jag lever, desto fler avslutade relationer samlar jag på mig. Alltså inte bara kärleksrelationer, utan vänskap och allt däremellan. Och det är väl förmodligen helt normalt. Jag tror att de flesta har en massa avslutat bakom sig. Personer som man helst inte vill stöta ihop med på tunnelbanan. Men ibland känns det som om jag har ovanligt många. Vilket jag kanske inte har, jag kanske bara tänker för mycket på dem. För alla som har kommit nära mig, som jag kommit nära, som sen försvunnit har lämnat sår efter sig.
Varje vänskap som tagit slut, varje person som sårat mig, varje person som tyckt att jag är för jobbig är en istapp som huggits genom mitt hjärta. De hål som blir läker inte ihop utan jag får bära dem med mig, varje dag. Jag känner dem när jag väntar på bussen, när jag sitter i cafeterian på universitetet, när jag försöker plugga. Och när jag mår dåligt sväller alla sår upp ännu mer.
Det är en paradox. Det enda som gör mig lika illa som relationerna till andra människor, är ensamheten. Just denna tanke formulerade jag för mig själv några dagar innan mitt senaste läkarbesök. Och på läkarbesöket, när vi satt och pratade om osäkerhet och andra jobbiga känslor, så sa hon plötsligt nästan exakt dessa ord. Att det är det som är svårt för mig, att just dessa två saker är lika jobbiga – andra människor, och ensamhet. Det var rätt bisarrt att hon tog upp det, när jag alldeles nyligen tänkt precis på detta.
Så de här jobbiga känslorna och min oförmåga att släppa dem är en del av min diagnos. Jag försöker känna hopp. Och försöker att inte googla så mycket och inte älta så mycket.
Ju längre jag lever, desto fler avslutade relationer samlar jag på mig. Alltså inte bara kärleksrelationer, utan vänskap och allt däremellan. Och det är väl förmodligen helt normalt. Jag tror att de flesta har en massa avslutat bakom sig. Personer som man helst inte vill stöta ihop med på tunnelbanan. Men ibland känns det som om jag har ovanligt många. Vilket jag kanske inte har, jag kanske bara tänker för mycket på dem. För alla som har kommit nära mig, som jag kommit nära, som sen försvunnit har lämnat sår efter sig.
Varje vänskap som tagit slut, varje person som sårat mig, varje person som tyckt att jag är för jobbig är en istapp som huggits genom mitt hjärta. De hål som blir läker inte ihop utan jag får bära dem med mig, varje dag. Jag känner dem när jag väntar på bussen, när jag sitter i cafeterian på universitetet, när jag försöker plugga. Och när jag mår dåligt sväller alla sår upp ännu mer.
Det är en paradox. Det enda som gör mig lika illa som relationerna till andra människor, är ensamheten. Just denna tanke formulerade jag för mig själv några dagar innan mitt senaste läkarbesök. Och på läkarbesöket, när vi satt och pratade om osäkerhet och andra jobbiga känslor, så sa hon plötsligt nästan exakt dessa ord. Att det är det som är svårt för mig, att just dessa två saker är lika jobbiga – andra människor, och ensamhet. Det var rätt bisarrt att hon tog upp det, när jag alldeles nyligen tänkt precis på detta.
Så de här jobbiga känslorna och min oförmåga att släppa dem är en del av min diagnos. Jag försöker känna hopp. Och försöker att inte googla så mycket och inte älta så mycket.
lördag 14 februari 2009
Bråka med hormonerna
Nu har jag försökt äta p-piller för andra gången i mitt liv. För att tämja mensen så klart. Jag gick till en gynekolog på grund av min vidriga mensvärk, och fick p-piller och värktabletter. Men det känns inte bra, det känns jättedåligt och idag tog jag mitt sista p-piller, det har jag bestämt mig för.
För jag har haft mens nu i två veckor, alltså inte lite blödningar utan massa mens, jag har varit yr och darrig och i tisdags var jag nära att svimma och fick rusa ut från klassrummet. Alla trodde att jag fått vinterkräksjukan och vissa i klassen oroar sig säkert fortfarande för att ha blivit smittade. Men jag vet bättre. För det var samma sak förra gången jag började med p-piller för flera år sen. Det var därför jag slutade.
Och jag vet, det är normalt att man mår dåligt första månaden när man börjar med pillren, men det får väl vara nån måtta på det hela?! Det här är absolut inte värt det, och jag vill inte ens äta p-piller, det var gynekologen som övertalade mig. Jag tycker det är jättehemskt och tänker på alla biverkningar hela tiden. Det räcker ju med all annan medicin som ska möblera om i hjärnan tycker jag, ska man verkligen börja bråka med hormonerna också?
Jag pratade med gynekologen på telefon i torsdags, och vi kom ”överens” om att fortsätta med pillren, trots att jag var skeptisk. Men nu har jag tänkt efter, och det känns som om min kropp skriker åt mig att sluta med det här hemska. Så nu tar jag inga fler, det gör jag bara inte.
Däremot är värktabletterna jättebra, och dem ska jag definitivt fortsätta ta, varje månad. Jag hade inte ont alls den här gången, det är helt fantastiskt! Ajöss, Mensvärken från Helvetet! Kom aldrig tillbaka, ditt förbannade as!
För jag har haft mens nu i två veckor, alltså inte lite blödningar utan massa mens, jag har varit yr och darrig och i tisdags var jag nära att svimma och fick rusa ut från klassrummet. Alla trodde att jag fått vinterkräksjukan och vissa i klassen oroar sig säkert fortfarande för att ha blivit smittade. Men jag vet bättre. För det var samma sak förra gången jag började med p-piller för flera år sen. Det var därför jag slutade.
Och jag vet, det är normalt att man mår dåligt första månaden när man börjar med pillren, men det får väl vara nån måtta på det hela?! Det här är absolut inte värt det, och jag vill inte ens äta p-piller, det var gynekologen som övertalade mig. Jag tycker det är jättehemskt och tänker på alla biverkningar hela tiden. Det räcker ju med all annan medicin som ska möblera om i hjärnan tycker jag, ska man verkligen börja bråka med hormonerna också?
Jag pratade med gynekologen på telefon i torsdags, och vi kom ”överens” om att fortsätta med pillren, trots att jag var skeptisk. Men nu har jag tänkt efter, och det känns som om min kropp skriker åt mig att sluta med det här hemska. Så nu tar jag inga fler, det gör jag bara inte.
Däremot är värktabletterna jättebra, och dem ska jag definitivt fortsätta ta, varje månad. Jag hade inte ont alls den här gången, det är helt fantastiskt! Ajöss, Mensvärken från Helvetet! Kom aldrig tillbaka, ditt förbannade as!
fredag 6 februari 2009
När ångesten flyttade in i bloggen
Jag sitter och läser igenom min blogg. När jag började blogga i höstas nån gång skrev jag mest om musikhögskolan i Örebro och om musik i allmänhet. Jag tänkte mig att det skulle vara syftet med bloggen. Och i år, plötsligt, tjoff, så börjar jag skriva om ångest och borderline och massa saker. Det kanske verkar som om det kom väldigt abrupt. Det gjorde det inte. Det har funnits där länge. Eller ja, inte diagnosen, den har bara funnits i nån vecka så vitt jag vet. Men problemen har ju funnits. Och diagnosen var ingen chock för mig egentligen. Jag kommer ihåg hur jag läste om kriterierna för borderline för många år sen och tänkte, oj då. Men visst, det är en annan sak när man har det svart på vitt. Då känns det som om det är allvar, och som om det finns hopp.
När man har en blogg så här, så får man fråga sig ibland hur självutlämnande man egentligen skall vara. Från början hade jag som sagt tänkt hålla mig till att skriva om musik och diverse acceptabla tankar. Men självklart lyckades jag inte hålla ångesten utanför det här bloggprojektet. Den sticker upp sitt fula tryne här även här. Jag låter den göra det. För det är faktiskt så här det är. Jag har ett hyfsat välfungerande liv sida vid sida med min sjukdom. Jag tror att många tror att borderline märks på en gång när man träffar en ny person, men det gör det verkligen inte. För mig märks det framför allt i nära relationer, när mina känslor blir mig övermäktiga och får mig att ta till desperata metoder. Det märks i konflikter också, när jag uppfattar allting som personliga påhopp och den enda utvägen jag ser är att lägga mig på spåret. (Nu skriver jag borderline här och inte emotionellt instabil, som ni märker, trots att den senare är mer passande att använda, för den första är lättare att skriva) Jag är och har hela tiden varit medveten om mina problem, men den medvetenheten har inte hjälpt mig eller kunnat bromsa mina känslor. Den har snarare gjort ont, för den kommer först i efterhand, när det är för sent att ställa saker och ting till rätta.
Men om det här med bloggen och mina psykiska problem. Dels valde jag aktivt att skriva om det här, för att det i bästa fall kan motverka alla fördomar som finns i samhället. Dels kunde jag inte låta bli längre. När jag läser blogginläggen från i höstas känns de väldigt tillrättalagda. Trots att allt är sant i dem, är de ju bara halva mitt liv. Den stabila halvan. Den som alltid blir besegrad, som aldrig får vinna.
Det har aldrig varit någon hemlighet att jag är något labil. Och jag vill skriva personligt här på bloggen, så då måste jag ju berätta lite om mina mörka, fula sidor. Men jag lovar mig själv att fortsätta skriva om annat än sjukdomen. Om musiken och allt det andra som finns i mitt liv. Och, en sak som jag lovade mig själv redan när jag började blogga, och som jag fortfarande håller på, är att försöka att aldrig skriva något som kan få nån annan att må dåligt. Det är ju helt omöjligt förstås, för jag kan inte styra hur andra reagerar, men jag kan iallafall undvika att skriva detaljer om självskador - det finns inget konstruktivt med det. Jag skriver inte heller ut vilka mediciner jag äter och har ätit, eftersom det är individuellt hur mediciner fungerar. Jag har ingen medicinsk kunskap och vill inte riskera att råda eller avråda någon när det gäller piller. Dessutom finns det tyvärr folk som lägger in vissa värderingar i såna här saker, och jag har ingen önskan att ge mig in i nån sorts destruktiv tävling om vem som är "värst". Att må bra är för alltid målet.
När man har en blogg så här, så får man fråga sig ibland hur självutlämnande man egentligen skall vara. Från början hade jag som sagt tänkt hålla mig till att skriva om musik och diverse acceptabla tankar. Men självklart lyckades jag inte hålla ångesten utanför det här bloggprojektet. Den sticker upp sitt fula tryne här även här. Jag låter den göra det. För det är faktiskt så här det är. Jag har ett hyfsat välfungerande liv sida vid sida med min sjukdom. Jag tror att många tror att borderline märks på en gång när man träffar en ny person, men det gör det verkligen inte. För mig märks det framför allt i nära relationer, när mina känslor blir mig övermäktiga och får mig att ta till desperata metoder. Det märks i konflikter också, när jag uppfattar allting som personliga påhopp och den enda utvägen jag ser är att lägga mig på spåret. (Nu skriver jag borderline här och inte emotionellt instabil, som ni märker, trots att den senare är mer passande att använda, för den första är lättare att skriva) Jag är och har hela tiden varit medveten om mina problem, men den medvetenheten har inte hjälpt mig eller kunnat bromsa mina känslor. Den har snarare gjort ont, för den kommer först i efterhand, när det är för sent att ställa saker och ting till rätta.
Men om det här med bloggen och mina psykiska problem. Dels valde jag aktivt att skriva om det här, för att det i bästa fall kan motverka alla fördomar som finns i samhället. Dels kunde jag inte låta bli längre. När jag läser blogginläggen från i höstas känns de väldigt tillrättalagda. Trots att allt är sant i dem, är de ju bara halva mitt liv. Den stabila halvan. Den som alltid blir besegrad, som aldrig får vinna.
Det har aldrig varit någon hemlighet att jag är något labil. Och jag vill skriva personligt här på bloggen, så då måste jag ju berätta lite om mina mörka, fula sidor. Men jag lovar mig själv att fortsätta skriva om annat än sjukdomen. Om musiken och allt det andra som finns i mitt liv. Och, en sak som jag lovade mig själv redan när jag började blogga, och som jag fortfarande håller på, är att försöka att aldrig skriva något som kan få nån annan att må dåligt. Det är ju helt omöjligt förstås, för jag kan inte styra hur andra reagerar, men jag kan iallafall undvika att skriva detaljer om självskador - det finns inget konstruktivt med det. Jag skriver inte heller ut vilka mediciner jag äter och har ätit, eftersom det är individuellt hur mediciner fungerar. Jag har ingen medicinsk kunskap och vill inte riskera att råda eller avråda någon när det gäller piller. Dessutom finns det tyvärr folk som lägger in vissa värderingar i såna här saker, och jag har ingen önskan att ge mig in i nån sorts destruktiv tävling om vem som är "värst". Att må bra är för alltid målet.
onsdag 4 februari 2009
Emotionellt instabil
I fredags så fick jag min diagnos. Emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag vet inte riktigt hur jag skall känna. Lättad, ja visst, och lite förvirrad samtidigt, men framför allt känns det som en enorm bekräftelse av mina problem. Att de verkligen är på riktigt. Min läkare kunde beskriva mina känslor och reaktioner på ett sätt som stämde exakt med hur det är, och det kändes som det slutgiltiga beviset på att det här är rätt diagnos. Äntligen, efter åtta år. Det här kan vara en vändpunkt, och jag hoppas att det är till det bättre. Även om det känns svårt just nu.
Det här är alltså synonymt med borderline. Man undviker termen borderline alltmer dels eftersom synen på störningen ändrats sedan begreppet myntades, och dels på grund av alla fördomar som finns. Precis som min läkare sa, så används ”borderline” som ett skällsord ibland. Emotionellt instabil är en tydligare beskrivning av hur det verkligen är.
Jag är väldigt lyckligt lottad, eftersom DBT, dialektisk beteendeterapi, finns på mottagningen i min kommun. Jag står nu i kö för att få påbörja det. Läkaren liknade behandlingen med en utbildning, man får lära sig hantera sina känslor.
Det känns ju lite märkligt på sätt och vis att jag inte fått diagnosen förrän nu. Jag kan förstå att jag inte diagnostiserades som 18-åring, eftersom det ju kunde varit tonårsproblem som skulle gå över. Diagnoser bör ju inte sättas på för lösa grunder. Men när jag fortsatte komma tillbaka, trots behandling efter behandling, och bara fick höra att det kommer att gå över om några år – borde man inte anat mönstret? Psykiatrin tjänar ju faktiskt på att ge rätt diagnos och behandling, så att folk blir friska sen. Jag har sökt hjälp både inom offentlig och privat vård. Den enda skillnaden var att den privata var mycket dyrare och att det gick snabbare att få alla möjliga mediciner utskrivna.
Så. Jag är lättad, men jag kan inte påstå att jag är glad. Jag fortsätter min balansgång mellan det friska och det sjuka. Jag inser att en av riskerna med en diagnos kan vara att man börjar identifiera sig med sjukdomen, något som jag måste undvika. Målet är ju fortfarande ett friskt liv. Ett bra liv. Ett liv där man säkert fortfarande kan vara känslig och impulsiv, men utan att ständigt trampa igenom golvet ner till ångesthavet som saknar botten. Ett liv där det säkert finns svackor, men de är inte dagliga och okontrollerbart djupa. Ett liv som känns väldigt långt borta just nu. Just nu måste jag sänka mina mål till att klara av dagarna, en efter en.
Det här är alltså synonymt med borderline. Man undviker termen borderline alltmer dels eftersom synen på störningen ändrats sedan begreppet myntades, och dels på grund av alla fördomar som finns. Precis som min läkare sa, så används ”borderline” som ett skällsord ibland. Emotionellt instabil är en tydligare beskrivning av hur det verkligen är.
Jag är väldigt lyckligt lottad, eftersom DBT, dialektisk beteendeterapi, finns på mottagningen i min kommun. Jag står nu i kö för att få påbörja det. Läkaren liknade behandlingen med en utbildning, man får lära sig hantera sina känslor.
Det känns ju lite märkligt på sätt och vis att jag inte fått diagnosen förrän nu. Jag kan förstå att jag inte diagnostiserades som 18-åring, eftersom det ju kunde varit tonårsproblem som skulle gå över. Diagnoser bör ju inte sättas på för lösa grunder. Men när jag fortsatte komma tillbaka, trots behandling efter behandling, och bara fick höra att det kommer att gå över om några år – borde man inte anat mönstret? Psykiatrin tjänar ju faktiskt på att ge rätt diagnos och behandling, så att folk blir friska sen. Jag har sökt hjälp både inom offentlig och privat vård. Den enda skillnaden var att den privata var mycket dyrare och att det gick snabbare att få alla möjliga mediciner utskrivna.
Så. Jag är lättad, men jag kan inte påstå att jag är glad. Jag fortsätter min balansgång mellan det friska och det sjuka. Jag inser att en av riskerna med en diagnos kan vara att man börjar identifiera sig med sjukdomen, något som jag måste undvika. Målet är ju fortfarande ett friskt liv. Ett bra liv. Ett liv där man säkert fortfarande kan vara känslig och impulsiv, men utan att ständigt trampa igenom golvet ner till ångesthavet som saknar botten. Ett liv där det säkert finns svackor, men de är inte dagliga och okontrollerbart djupa. Ett liv som känns väldigt långt borta just nu. Just nu måste jag sänka mina mål till att klara av dagarna, en efter en.
tisdag 3 februari 2009
Ryska, jordens vackraste språk!
Igår var jag i Riga och det var svinkallt. Jag mådde lite illa efter båtresan dit, och kylan och den isande vinden var den perfekta medicinen. Vi blev bjudna på en flaska vin på båten, och var nog mest därför jag mådde illa. Jag skall ju inte dricka egentligen, har jag bestämt. Alkohol är ett gift! Men är det gratis så är det.
I Riga gick vi i affärer och på marknaden. Det var lite lustigt att jag blev tagen för ryska flera gånger, både i stan och på båten. Det måste vara min djupa fascination för det ryska språket som lyser igenom. Så fort jag öppnar munnen blir det dock uppenbart att jag inte är särskilt rysk.
Jag passade på att köpa lite rysk musik och en tidning som jag läser med den rysk-svenska ordboken i högsta hugg. Jag tycker att ryska är jordens vackraste språk, och jag njöt till fullo av att höra det och se rysk text här och där. Till och med när jag låg i hytten med svidande huvudvärk medan fulla ryssar skrek i korridoren utanför, njöt jag av språket.
I Riga gick vi i affärer och på marknaden. Det var lite lustigt att jag blev tagen för ryska flera gånger, både i stan och på båten. Det måste vara min djupa fascination för det ryska språket som lyser igenom. Så fort jag öppnar munnen blir det dock uppenbart att jag inte är särskilt rysk.
Jag passade på att köpa lite rysk musik och en tidning som jag läser med den rysk-svenska ordboken i högsta hugg. Jag tycker att ryska är jordens vackraste språk, och jag njöt till fullo av att höra det och se rysk text här och där. Till och med när jag låg i hytten med svidande huvudvärk medan fulla ryssar skrek i korridoren utanför, njöt jag av språket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
