När ångesten flyttade in i bloggen

Jag sitter och läser igenom min blogg. När jag började blogga i höstas nån gång skrev jag mest om musikhögskolan i Örebro och om musik i allmänhet. Jag tänkte mig att det skulle vara syftet med bloggen. Och i år, plötsligt, tjoff, så börjar jag skriva om ångest och borderline och massa saker. Det kanske verkar som om det kom väldigt abrupt. Det gjorde det inte. Det har funnits där länge. Eller ja, inte diagnosen, den har bara funnits i nån vecka så vitt jag vet. Men problemen har ju funnits. Och diagnosen var ingen chock för mig egentligen. Jag kommer ihåg hur jag läste om kriterierna för borderline för många år sen och tänkte, oj då. Men visst, det är en annan sak när man har det svart på vitt. Då känns det som om det är allvar, och som om det finns hopp.

När man har en blogg så här, så får man fråga sig ibland hur självutlämnande man egentligen skall vara. Från början hade jag som sagt tänkt hålla mig till att skriva om musik och diverse acceptabla tankar. Men självklart lyckades jag inte hålla ångesten utanför det här bloggprojektet. Den sticker upp sitt fula tryne här även här. Jag låter den göra det. För det är faktiskt så här det är. Jag har ett hyfsat välfungerande liv sida vid sida med min sjukdom. Jag tror att många tror att borderline märks på en gång när man träffar en ny person, men det gör det verkligen inte. För mig märks det framför allt i nära relationer, när mina känslor blir mig övermäktiga och får mig att ta till desperata metoder. Det märks i konflikter också, när jag uppfattar allting som personliga påhopp och den enda utvägen jag ser är att lägga mig på spåret. (Nu skriver jag borderline här och inte emotionellt instabil, som ni märker, trots att den senare är mer passande att använda, för den första är lättare att skriva) Jag är och har hela tiden varit medveten om mina problem, men den medvetenheten har inte hjälpt mig eller kunnat bromsa mina känslor. Den har snarare gjort ont, för den kommer först i efterhand, när det är för sent att ställa saker och ting till rätta.

Men om det här med bloggen och mina psykiska problem. Dels valde jag aktivt att skriva om det här, för att det i bästa fall kan motverka alla fördomar som finns i samhället. Dels kunde jag inte låta bli längre. När jag läser blogginläggen från i höstas känns de väldigt tillrättalagda. Trots att allt är sant i dem, är de ju bara halva mitt liv. Den stabila halvan. Den som alltid blir besegrad, som aldrig får vinna.

Det har aldrig varit någon hemlighet att jag är något labil. Och jag vill skriva personligt här på bloggen, så då måste jag ju berätta lite om mina mörka, fula sidor. Men jag lovar mig själv att fortsätta skriva om annat än sjukdomen. Om musiken och allt det andra som finns i mitt liv. Och, en sak som jag lovade mig själv redan när jag började blogga, och som jag fortfarande håller på, är att försöka att aldrig skriva något som kan få nån annan att må dåligt. Det är ju helt omöjligt förstås, för jag kan inte styra hur andra reagerar, men jag kan iallafall undvika att skriva detaljer om självskador - det finns inget konstruktivt med det. Jag skriver inte heller ut vilka mediciner jag äter och har ätit, eftersom det är individuellt hur mediciner fungerar. Jag har ingen medicinsk kunskap och vill inte riskera att råda eller avråda någon när det gäller piller. Dessutom finns det tyvärr folk som lägger in vissa värderingar i såna här saker, och jag har ingen önskan att ge mig in i nån sorts destruktiv tävling om vem som är "värst". Att må bra är för alltid målet.