Paradoxen jag

Varför? Usch! Varför, varför plågar jag mig med att googla namn på före detta kompisar och gamla kärlekar? Läsa bloggar. Det är inte av nyfikenhet. Eller jo, delvis kanske. Men framför allt är det självplågeri, och inget annat.

Ju längre jag lever, desto fler avslutade relationer samlar jag på mig. Alltså inte bara kärleksrelationer, utan vänskap och allt däremellan. Och det är väl förmodligen helt normalt. Jag tror att de flesta har en massa avslutat bakom sig. Personer som man helst inte vill stöta ihop med på tunnelbanan. Men ibland känns det som om jag har ovanligt många. Vilket jag kanske inte har, jag kanske bara tänker för mycket på dem. För alla som har kommit nära mig, som jag kommit nära, som sen försvunnit har lämnat sår efter sig.

Varje vänskap som tagit slut, varje person som sårat mig, varje person som tyckt att jag är för jobbig är en istapp som huggits genom mitt hjärta. De hål som blir läker inte ihop utan jag får bära dem med mig, varje dag. Jag känner dem när jag väntar på bussen, när jag sitter i cafeterian på universitetet, när jag försöker plugga. Och när jag mår dåligt sväller alla sår upp ännu mer.

Det är en paradox. Det enda som gör mig lika illa som relationerna till andra människor, är ensamheten. Just denna tanke formulerade jag för mig själv några dagar innan mitt senaste läkarbesök. Och på läkarbesöket, när vi satt och pratade om osäkerhet och andra jobbiga känslor, så sa hon plötsligt nästan exakt dessa ord. Att det är det som är svårt för mig, att just dessa två saker är lika jobbiga – andra människor, och ensamhet. Det var rätt bisarrt att hon tog upp det, när jag alldeles nyligen tänkt precis på detta.

Så de här jobbiga känslorna och min oförmåga att släppa dem är en del av min diagnos. Jag försöker känna hopp. Och försöker att inte googla så mycket och inte älta så mycket.