Emotionellt instabil

I fredags så fick jag min diagnos. Emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag vet inte riktigt hur jag skall känna. Lättad, ja visst, och lite förvirrad samtidigt, men framför allt känns det som en enorm bekräftelse av mina problem. Att de verkligen är på riktigt. Min läkare kunde beskriva mina känslor och reaktioner på ett sätt som stämde exakt med hur det är, och det kändes som det slutgiltiga beviset på att det här är rätt diagnos. Äntligen, efter åtta år. Det här kan vara en vändpunkt, och jag hoppas att det är till det bättre. Även om det känns svårt just nu.

Det här är alltså synonymt med borderline. Man undviker termen borderline alltmer dels eftersom synen på störningen ändrats sedan begreppet myntades, och dels på grund av alla fördomar som finns. Precis som min läkare sa, så används ”borderline” som ett skällsord ibland. Emotionellt instabil är en tydligare beskrivning av hur det verkligen är.

Jag är väldigt lyckligt lottad, eftersom DBT, dialektisk beteendeterapi, finns på mottagningen i min kommun. Jag står nu i kö för att få påbörja det. Läkaren liknade behandlingen med en utbildning, man får lära sig hantera sina känslor.

Det känns ju lite märkligt på sätt och vis att jag inte fått diagnosen förrän nu. Jag kan förstå att jag inte diagnostiserades som 18-åring, eftersom det ju kunde varit tonårsproblem som skulle gå över. Diagnoser bör ju inte sättas på för lösa grunder. Men när jag fortsatte komma tillbaka, trots behandling efter behandling, och bara fick höra att det kommer att gå över om några år – borde man inte anat mönstret? Psykiatrin tjänar ju faktiskt på att ge rätt diagnos och behandling, så att folk blir friska sen. Jag har sökt hjälp både inom offentlig och privat vård. Den enda skillnaden var att den privata var mycket dyrare och att det gick snabbare att få alla möjliga mediciner utskrivna.

Så. Jag är lättad, men jag kan inte påstå att jag är glad. Jag fortsätter min balansgång mellan det friska och det sjuka. Jag inser att en av riskerna med en diagnos kan vara att man börjar identifiera sig med sjukdomen, något som jag måste undvika. Målet är ju fortfarande ett friskt liv. Ett bra liv. Ett liv där man säkert fortfarande kan vara känslig och impulsiv, men utan att ständigt trampa igenom golvet ner till ångesthavet som saknar botten. Ett liv där det säkert finns svackor, men de är inte dagliga och okontrollerbart djupa. Ett liv som känns väldigt långt borta just nu. Just nu måste jag sänka mina mål till att klara av dagarna, en efter en.