På tisdag, då jävlar!

På tisdag ska jag till en läkare igen. Måste ju få det där utlåtandet som den förra doktorn inte gjorde kirrat. Det skulle varit inne hos FK senast idag, men jag har fått lite uppskov. Det blir nog lite uppskov innan pengarna kommer också, om jag nu skulle få några överhuvudtaget. Tack för det doktor As! Men jag har en tid på Soc nästa vecka, det här med ekonomin går ju inte så bra.

Iallafall, på tisdag kommer jag släppa lös alla demoner. Den där nya läkaren ska få se på SATAN! Jag tänker säga precis vad jag tycker om allting i "vården". Tänker inte linda in något. Jag kommer säga precis som det är med mitt mående också. Oftast brukar jag hålla tillbaka lite, av någon sorts sjuk omtanke om dem jag pratar med (!) Trots att de är vårdpersonal, liksom. Men nu är det slut med det. På tisdag ska de få, minsann. Jag ska rensa mina inre rum, och kasta allt skräp på dem.

Inte för att det kommer ha nåt konkret resultat, utom att jag kanske mår lite bättre efteråt. Och det är ju alltid något.

мне грустно без тебя

Jag är fortfarande så arg och sårad över hur psykiatrin har behandlat mig att jag blir helt modstulen och förtvivlad bara jag tänker på det. Psykvården har verkligen inte fått mig att må bättre. Inte nu, inte för två år sen, inte för fem år sen och inte för nio år sen. Jag avskyr att höra berättelser om andra som fått hjälp av psykvården. Hatar det. Jag vill inte höra några solskenshistorier, för jag blir bara arg över att de inte handlar om mig. Jag är så arg över hela psykapparaten, för ingenting fungerar, misstag efter misstag inträffar, alla läkare är helt sjukt nonchiga och ingen verkar fatta att det är folks liv de leker med.

Det känns som att vården inte är till för mig. Det är så det känns. Man gör sitt bästa för att inte hjälpa mig. I början av den här veckan hade jag behövt vård, hade verkligen behövt det. Men jag vill inte ens ta kontakt med någon, för jag vet hur det blir. Om man får vård och stöd, kommer det i slutänden att leda till sorg och besvikelse. Som när jag kastades ut från den slutna avdelningen och var utan medicin i en vecka. För att de inte kunde skicka ett enkelt recept, och dessutom gjorde sig onåbara.

Tre positiva saker:
Jag är inte lika trött längre. Det är nog för att jag tagit bort en av mina mediciner.
Jag har inga biverkningar längre. Inga mer sandpapper som åker omkring under huden!
Vädret är bra. Varken för kallt eller för varmt.

Psykatrin och jag

Man kan tro att det inte finns mer som kan gå fel nu, men det finns det tydligen! Jag skrev ju nyligen om läkarutlåtandet som aldrig skickades iväg, fast det skulle gjorts för typ en och en halv månad sen. Jag fick lite panik över det, eftersom det är mig det går ut över när inte FK får sina saker i tid. De sa på Skitstället att de skulle skicka iväg det snarast. Idag var jag där igen på besök, och fick veta - hör och häpna - att utlåtandet varken skickats iväg eller ens påbörjats! Alltså, trots mina klagomål och påtryckningar för minst en vecka sen om att det är bråttom. Senast den 30:e skulle FK ha utlåtandet, men nu har jag fått lite uppskov av dem.

Tydligen har han gjort en massa missar, den där läkaren som lovade att skriva och skicka in utlåtandet. Det var tråkigt att han visade sig vara sån, för han verkade ganska trevlig när jag träffade honom. Han verkade bry sig och sa att han förstod att det var jobbigt för mig med alla olika läkare hela tiden. Sen höll han föreläsning om olika mediciner som jag äter, har ätit och även såna jag aldrig ätit. Förklarade ingående hur det funkar i hjärnan och sånt, jag fattade inte ett ord. Fast han var ganska rolig också. Han sa att det inte är något ovanligt att ha såna problem som jag har, att det finns massor av folk som har samma problem. Sen sen la han till "Ja, inte VANLIGA människor alltså. Inte såna du möter på stan. Men bland patienterna här"!

Dagens outfit: Offerkappan!

När man uttrycker att man inte mår så bra eller nämner något mindre positivt som hänt, så möts man ibland av att hurtigt "Jaa men jag tycker inte du ska göra dig till ett OFFER"! Och vad ska man svara på det..? Jaha, nej det kanske jag inte ska, det får jag sluta med...

Det gör mig lite arg faktiskt! Jag tycker det är extremt okänsligt att avfärda nån annans känslor och upplevelser med att de ska "sluta vara offer". Och det är ett sätt att trycka ner folk också. Mellan raderna så säger man ju i princip att personen själv satt sig i sin svåra situation genom att "göra sig till ett offer".

Visst håller jag med om att det är ohälsosamt och påfrestande för omgivningen med människor som ständigt spelar martyrer, som är fast i offerrollen, som vältrar sig i sin olycka - men det är inte det jag pratar om nu. Jag pratar om det osympatiska i att slentrianmässigt häva ur sig att man ska ta av sig offerkappan så fort man är lite ledsen eller har drabbats av något jobbigt i livet.

De tycker säkert att de säger något bra, de här personerna. Ett par sanningens ord. Eller så säger de det de själva vill höra. De kanske föraktar all svaghet, och då framför allt sin egen. Jag tycker mig märka allt mer att sårande ord oftast handlar mer om den som säger dem än om mottagaren.

De gånger jag fått höra det, har jag inte förtjänat det, anser jag. Två gånger har det hänt mig, om jag inte missminner mig. Det första gången berättade jag om en grej som hänt och som kändes lite jobbig just då, den andra gången nämnde jag bara kort hur min situation varit i år. (med sjukskrivningar och så vidare, men jag gick inte ens in på psykiatrins och Försäkringskassan fruktansvärt dåliga sätt att sköta saker). Med andra ord, jag återgav i stort sätt bara fakta, för att personen i fråga undrade och ville veta. Ganska sparsmakat med fakta gav jag dessutom.

Ibland gör jag mig till ett offer. När jag är ensam eller med personer jag känner väldig väl. Då är det ok att tycka jättesynd om sig själv, och tycka att världen är elak och orättvis. Bara man inte fastnar i det tankesättet, och det tycker jag inte jag gör.

I fortsättningen kommer jag inte acceptera att bli kallad ett offer. Det är inte ett positivt laddat ord direkt. När jag gick i mellan/högstadiet var det ett skällsord, och jag tycker fortfarande det har en nedlåtande klang i sig. För vem vill vara ett offer? Vissa saker i livet ÄR jobbiga. Och jag tänker inte gå med på att vara ett offer för att jag ser saker för vad de är. Utifrån den här bloggen, som till stor del kommit att handla om mina problem, kan man kanske tro att jag pratar en massa om allt det där även bland folk jag träffar i verkligheten. Det gör jag inte, jag har ganska svårt för det. Och när man blir kallad för ett OFFER så fort man andas nånting om det, blir man ju ännu tystare och mån om att låtsas att allt är bra. Det är verkligen ett effektivt sätt att tysta ner folk.

Om det händer mig igen kommer jag att säga som det är. Nej, jag känner mig inte som ett offer, jag säger bara som det är, jag fattar inte vad du pratar om. Jag tror det har mer med DIG att göra än med mig, det du säger just nu.

Orättvist

Idag har jag legat i sängen nästa hela dagen. Har rest mig ibland, slagits omkull av yrsel och ångest och lagt mig under täcket igen. Jag vill gå en promenad men är rädd att kollapsa i ångest.

När allting har gjort ont länge, när allt har känts jobbigt och när vilda djur har slagits inne i själen alldeles för länge, blir man till slut bortdomnad.

Jag fattar inte varför psykiatrins misstag ska drabba mig, upprepade gånger. Det känns inte rättvist. De ljuger för en. De lovar sånt de inte håller, sen lämnar de en vind för våg. De kastar bort en i sämre skick än man var innan.

Det tar aldrig slut!

Idag fick jag ett brev från Försäkringskassan. Jag fick onda aningar så fort jag såg kuvertet. Jag öppnade det och läste att jag inte skickat in något läkarutlåtande, och att jag måste göra det snarast. Annars kommer min ansökan troligen att avslås. Det är en månad sen jag var hos en läkare och ordnade med detta utlåtande. Han sa att han själv skulle skicka det till FK. Vilket han uppenbarligen inte gjort! Och nu får jag lida för det!

Jag kan knappt komma på en enda grej som psyk har gjort och som flutit på bra utan problem. Jag får recept som inte fungerar, jag blir lovad att papper ska skickas in som sen inte skickas in, jag blir hånad för min diagnos. Jag ska anmäla hela mottagningen. För alla fel de har gjort. Det är oförlåtligt. Helt oförlåtligt.

Försäkringskassan

Anställda på Försäkringskassan blir gratulerade och får löneförhöjning ju fler avslag de ger. Här är artikeln i Aftonbladet. FK framstår ju som ondskan personifierad. Hoppas att någon blir upprörd. Själv orkar jag inte bli det. Inte just nu. Orkar inte tänka på det egna lilla helvetet jag gått igenom med det där. Så jag slår det bara ifrån mig. Jag har tänkt må bra idag.

Fucking tvångstankar

Men shit att det ska hålla på och tvånga sig hela tiden. Jag försöker sluta, det gör jag verkligen. Jag har satt upp en A4 på min vägg där det står "JAG HAR TVÅNGSTANKAR. DET BLIR INTE BÄTTRE AV ATT UPPREPA OCH ÄLTA. SLÄPP OCH GÅ VIDARE". Hittills har det där pappret inte hjälpt överdrivet mycket. Om det ska hålla på så här kan jag ju snart inte göra nånting överhuvudtaget. Bara ligga under min filt hela dagarna.

Tydligen finns det vissa positiva aspekter av tvångstankar ibland. Det kan göra att folk blir nogranna och framgångsrika. Så är inte fallet med mina. De är helt onödiga. Om det ändå räckte med en gång. Vad är det som blir bättre om man upprepar tusen gånger? Inget. Till slut tappar man omdömet och vet inte vad som är upp och ner, och sen får man migrän eller mår illa.

Jag vill vara cool. Cool på det viset att jag kan göra vad jag vill. Skapa fritt. Vara rak och direkt. Jag vill vara punk. Men jag är pseudo-konstmusik, tvångsmässighet och överanalyserande. Jag är kontrollbehov och krampaktighet.

Bröllop

Idag var jag på bröllop. Två av mina vänner gifte sig. Det var en mycket vacker ceremoni utomhus, nära havet. Jag sjöng en folkvisa a capella, "Du är så vacker för mina ögon". Bruden hade en fantastisk klänning. Jag tror att de blir (och är) väldigt lyckliga tillsammans.

Nu är jag helt utpumpad, ska dricka lite te och läsa min bok och sen ska jag sova djupt.

Att jag aldrig lär mig!

Kommer ni ihåg när jag drack kaffe tills jag spydde, och sen lovade mig själv att aldrig göra det igen? Well, nu har jag gjort det igen! Attans, liksom. Jag har umgåtts med folk hela dagen och frossat och tryckt i mig mat och godis. De andra drack vin och öl, men jag har ju ganska så tunga mediciner nu så jag drack stora mängder cola istället. Och när jag kom hem kände jag mig ändå inte nöjd, utan ställde mig och kokade kaffe. Men, då sa magen nej tack för då fanns det inte plats för mer, minsann! Vad tokigt det kan bli! Alla andra söp, men jag är den som fick spy.

Så nu sitter jag här. Det svider i halsen. Mår fortfarande lite illa. Har lite ångest i hjärtat också. Lite stress. Händerna darrar. Det känns smått jobbigt. Jag kanske ska gå och ställa mig i regnet en stund. Andas in lite sval, fräsch luft i lungorna.

Trevligt, det här. Trevligt trevligt.

Migränhelvete

Jaha, igår hade jag tänkt åka in till stan, men så blev det inte. Istället blev det ligga i sängen med migrän. Det var inte skönt alls. Klockan tre orkade jag masa mig upp och borsta tänderna. Ganska bortkastad dag.

Har en massa negativa och ilskna känslor som virvlar runt angående det här med psykiatrin. Att inget nånsin fungerar som det ska. Jag har så lätt att fastna i tankegångar om att det är personligt riktat mot mig, att de hatar mig, att de motarbetar mig. Får påminna mig ständigt om att det här faktiskt drabbar flera än bara mig. Jag vet ju det. Men det är ändå jobbigt. Jag vill kämpa för att må bättre, men jag står bara och trampar vatten.

Biverkningar

Jag käkar ganska mycket medicin just nu. Humörstabiliserande, ångestdämpande. Och nu har biverkningarna satt in! Det kryper i hela kroppen, det känns som om det hoppar omkring loppor under huden. Det kliar överallt. Jag kan inte sitta still, men är för trött för att röra mig.

Det är inte så jättemysigt. Men annars mår jag ganska bra, faktiskt. Jag har mens, men har knappt haft ont alls. Däremot har det varit väldigt mycket mens. Floder, typ. Jag sa till mig själv igår, att om det inte blöder igenom inatt, då ska jag byta namn till Urban. Jag slipper heta Urban, kan jag ju säga.

Nu ska jag dricka coca cola. Det hjälper nog mot biverkningarna.