Dagens outfit: Offerkappan!

När man uttrycker att man inte mår så bra eller nämner något mindre positivt som hänt, så möts man ibland av att hurtigt "Jaa men jag tycker inte du ska göra dig till ett OFFER"! Och vad ska man svara på det..? Jaha, nej det kanske jag inte ska, det får jag sluta med...

Det gör mig lite arg faktiskt! Jag tycker det är extremt okänsligt att avfärda nån annans känslor och upplevelser med att de ska "sluta vara offer". Och det är ett sätt att trycka ner folk också. Mellan raderna så säger man ju i princip att personen själv satt sig i sin svåra situation genom att "göra sig till ett offer".

Visst håller jag med om att det är ohälsosamt och påfrestande för omgivningen med människor som ständigt spelar martyrer, som är fast i offerrollen, som vältrar sig i sin olycka - men det är inte det jag pratar om nu. Jag pratar om det osympatiska i att slentrianmässigt häva ur sig att man ska ta av sig offerkappan så fort man är lite ledsen eller har drabbats av något jobbigt i livet.

De tycker säkert att de säger något bra, de här personerna. Ett par sanningens ord. Eller så säger de det de själva vill höra. De kanske föraktar all svaghet, och då framför allt sin egen. Jag tycker mig märka allt mer att sårande ord oftast handlar mer om den som säger dem än om mottagaren.

De gånger jag fått höra det, har jag inte förtjänat det, anser jag. Två gånger har det hänt mig, om jag inte missminner mig. Det första gången berättade jag om en grej som hänt och som kändes lite jobbig just då, den andra gången nämnde jag bara kort hur min situation varit i år. (med sjukskrivningar och så vidare, men jag gick inte ens in på psykiatrins och Försäkringskassan fruktansvärt dåliga sätt att sköta saker). Med andra ord, jag återgav i stort sätt bara fakta, för att personen i fråga undrade och ville veta. Ganska sparsmakat med fakta gav jag dessutom.

Ibland gör jag mig till ett offer. När jag är ensam eller med personer jag känner väldig väl. Då är det ok att tycka jättesynd om sig själv, och tycka att världen är elak och orättvis. Bara man inte fastnar i det tankesättet, och det tycker jag inte jag gör.

I fortsättningen kommer jag inte acceptera att bli kallad ett offer. Det är inte ett positivt laddat ord direkt. När jag gick i mellan/högstadiet var det ett skällsord, och jag tycker fortfarande det har en nedlåtande klang i sig. För vem vill vara ett offer? Vissa saker i livet ÄR jobbiga. Och jag tänker inte gå med på att vara ett offer för att jag ser saker för vad de är. Utifrån den här bloggen, som till stor del kommit att handla om mina problem, kan man kanske tro att jag pratar en massa om allt det där även bland folk jag träffar i verkligheten. Det gör jag inte, jag har ganska svårt för det. Och när man blir kallad för ett OFFER så fort man andas nånting om det, blir man ju ännu tystare och mån om att låtsas att allt är bra. Det är verkligen ett effektivt sätt att tysta ner folk.

Om det händer mig igen kommer jag att säga som det är. Nej, jag känner mig inte som ett offer, jag säger bara som det är, jag fattar inte vad du pratar om. Jag tror det har mer med DIG att göra än med mig, det du säger just nu.