мне грустно без тебя

Jag är fortfarande så arg och sårad över hur psykiatrin har behandlat mig att jag blir helt modstulen och förtvivlad bara jag tänker på det. Psykvården har verkligen inte fått mig att må bättre. Inte nu, inte för två år sen, inte för fem år sen och inte för nio år sen. Jag avskyr att höra berättelser om andra som fått hjälp av psykvården. Hatar det. Jag vill inte höra några solskenshistorier, för jag blir bara arg över att de inte handlar om mig. Jag är så arg över hela psykapparaten, för ingenting fungerar, misstag efter misstag inträffar, alla läkare är helt sjukt nonchiga och ingen verkar fatta att det är folks liv de leker med.

Det känns som att vården inte är till för mig. Det är så det känns. Man gör sitt bästa för att inte hjälpa mig. I början av den här veckan hade jag behövt vård, hade verkligen behövt det. Men jag vill inte ens ta kontakt med någon, för jag vet hur det blir. Om man får vård och stöd, kommer det i slutänden att leda till sorg och besvikelse. Som när jag kastades ut från den slutna avdelningen och var utan medicin i en vecka. För att de inte kunde skicka ett enkelt recept, och dessutom gjorde sig onåbara.

Tre positiva saker:
Jag är inte lika trött längre. Det är nog för att jag tagit bort en av mina mediciner.
Jag har inga biverkningar längre. Inga mer sandpapper som åker omkring under huden!
Vädret är bra. Varken för kallt eller för varmt.