Idag i DBT-gruppen sa jag att jag inte vet om jag orkar med den här behandlingen längre. Det kändes så tungt allting. Ibland har jag så svårt att öppna mig, orden fryser fast innan jag lyckas få ur mig dem. Och det är så obehagligt att tvingas se sina egna destruktiva beteenden i vitögat. Det gör så ont att rota bland minnena, och försöka klura ut varför det blivit som det blivit.
Sen under terapitiden började det kännas alltmer ok att sitta där. Jag fick massor av stöd och konkreta råd från terapeuterna, och jag ska inte hoppa av. Men jag måste ta detta i min egen takt. Min tillit till andra människor är inte stor. Inte heller min tilltro till mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vad kul det var att gå ut igår :-) Det får vi göra om snart!
Kraaaaaaaaaam!
Maria - jag tyckte också det var kul att gå ut! Jättemysigt ställe! Synd att jag mådde lite dåligt på slutet, men det har gått över nu :-) Nästa gång ska jag dricka långsammare, varannan vatten kanske.
Kram!
Skicka en kommentar