Jag har fortfarande inte Internet

Igår var jag på nätverksmöte på sjukhuset. Min psykolog, min läkare, min handläggare på Försäkringskassan och jag satt runt ett bord och drack lite te och diskuterade min framtid och möjligheterna till aktivering. Det var ett bra och trevligt möte. Min sjukskrivning tar slut i december och jag har ju haft lite vaga planer på att börja plugga i januari, läsa in Omvårdnadsprogrammet. Jag insåg dock medan vi satt där att det kanske inte skulle funka att ta sig an heltidsstudier och allt vad det innebär, grupparbeten och annat obehagligt, risken är att det går bra de första veckorna och sen går jag sönder och allt blir fiasko och olycka. Detta är ju lite av ett mönster för mig. Så nu ska jag sättas i kö till ett projekt, en sorts kurs, som handlar om att typ hitta sig själv och göra rätt yrkesval och sånt. Det låter rätt lovande och det är ju positivt bara det här att komma ut bland folk, hålla apatin och de malande huvudvärksframkallande tankarna på avstånd och utmana ångesten och den dåliga självkänslan. Efter mötet skrev min läkare ett intyg där vi ansöker om sjukskrivning i minst ett år till. Jag har trott att jag skulle bli utförsäkrad men det kan man tydligen inte bli när man är under trettio.

Färdighetsträningen är grupp är så jävla jobbig! Detta är mitt största problem just nu. Det är bara tre timmar i veckan men jag ägnar åtskilliga timmar åt att ha negativa tankar om det hela. Får ständiga impulser att hoppa av, men har hittills blivit övertalad att stanna. Det här sociala känns så svårt. Jag känner mig typ mobbad av gruppen, fast jag vet ju innerst inne att det är paranoian som tar mina sinnen i besittning. Jag känner mig så naken och hjälplös när jag sitter där på min stol, jag tittar ner i bordet och känner en värkande och uråldrig förtvivlan växa i mig och min röst är ostadig och svag när jag tvingas säga något. Paranoian viskar till mig att nu är det så här igen, så här som det alltid blir, alla hatar mig, alla andra är kompisar och gullar med varandra och knyter vänskapsband men mig hatar de.

Bortsett från detta visserligen enorma problem som överskuggar allt annat så är gruppen rätt givande eftersom gruppledarna är så bra. Jag är imponerad.

Jag trivs fortfarande jättebra i den nya lägenheten. Känner ett lugn inombords som jag inte är van vid. Även om ältandet och tomheten och äcklet och alla andra fiender jag har kommer och går. Det kommer personal och städar alla allmänna utrymmen, allt utom våra rum, och de ser till att det alltid finns diskmedel och toapapper och allt sånt. Allt sköter sig av sig självt, det är som att ha små husälvor som fixar allting åt en, jag har aldrig varit med om något så lyxigt.