Jag är fortfarande lite lätt ängslig över möglet. Tänker på ibland det när jag andas in, och har granskat väggarna, hörnen och taket några gånger idag. Men den här oron känns normal. Den känns förankrad i verkligheten.
Jag tror att det som hände i mitt känsloliv i helgen kan beskrivas som stressrelaterad paranoia. Så här lyder kriterie nummer nio i borderlinediagnosen:
"Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom."
Jag har läst den där meningen förut, och alltid tänkt att, ja där har vi ett kriterie som inte stämmer på mig. Nästan alla de andra problemen har jag, beskrivningen av diagnosen stämmer ju nästan löjligt väl in på mig, men just kriterie nummer nio är något jag alltid tänkt inte gäller mig.
I år har jag ju börjat hos en ny psykolog, och när jag suttit hos henne och berättat hur veckan varit och vilka konstiga saker som hänt och hur jag inte kunnat kontrollera mitt beteende, hur allt jag kan och vet plötsligt kan försvinna i vissa situationer, så har hon förklarat för mig att det som händer är att jag drabbas av stressrelaterad paranoia. Jag har inte förstått det förut, men nu känns det så självklart att det är så det är, och det är skönt på något sätt att detta ingår i borderlinegrejen, det behövs liksom ingen ny diagnos eller ytterligare mediciner. Och nu inser jag att jag har ju haft JÄTTEMYCKET problem med detta! Men jag har inte fattat vad det är som händer, och jag har haft svårt att beskriva det för någon. Det som jag tidigare kallat för tvångstankar i bloggen ska nog egentligen beskrivas som tillfällig paranoia.
Det är svårt att förklara hur det känns att hamna i det där tillståndet. Det spelar ingen roll vad någon säger när man verkligen är inne i det. Det går inte att låtsas som ingenting, inte när det är som mest intensivt i alla fall. Inte när man på riktigt tror att man ska dö. Det är som att vara ute i havet och simma och plötsligt börja dras ner av en undervattensström. Alla andra står på stranden och förstår inte varför man är helt panikslagen, de förstår inte varför man skriker.
När man håller på att drunkna hjälper inga logiska motargument, tyvärr. Jag drunknar vad ni än säger. Det hjälper inte att prata om annat. Jag kan inte komma på någonting som hjälper.
Tur att det går över i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hmm, vad skönt att du skriver det. Jag har nog också problem med det ibland men fattar heller inte riktigt vad det varit. Ska tänka på det i framtiden :D Det blir ju lite enklare att hantera när man vet vad det är. Kram
Jag har också funderar över det där kriteriet. För mig handlar det om dissociativa symtom som ställer till en hel del, många behandlare har försökt få det till att jag varit utsatt för övergrepp men jag har liksom inte kunnat identifiera mig med det, så det är ju på ett sätt "skönt" att det "bara" kan handla om "vardagssituationer" som jag av olika anledningar inte klarar att hantera med andra försvar än dissociation.. Då går det ju att lära sig hantera det på ett helt annat sätt.
*kram*
border-fucking-line:
Ja, det känns lite lättare när man vet vad det är för något och att det finns andra som lider av samma sak. Eller, det är ju fortfarande fruktansvärt när det händer, men det känns ändå rätt bra att kunna säga till psykologen i morgon att jag blev paranoid i helgen. Förut skulle jag ju ha sagt "Jag vet inte vad som hände i helgen".
Kram!
Hanna:
Vad knäppt att de kommit med egna teorier som du känner inte stämmer, eller de vill ju bara hjälpa till så klart, men jag tror man ska vara försiktig som terapeut med hur man tolkar saker och ting. För mig är det mer paranoia än dissociation tror jag - det är som om hela världen rycks bort, kvar blir bara en panik. Eller ja, jag tror jag dissocierar till viss del också. Usch, jobbigt är det i alla fall!
Kram!
Hej Kajsa,
jag dissocierar mycket, men har inte haft så mycket paranoida tankar mer än att jag överreagerar ofta när det kommer till sociala situationer. Konstigt nog är jag (tyvärr) inte rädd för att dö men livrädd för att bli handikappad så att jag inte kan sköta mig själv.
Vi måste träffas snart även om jag har fullt upp med plugg och politik! Måste säga att det är underbart att ha mycket saker att göra och slippa ha fokus på sig själv hela tiden. Mår så mycket bättre och har blivit mer social nu när allt inte handlar om "sommar-sol- och idylltävlingen" som ju de flesta lever i och strävar efter.
Var rädd om dig och jag finns alltid här. stor kram!
Åh Maria!
Jag brukar inte vara så rädd för att dö, döden i sig är inte så skrämmande, men ibland får jag sån dödsångest, speciellt när jag är paranoid... fast egentligen är det kanske mer dödskampen som kommer innan döden som jag är rädd för. Att tappa kontrollen, inte kunna andas, att kroppsdelar börjar falla av... Hemskt.
Vad härligt att höra att du mår bättre! Underbart. Jag skulle nog också behöva mer innehåll i mitt liv.. men jag har ett litet projekt på G nu faktiskt, berättar om det sen :-) Vill jättegärna träffas snart, har saknat dig!
Stor kram!
Skicka en kommentar