Ockupation

Jaha, nu börjar det gå helvete igen allting. Orkar snart inte kämpa emot paranoian, har inga vapen kvar. Inuti mig är det allt annat än avslappnat. Jag vill bara få känna mig lite trygg, men det får jag aldrig.

Lägenheten har förvandlats till en studentkorridor. Eller en ungdomsgård eller nåt. Jag kan inte ha det så här.

Den ena tjejen som bodde här i fyran flyttade nyligen, så nu är vi alltså bara två. Och hon, tjejen som bor kvar, hon har tagit över helt och verkar tro att det är hennes lägenhet, hon verkar ha glömt att jag också bor här. I fredags kväll hade hon kompisar här, och jag tyckte att det var helt ok. När jag gick upp på lördag morgon, igår alltså, fick jag se en helt främmande människa ligga och sova i soffan i vardagsrummet, det kändes inte ok. Sen åkte jag iväg och sjöng med kören och när jag kom hem var det massor av folk här, högljudda som tusan, en kille gick in och lånade duschen, och jag höll på att få en riktig stressattack när jag gick ut i köket för att diska och det satt fyra personer där vid bordet och bara stirrade på mig. Jag diskade bara stekpannan som jag använt, resten av det smutsiga bar jag tillbaka in i mitt rum för jag pallade inte stå där med dessa okända människor sittandes där, jag vill vara ifred, jag vill vara ensam.

Idag är det fullt av folk här. I hallen ligger en hög av skor. Jag hoppas att ingen har använt mina duschgrejer och mitt smink, alla verkar låna duschen hela tiden. Någon är där inne just nu och duschar. Jag är så jävla nojjig. Jag mår verkligen inte bra. Jag vet att jag borde ringa personalen för det här är absolut inte acceptabelt. Man får inte låta kompisar sova över utan att fråga först. Det sa de till mig när jag flyttade in. Jag vill inte gå ut i köket eller ens gå på toaletten, jag vill inte möta folk jag inte känner överallt. Jag vill koka lite te, men orkar verkligen inte gå ut dit. Snart ska jag i alla fall gå härifrån och ta bussen till kyrkan, ska sjunga där ikväll. Sen sover jag nog någon annanstans i natt. Jävligt jobbigt det här. Ensam är jag också, det slog mig häromdan att jag inte vet vad vänskap är, att jag inte förstår mig på det där som de kallar vänskap. Helt ensam är jag.

Misstag

Och luften går ur mig, precis som om jag fått ett muskligt knytnävsslag i magen. Kroppen viker sig och jag kryper ihop i sängen. Hjärtslagen skenar iväg, det känns som om ett iskallt spöke har grabbat tag i mig och vägrar släppa. Nej, jag har inte ångest. Ångest är värre än det här, det här är bara... rätt jobbigt.

Jag har skaffat mig mobilt bredband nu. Igår gjorde jag det. Nu kan jag äntligen sitta och surfa hemma, vilket är underbart. Mindre underbart är att jag i min obetänksamma nyfikenhet nästan genast sökte och fann lite information om min... ja, vad ska man kalla honom? Ex-älskare? Före detta stora kärlek? Forna besatthet? Hur som helst, nu vet jag vad han gör idag. Åh, jag ville inte veta. Men nu vet jag. Jag ville inte höra hans röst igen. Men nu har jag hört den. Jag vet inte vad som for i mig, jag tänker nästan aldrig på honom längre. Plötsligt minns jag alla de där starka (men numera avlidna) känslorna, jag minns smaken av dem, lukten, jag minns tårarna, andnöden - men det enda jag känner idag inför allt det där, det är skam. Att jag kunde tillåta mig själv att bli så där galen, påflugen, obehaglig och hänsynslös. Pinsam. Men jag kunde inte bättre. Jag kunde inte bättre. Jag ville bara få vara en del av något, något nytt, något fint, jag ville bara ha lite kärlek, jag ville våga tycka om någon. Egentligen var det helt fruktansvärt från början till slut. Vi pratade inte samma språk. Jag kände att jag inte pratade samma språk som någon annan på denna jord, och jag förstod inte det språk min kropp talade.

Jag tycker verkligen inte om att vara kär. Har ingen längtan efter det alls längre. Förut ville jag jämt bli kär, jag letade, jag ville hitta ett objekt, en besatthet, någon att hänge mig åt och tvätta bort min smärta med. Närhet och hångel och sex fungerar bara på fyllan. Och inte ens då förresten. Inte nu längre. Det är ett avslutat kapitel.

Det är så svårt att tycka om någon utan att göra både sig själv och den personen så väldigt illa. Jag kan inte bättre. Och jag vill inte försöka mer. Idag blir jag illamående av bara tanken.

Remissen

Vad jag är glad att jag vågade be om den där remissen, att jag fick min vilja igenom, att jag fick min DBT-behandling på den mottagning jag ville. Jag jämför den här DBT:n med den DBT jag gick i för ett år sedan, på det sugiga och eländiga gamla skitställe jag då fick min så kallade vård på, och det är som natt och dag, som olika planeter. Jag tycker att min psykolog är bäst i hela världen. Hon är så smart, lagom krävande och alltid förstående. Hon är expert på borderline personlighetsstörning och det märks. Paradoxalt nog är hon den absolut proffsigaste person jag mött inom psykiatrin samtidigt som jag känner så starkt, ja jag vet, att hon bryr sig om mig på riktigt och verkligen vill att jag ska må bra. Jag börjar känna att färdigheterna faktiskt finns där och går att använda när jag hamnar i kris. Jag befinner mig i nuet, på något ostadiga ben, visst, men i nuet. Jag är inte vilse i en skräckfilmsremake av sorgerna i mitt förflutna och jag är inte konstant uppjagad över allt det hemska som kan hända i framtiden.

Utan den där remissen hade det aldrig gått så här bra. Jag är rätt säker på det faktiskt.

Körledaren har gett mig ett solo i en kommande konsert! Och jag ska även sjunga en låt på ett musikcafé som kyrkan anordnar. Min röst sitter någorlunda på plats och jag hoppas att den ska hålla sig där. Jag har tappat bort sången flera gånger men den kommer alltid tillbaka till mig. Lathet, dåligt självförtroende, hudlöshet och relationsångest har gjort min väg i musiken väldigt krokig, men sången och jag, vi har aldrig gjort slut, vi har bara tagit lite pauser ifrån varandra i perioder. Och nu är vi kärare än nånsin. Åh, sång, det är verkligen glädje och friskhet för mig. Fast nu börjar jag ana glädjen och friskheten i mitt övriga liv, i allt det som händer utanför musiken, också.

Jag verkar ha en väldig tur förresten som inte behöver vänta länge alls på min neuropsykiatriska utredning. Den börjar nu, bara några veckor efter att min läkare sa att jag borde genomgå en sådan utredning. Många går och väntar hur länge som helst på att få utredas. Även detta tackar jag den där remissen för. Utan den hade jag fortfarande gått på den där vimsiga, vidriga mottagningen, ångestfylld och frustrerad, irriterad över den icke fungerande vården, träffa ständiga hyrläkare, utan att nånsin bli bättre.

Boendestödjare, relationer och att hålla fast vid verkligheten

Inackorderingshem. Så heter det, det ställe där jag bor. Det lärde jag mig igår när jag var i Kommunhuset och träffade min handläggare och några boendestödjare. Boendestödjarna ska komma hem till mig redan denna vecka. Det känns rätt skönt att jag kommer att få hjälp och att jag inte längre måste möta alla mina vardagsrädslor helt ensam. Tvättstugan till exempel. Den är jag rädd för. Jag tror vi kommer att göra kompissaker som att fika och gå på promenad också. Jag hoppas att det kommer kännas avslappnat och att det kommer att göra mig mer närvarande än vad jag är nu, jag flyter in i apati och overklighetskänslor, går in i mitt huvud och sen undrar jag vart dagen tagit vägen. När jag hittar mig själv är jag kreativ och entusiastisk, men ibland, eller snarare jätteofta, är det svårt att hitta mig. Som en nål i en jäkla höstack.

Jag känner en sån väldig rädsla när det gäller relationer. Vi har jobbat med detta i DBT:n men det har ändå inte blivit lättare. Jag orkar inte med den där frustrerade ledsenheten som är nästan alla relationers trogna följeslagare. Skräcken, den isande skräcken över att göra något fel. Min utgångspunkt är att jag är en sån som gör fel. Så mycket rädsla...

Jag kan vara riktigt social. Trevlig. Det går nästan av sig självt numera. Men jag är så sjukt skör. Och min hjärna är full av olyckskorpar som kraxar att alla hatar mig och vill mig illa, att jag är vidrig och att alla andra är vidriga.

När jag var yngre, mellanstadie- och högstadieåldern, och även tidigare förresten, så var jag väldigt missanpassad och obekväm att ha att göra med och helt uppenbart socialt handikappad. Jag har genomgått en förvandling, minst sagt. Jag har gjort så mycket mer än vad jag och någon annan trodde var möjligt. Musiken har hjälpt mig. Men de där känslorna, de sitter ju kvar i kroppen. Jag är fel. Och nu har kallelsen till det första samtalet i den där neuropsykiatriska utredningen kommit och jag anar att vi kanske kommer behöva prata en del om de här åren och att allt det där kommer bli verkligt igen. Och jag kommer vara tvungen att minnas. (I borderlineutredningen, som jag gjort två gånger, handlade det mest om nutid och aktuella svårigheter om jag nu minns rätt. Nutiden är ju jobbig nog kan man tycka...)

Det jag tänkt komma fram till med den här texten är i alla fall att jag har svårt med relationer, samtidigt som jag behöver relationer. Trots att de så ofta blir så obehagliga. Om allt nu går bra med de här boendestödjarna, då kommer jag i alla fall ha några att prata med och förhoppningsvis kommer det inte kännas så dramatiskt och kravfyllt, och min oro över att klampa i klaveret och min lättkränkthet kanske kommer vara mindre än vanligt just för att de är personal. Anställda. För att umgås med mig. Ensamheten känns inte lika överhängande längre.

Jag tycker om de två unga tjejerna jag bor med. Det är skönt att vi inte pratar så mycket med varann, att de inte försöker närma sig mig, samtidigt som det känns bra att inte vara ensam. Jag är mest i mitt rum, jag hör den ena tjejen sjunga mjuka vaggvisor på somaliska, jag hör dem prata i telefon och se på tv, och det är skönt att det finns folk där ute.

Min nya mobil har kamera! :-)

Kärlek. Fina syster och svåger!


Mina lamm, Dagmar och Tryggve.


Utsikt från min balkong.


Jag, i ett trapphus i Sumpan. Har precis varit på förfest hos ett jättefint och gulligt par.


Hit går jag några gånger i veckan.

Rammelbuljong

I morse när jag fortfarande låg i sängen så ringde telefonen och jag tryckte på svara-knappen, efter ett ögonblicks sömnig tvekan. Jag kanske börjar våga trotsa min telefonskräck litegrann! Jag kunde visserligen se vem det var som ringde och då tar det inte emot lika mycket att svara som när det är något okänt nummer. Det var nämligen hon från socialen. Vi ska ha möte snart, hon och jag, angående boendestödjare. Jag vet inte... Lite läskigt är det, men kanske skulle det hjälpa mig att strukturera mina dagar och att komma igång med saker lite bättre om jag fick lite stöd och uppmuntran från någon. Och social träning är ju behövligt.

Känns som hela samhället plötsligt fått upp ögonen för mig och bara vill ösa hjälpinsatser över mig! Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket det skulle betytt om jag fått allt detta tidigare. Jag skulle ha ett mer värdigt liv att se tillbaka på. Men nu är det som det är, vissa saker har jag klarat och andra inte, och jag har lidit mycket, men det förflutna går inte att ändra så jag ska försöka vara tacksam över den hjälp som finns för mig nu, idag, istället för att gräma mig. Jag klamrar mig fast vid Sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Jag har för mig att någon sa att vi skulle få tillgång till Internet i lägenheten längre fram. Jag måste höra efter hur det blir med det och när detta i så fall ska ske. Annars ska jag lösa det på annat sätt, jag saknar Internet.

Jag har fortfarande inte Internet

Igår var jag på nätverksmöte på sjukhuset. Min psykolog, min läkare, min handläggare på Försäkringskassan och jag satt runt ett bord och drack lite te och diskuterade min framtid och möjligheterna till aktivering. Det var ett bra och trevligt möte. Min sjukskrivning tar slut i december och jag har ju haft lite vaga planer på att börja plugga i januari, läsa in Omvårdnadsprogrammet. Jag insåg dock medan vi satt där att det kanske inte skulle funka att ta sig an heltidsstudier och allt vad det innebär, grupparbeten och annat obehagligt, risken är att det går bra de första veckorna och sen går jag sönder och allt blir fiasko och olycka. Detta är ju lite av ett mönster för mig. Så nu ska jag sättas i kö till ett projekt, en sorts kurs, som handlar om att typ hitta sig själv och göra rätt yrkesval och sånt. Det låter rätt lovande och det är ju positivt bara det här att komma ut bland folk, hålla apatin och de malande huvudvärksframkallande tankarna på avstånd och utmana ångesten och den dåliga självkänslan. Efter mötet skrev min läkare ett intyg där vi ansöker om sjukskrivning i minst ett år till. Jag har trott att jag skulle bli utförsäkrad men det kan man tydligen inte bli när man är under trettio.

Färdighetsträningen är grupp är så jävla jobbig! Detta är mitt största problem just nu. Det är bara tre timmar i veckan men jag ägnar åtskilliga timmar åt att ha negativa tankar om det hela. Får ständiga impulser att hoppa av, men har hittills blivit övertalad att stanna. Det här sociala känns så svårt. Jag känner mig typ mobbad av gruppen, fast jag vet ju innerst inne att det är paranoian som tar mina sinnen i besittning. Jag känner mig så naken och hjälplös när jag sitter där på min stol, jag tittar ner i bordet och känner en värkande och uråldrig förtvivlan växa i mig och min röst är ostadig och svag när jag tvingas säga något. Paranoian viskar till mig att nu är det så här igen, så här som det alltid blir, alla hatar mig, alla andra är kompisar och gullar med varandra och knyter vänskapsband men mig hatar de.

Bortsett från detta visserligen enorma problem som överskuggar allt annat så är gruppen rätt givande eftersom gruppledarna är så bra. Jag är imponerad.

Jag trivs fortfarande jättebra i den nya lägenheten. Känner ett lugn inombords som jag inte är van vid. Även om ältandet och tomheten och äcklet och alla andra fiender jag har kommer och går. Det kommer personal och städar alla allmänna utrymmen, allt utom våra rum, och de ser till att det alltid finns diskmedel och toapapper och allt sånt. Allt sköter sig av sig självt, det är som att ha små husälvor som fixar allting åt en, jag har aldrig varit med om något så lyxigt.