Rammelbuljong

I morse när jag fortfarande låg i sängen så ringde telefonen och jag tryckte på svara-knappen, efter ett ögonblicks sömnig tvekan. Jag kanske börjar våga trotsa min telefonskräck litegrann! Jag kunde visserligen se vem det var som ringde och då tar det inte emot lika mycket att svara som när det är något okänt nummer. Det var nämligen hon från socialen. Vi ska ha möte snart, hon och jag, angående boendestödjare. Jag vet inte... Lite läskigt är det, men kanske skulle det hjälpa mig att strukturera mina dagar och att komma igång med saker lite bättre om jag fick lite stöd och uppmuntran från någon. Och social träning är ju behövligt.

Känns som hela samhället plötsligt fått upp ögonen för mig och bara vill ösa hjälpinsatser över mig! Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket det skulle betytt om jag fått allt detta tidigare. Jag skulle ha ett mer värdigt liv att se tillbaka på. Men nu är det som det är, vissa saker har jag klarat och andra inte, och jag har lidit mycket, men det förflutna går inte att ändra så jag ska försöka vara tacksam över den hjälp som finns för mig nu, idag, istället för att gräma mig. Jag klamrar mig fast vid Sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Jag har för mig att någon sa att vi skulle få tillgång till Internet i lägenheten längre fram. Jag måste höra efter hur det blir med det och när detta i så fall ska ske. Annars ska jag lösa det på annat sätt, jag saknar Internet.