Matematikens otillgängliga värld

Jag tror att det i mellanstadiet som grunden till mitt hat mot matematik lades. Det var inte bara det att det var tråkigt att räkna, för tråkigt är ju en sak man kan stå ut med, utan det var faktiskt ångestladdat på riktigt att göra talen i matteboken. Plus att jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Jag försökte, men det gick inte. Läraren blev arg och sa att jag skulle sluta sitta och tänka på en massa annat trevligt utan ägna mig åt matten. Men jag tänkte inte på en massa annat trevligt! Jag försökte ju koncentrera mig på skiten för att bli av med den, men det gick inte. Det låste sig. Jag kom ingen vart.

När jag gick i högstadiet bestämde sig min skola för att utföra en litet experiment. Det innebar att vi endast hade lärarledda lektioner i vissa ämnen, så som de praktiska ämnena och b-språk och sånt. Matte däremot, tillsammans med andra ämnen, ingick i det som kallades block. Blocken var schemalagda, men inte lärarledda. Vi fick betygskriterierna i vår hand, och sedan var det upp till oss själva att klara av dem. Om man behövde en lärare fick man aktivt ta kontakt med en. När jag gick i högstadiet var jag inte så bra på att aktivt ta kontakt med människor.

Eftersom man själv fick avgöra hur mycket tid man skulle lägga på varje ämne, kan ni ju gissa hur mycket tid jag lade på matten. Precis. Ingen alls. Vid betygssättningen fick man själv (!) säga vilket betyg man hade jobbat mot, och jag sa så klart att jag ville ha godkänt i matte. Det fick jag också (!)

Jaha, och sen började jag gymnasiet. Här hade vi normala, schemalagda lektioner. Det uppdagades naturligtvis att jag hade mycket stora brister i mina mattekunskaper. Tyvärr lärde jag inte speciellt mycket i gymnasiet heller. Här skall jag dock inte bara skylla på skolan. En del av skuggan faller även över mig själv. Jag lade ingen tid som helst på matten. Försökte ibland, men det kändes totalt hopplöst allting. Förresten lade jag inte så mycket tid på något annat ämne heller, jag satt mest hos kuratorn och grät.

Jaja. Sen gick jag ut gymnasiet med ofullkomliga betyg och började hålla på med musik istället. Inte förrän jag var 23 år, år 2006, började jag läsa på Komvux. Då fick jag börja med att läsa in högstadiematten. Jag minns den första lektionen. Läraren sa ja, så ni är alltså här för att ni vill bli klara med högstadiet! Alla skrattade generat. Man känner inte som en lyckad människa direkt i den sitsen. Men läraren, Bengt, var helt fantastisk – han fick mig aldrig att känna mig dum, vilket jag alltid gjort på tidigare mattelektioner. Han använde mycket humor i sin undervisning, och gjorde faktiskt matten rolig. Något jag inte trott var möjligt. För första gången i mitt liv var det inte förenat med ångest att slå upp en mattebok.

Jag hade tänkt läsa ända upp till matte b med Bengt, men sen tyckte jag att det var roligare att börja läsa musikvetenskap på universitetet. Ändå känns det värdefullt att en gång mitt liv faktiskt räknat matte, lärt mig det allra mest grundläggande och känt att det funkar.

Bengt sa att jag egentligen inte har några problem med matte. Jag har bara trott det själv. Och det är ju faktiskt märkligt att jag har pluggat musikteori och komposition, som är ganska matematiska ämnen, på en relativt hög nivå utan några problem. Jag har skrivit ett stycke i tolvtonsteknik och det är typ bara matematik. Det har gått bra. Kanske har jag en fungerande vänster hjärnhalva trots allt! När det har med musik att göra, finns det ett sammanhang. Något som jag kan förstå. Matematik i sig är bara ett virrvarr, även om jag fått lite mer ordning i den på senare år.

Vad gjorde skolan egentligen för fel? Ganska många, skulle jag vilja säga! Men det största felet var att det verkar som att de medvetet gjorde matte till något tråkigt. Att man såg alla felaktiga svar som MISSTAG som inte borde förekommit, istället för att se dem som steg i riktningen mot rätt svar. Steg i inlärningen och utvecklingen.

Dessutom måste man som lärare tänka lite på vad man säger till små barn (och stora). Om man hela tiden säger till nån att hon är en språkmänniska och inte en mattemänniska, (men att matten är nödvändigt ont) finns det inte en risk att det till slut blir självuppfyllande?

Stäng av mig!

Jag borde omyndigförklaras. Nu genast.

Ekorrsvansarna

Min älskade, vackra katt Charly hade även en mörk sida. Han var seriemördare. Av ekorrar. När mamma gick in i vedboden en dag så låg ekorrsvansarna snyggt uppradade. Hans trofésamling.

När djuren pratar

Här har ni en rolig historia:

En kollega till min mamma anlitade en hundviskare, en person som kan prata med hundar, för att ta ett snack med deras vovve.
Hundviskaren: Han säger att ni spelar.
Mammas kollega: Ja, vi är ju musiker….
HV: Men han säger att ni spelar falskt.

Snart är det julnatt. Den natt på året då djuren kan prata, enligt gammal folktro. Det blir intressant att se om katterna har nåt att säga.

Skansen

Igår var jag på Skansen med mamma, syster, svåger och svågermor. Det var kul, fast vädret var grått. Jag bjöd mamma på några lotter i ett ostlotteri, och det var vinst på tre utav dem. Tre rivjärn vann hon.

Det är så längesen jag var i skolan eller pluggade att det känns helt främmande att bara tänka på det.

Sjungit julsånger är det enda jag gjort idag. Det är ju trots allt jul. Tidigare år har jag varit ute och sjungit i kyrkor och på företag den här tiden, men i år har jag ju prioriterat lite andra saker. Men julen skall inte försvinna utan åtminstone några julvisor här hemma.

Klosterfantasi

Mura igen dörren bakom mig
Låt mig fly
och bli min egen drog

Låt mig sjunka in i rutiner
In till tillit och tro
Ta bort all hjärtklappning

Min mormor, en hyllning

Nu skall jag berätta lite om min fantastiska mormor, som även är min bästa vän.

Mormor föddes 1927 i Kvillinge socken i Östergötland. Sommarloven tillbringade hon i Småland hos en moster och morbror som hade eget mejeri. Där lärde hon sig att göra ost, och hon brukade gå upp tidigt och laga frukost åt sin moster och morbror. På somrarna i Småland hade hon träskor på sig, och det hände flera gånger att det låg getingar i skorna när hon skulle ta på sig dem och hon blev getingstucken.

När hon blev äldre gick hon på Frisörskolan i Norrköping. Det var en treårig utbildning. Hon praktiserade på en damfrisering och var på skolan en dag i veckan. Frisörskolan var ny, och man firade invigning under mormors studietid där. Mormor blev då utsedd till hårmodell eftersom hon hade vackrast hår av alla.

Efter studierna sökte hon jobb på olika frisörställen, och fastnade för Jönköping. Där bodde hon tillsammans med en kompis. När kompisen gifte sig så blev det tråkigt, och mormor åkte hem till Finspång. Sedan fick hon nytt jobb i Örebro, och där träffade hon morfar. De ville gifta sig, och han köpte ett konditori i Norrköping eftersom hon kom därifrån. Mamma föddes år 1953 i Norrköping. Tyvärr gick det inte så bra med affärerna, på grund av strejker och problem i konditoribranschen, så de sålde stället och flyttade tillbaka till Örebro.

I Örebro trivdes mormor. Runt 64 startade hon en egen damfrisering. Först bodde de i lägenhet i Stjärnhusen, och därefter flyttade de till ett radhus, och där bodde mormor i 38 år.

Det var några riktigt jobbiga år då mormors mamma var sjuk. Mormor åkte till Finspång varenda helg för att ta hand om mamman, och skjutsade henne till sjukhuset när det behövdes.

Mormor höll ihop med sin kära kusin Ulla i alla år. De stöttade varandra i vått och torrt. Ulla jobbade i restaurangbranschen och blev änka tidigt. Hon var bra på ekonomi och hjälpte mormor med deklarationerna, när morfar inte kunde längre.

1993 var ett hemskt och jobbigt år, då morfar dog och mormor själv drabbades av bröstcancer. Deras hund Adam hade dött året innan.

År 2006 sålde mormor huset i Örebro och flyttade till Stockholm. Här bor hon nu. För första gången i sitt liv har hon katter. Hon har tagit hand om en familj hemlösa katter, som varken kommunen eller katthemmet hade resurser att hjälpa. De har blivit steriliserade och relativt tama.

Mormor är fortfarande hur aktiv som helst. Hon är den mest tålmodiga och snälla person jag vet. Hon blir aldrig irriterad, och verkar ha hundra gånger så stor förståelse som andra människor. Dessutom är hon öppensinnad och frimodig.

Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan mormor.

Dingdingding säger varningsklockan!

Det finns en grej man skall se upp med, har jag lärt mig. Det är när killar börjar bedyra för en att de respekterar en. Bara så där. Som att man skall bli förvånad och tacksam över detta självklara. Skall man inte respektera alla? Är inte det en grundläggande sak i alla relationer? Jag har märkt att folk som gillar att använda ordet respekt i själva verket inte vet vad det betyder. Eller att de iallafall har en helt annan definition på det än vad jag har.

Baby, live your life for love

Tog ut mig själv på en dejt i en annan dimension
Vi delade en flaska vin och en intressant konversation
Sen blev det tjafs om vem som skulle ta notan

Svikare, Älskade

Svikare, du som skulle rädda mig
Älskade, hur kunde du glömma mig?
Din tankevärld är månens mörka sida
Ditt hjärta är skatten vid regnbågens slut
Du är drömmen en svulten själ livnär sig på
Du är symbolen jag klamrar mig fast vid

Det vi inte kan få, vill vi ha
Havsbotten vill ha solsken, och sjöjungfrun vill ha ben
Det är därför hon kommer upp till ytan
Det är för prinsens skull
Men han dyker aldrig ner i djupet
för hennes

Det vi inte kan få, vill vi ha
- en annan värld vill vi ha
Därför vill sjöjungfrun ha prinsen,
hennes kärlek är stark, den är himmelsk,
den är allt - utom realistisk
2000 meter djup är hennes kärlek
Men den är inte realistisk

Så hon sjunker tillbaka ner i djupet
Man bör inte missta sig för en kvinna,
när man är ett slemmigt havsdjur
Korallerna sjunger vaggvisor
långt långt långt borta från verkligheten

Svikare, älskade
Du skulle ju hjälpa mig med verkligheten

John Blund

John Blund, John Blund,
Du vet ju att jag redan har besök
– utav krafter starkare än din
utav demoner som tar mig i sin famn

du kan inte hälla sand i mina ögon
för någon annans tankar surrar i mitt huvud

John Blund, du ser väl
att du inte kan hjälpa mig
Vaken, men halvt fastkedjad vid en mardröm

John Blund,
Man kan inte sätta rätt kurs på ett spökskepp
och föra det i hamn
Medan spindlarna väver sin väv så fort,
över alla våra drömmar

Stackars John Blund
- Mot koffein och ångest är du chanslös

Olga, en framgångssaga

Tänk, att man ena dagen kan vara hemlös och leta mat i komposterna, för att nästa vara fotomodell och äta Whiskas från silverfat.

Heteronormaliteten och jag, del två

Om man läser min blogg så framgår det nog att jag inte är en stor anhängare av den här tvåsamheten. Det är inte det att jag har något emot den. Eller att jag utesluter att jag någon dag själv vill ha ett förhållande. Men mina erfarenheter har inte direkt gett mig mersmak. Och det senaste året har jag varit mer ointresserad av allt som liknar ett förhållande än någonsin. Det har vänt sig i magen på mig när jag sett hånglande par på tv. Jag menar allvar. (Det betyder inte så mycket egentligen, för det vänder sig i min mage ganska ofta.) Jag kanske rentav har nån sorts problem. Eller så har jag inte det, det är inte riktigt poängen. Det enda jag vet är att jag inte kan forcera något, för det vore jobbigt för alla inblandade. Jag känner mig ganska trygg i tron på att om det är meningen att jag skall träffa nån, så gör jag det säkert den dag jag vill. Men om det inte blir så, så är det inget fel med det. Det känner jag mig också trygg i.

Och nu kommer vi till det här med tvåsamheten som norm. Det motsätter jag mig. Som samhället ser ut idag är det meningen att man skall kunna klara sig ensam. (Dock har ju kvinnor fortfarande lägre lön… Min halvbrorsas fru påpekade förresten för sin chef att hennes manliga kollega fick mer lön för samma jobb. Och fick svaret att hon skall vara glad för hon tjänar bra ”för att vara tjej”. Eeh what? Men det är en annan historia.)
Det finns helt enkelt ingen anledning till att man måste leva två och två, och det är ingen tragedi om alla inte vill det. Inte heller kan man utgå från att alla vill leva med någon av det andra könet. Eller att alla vill ha barn. Inget av detta är självklarheter idag.

Inte för att jag inte tror att kärleken mellan två personer kan vara fin. Jag tror att den kan vara jättefin, när det vill sig väl. Och även jag har romantiska fantasier, nån gång ibland så där. (Min favoritbok är Wuthering Heights, det säger ju en hel del.) Det är den här kommersialiserade tvåsamheten som inte imponerar på mig. Kärleken har jag inget emot.

Är du stark eller svag lilla vän?

Jag brukar tänka på det här med styrka och svaghet ibland. Idag pratade de om kvinnliga alkoholister på radion, och det var en tjej som sa att hon aldrig skulle kunna bli alkoholberoende, eftersom hon är så stark psykiskt. Det kanske inte är något fel på det resonemanget. Men jag upplever det ändå som ganska provocerande. Betyder det att man är svag om man har någon sorts problem? Om man har en sjukdom?

Jag tänker på mig själv. Man kan ju kalla mig ganska svag, eftersom jag är rädd för spöken, tar åt mig jättemycket av allt alla säger och en gång i tiden hade jag så mycket ångest att jag inte kunde åka tunnelbana ensam. Bland annat. Men jag försöker att göra starka saker hela tiden. För att utmana mig själv, och för att inte missa någon av livets chanser. Fast egentligen vet jag inte om det är styrka, det handlar ju bara om att jag gör mitt bästa. Och egentligen är det inte heller svaghet, om det är något man inte klarar av.
Alla gör vi så gott vi kan utifrån oss själva.

Heteronormaliteten och jag

Jag känner mig jagad. Jag är ett villebråd och det är heteronormaliteten som är jägaren. Det börjar bli dags liksom. Att hitta nån. Man kan inte vara singel hur länge som helst, det är suspekt.

Att säga att man kan tänka sig att vara singel hela livet är inte ok. Det bemöts av bekymrade blickar, ren irritation och ”du kan ju inte bestämma dig för det”, med en underton av att det skulle vara nån slags självdestruktivitet eller martyrskap. Att man innerst inne vill, men inte tillåter sig. Men jag känner igen självdestruktivitet när jag ser den, i alla fall hos mig själv, och den ser inte ut så här.

Att däremot säga att man måste hitta nån och gifta sig innan man blir trettio, det är helt ok. Av någon anledning.

Jag har gått på dejter, för det skall man göra. Annars är man typ inte normal. Man måste kunna visa för omgivningen att man försöker. Man måste vilja. Är jag pusselbiten som fattas i ditt pussel?

Dejter är det mest obekväma och osexiga jag vet.