Äsch. Jag hade inte tänkt skriva om det här. Jag har inte tyckt att det förtjänar min uppmärksamhet och mitt engagemang. Men nu kan jag inte hålla mig.
Veckans samtalsämne har ju varit Anna Odell, konstfackeleven som låtsades vara psykotisk och självmordsbenägen. Det är väl ingen som missat? Jag skriver en kort resumé iallafall: Hon ställde sig på en bro som för att hoppa, och blev körd till psykakuten av polisen. Där lyckades man inte lugna henne. Hon blev bältad och tvångsmedicinerad. Morgonen därpå gick hon plötsligt att prata med, och avslöjade att det hela var ett projekt som är hennes examensarbete på Konstfack.
Sjukhuset har polisanmält händelsen. Det tycker jag är helt rätt. Jag har känt mig illa berörd av den här historien hela veckan. Jag älskar konst, och jag har verkligen försökt förstå. Tänka att det kanske leder fram till ett fantastiskt intressant konstverk. Men det hjälper inte. Jag kan inte komma runt min känsla av att det här inte är rätt.
Det är tveksamt om man kan kalla något för konst, när de medverkande inte är medvetna om att de är med i ett konstverk. Jag tänker givetvis på personalen på psyket. Jag vet att de har ett otroligt svårt jobb, och jag gissar att bältning och tvångsmedicinering inte är en av höjdpunkterna med det. Det känns ruttet att utsätta dem för något sånt här. Men allra argast är jag å de andra patienternas vägnar. Om jag varit en av dem som fick sitta och vänta, för att läkarna var upptagna med ett "konstprojekt", skulle jag bli tokig av ilska. Dessutom läser jag att hennes beteende (hon skrek och spottade på folk och sånt) skrämde de övriga patienterna (de som mådde dåligt på riktigt).
Jag flippar. Det händer. Jag sitter i väntrummet och gråter. Och när jag gör det, är jag inget konstverk! Det är det sista jag är. Jag är en människa som vill ha hjälp med att må bra. När jag mår bra vill jag gärna hålla på med konst. Gärna på nyskapande sätt. Men inte på andra människors bekostnad.
Konst behöver inte alls vara en vacker tavla. Konst kan gärna vara hemsk och obehaglig och skildra saker som ingen vill se. Men jag kan inte se att det är konst, när man tvingar ovetande personer att delta. Personer som tror att de gör sitt jobb. Personer som inte mår bra och som söker akut hjälp. Undrar om de patienter som fick vänta extra länge på hjälp tyckte det var fint att vara med i ett konstverk? Ja, det vet jag så klart inte men jag hade inte riktigt uppskattat det, måste jag säga. Inte i det läget.
Betänk även att denna person upptog en sängplats under en natt, som någon som var sjuk på riktigt hade behövt bättre.
Konst vill jag gärna ha. Gärna mer uppmärksamhet åt psykiatrin, det behövs. Men inte på det här sättet, tack.
Här är en länk till en artikel i DN. Det har skrivits i en massa andra medier också, men jag orkar inte länka till alla. Dessutom skall det här tas upp i Debatt i kväll kl 22.00 med Janne Josefsson.
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Nervositet
Det är lite lustigt, det där med nervositet. Vilka saker kroppen väljer att bli nervös över. Det kan vara de mest ologiska saker ibland.
Nu är det ett halvår sen jag sjöng för en publik, men ett tag sjöng jag ganska aktivt, i olika sammanhang. När jag sjunger brukar jag vara lite lagom nervös. Att bli lite nervös är ganska bra, det betyder att man bryr sig om sitt framträdande och att man inte skiter totalt i hur det går. Man får en kick av att sjunga och uppträda. Jag tycker det är underbart. Den där förlamande nervositeten har aldrig drabbat mig när jag sjunger. Dessutom har jag varit med och fixat konserter, ordnat lokal och tagit kontakt med folk och sånt.
Men däremot - ibland, bara ibland, fast just nu lite oftare än ibland, blir jag så nervös när telefonen ringer att jag inte svarar. Oberoende av vem som ringer. Fast jag brukar förstås säga att jag inte hann svara eller att jag inte hörde. Inte att jag inte… vågade. Folk har börjat ringa lite mer sällan nu faktiskt, har jag noterat.
Nu är det ett halvår sen jag sjöng för en publik, men ett tag sjöng jag ganska aktivt, i olika sammanhang. När jag sjunger brukar jag vara lite lagom nervös. Att bli lite nervös är ganska bra, det betyder att man bryr sig om sitt framträdande och att man inte skiter totalt i hur det går. Man får en kick av att sjunga och uppträda. Jag tycker det är underbart. Den där förlamande nervositeten har aldrig drabbat mig när jag sjunger. Dessutom har jag varit med och fixat konserter, ordnat lokal och tagit kontakt med folk och sånt.
Men däremot - ibland, bara ibland, fast just nu lite oftare än ibland, blir jag så nervös när telefonen ringer att jag inte svarar. Oberoende av vem som ringer. Fast jag brukar förstås säga att jag inte hann svara eller att jag inte hörde. Inte att jag inte… vågade. Folk har börjat ringa lite mer sällan nu faktiskt, har jag noterat.
måndag 26 januari 2009
Barnböcker
Jag har funderat lite på barnböcker idag. På att försöka skriva en egen barnbok alltså. Jag är ju totalt livrädd för barn, men jag tror ändå jag kan tänka mig in i ungefär hur det är att vara barn. Jag minns ju.
När jag var liten så ritade jag massor av serier och skrev ”böcker”. Hundratals sidor, det var massproduktion och det var det enda jag gjorde. Jag har en pärm full med serier om en tjej som heter Molly.
Innan jag lärde mig skriva ritade jag historier utan text. Det var mycket om hundar och katter. Och om råttor som badade och dök i badkaret och åkte buss till Örebro. De var himla söta, de där råttorna! När jag blev äldre handlade det mer om troll, spöken och annat övernaturligt.
Jag saknar mina små världar. Tänk om jag kan återskapa dem nu som vuxen! Jag skall försöka.
När jag var liten så ritade jag massor av serier och skrev ”böcker”. Hundratals sidor, det var massproduktion och det var det enda jag gjorde. Jag har en pärm full med serier om en tjej som heter Molly.
Innan jag lärde mig skriva ritade jag historier utan text. Det var mycket om hundar och katter. Och om råttor som badade och dök i badkaret och åkte buss till Örebro. De var himla söta, de där råttorna! När jag blev äldre handlade det mer om troll, spöken och annat övernaturligt.
Jag saknar mina små världar. Tänk om jag kan återskapa dem nu som vuxen! Jag skall försöka.
lördag 24 januari 2009
Some days aren't yours at all
De senaste dagarna har jag…
... inhandlat kurslitteratur. Dyr var den, som vanligt. Jag har inte pluggat på kanske en månad. Men nu är det dags att vara seriös igen! Den nya kursen verkar intressant och krävande.
... sovit många mer timmar än jag brukar. Jag var tvungen att ta en ångestdämpande i torsdags, och man blir väldigt trött av dem. När jag tagit den sov jag 16 timmar, och är fortfarande ganska slö. I mitt naturliga tillstånd sover jag inte i närheten av så här mycket. Men det är bättre att sova än att ha aktiv ångest. Ångest förstör kroppen, det gör inte sömn. Så valet är ganska lätt.
... käkat middag med två gamla kompisar och planerat/fantiserat om att åka Transibiriska järnvägen från Moskva till Peking, genom Mongoliet. Transibiriska är den enda resa jag verkligen drömmer om att få uppleva. Det vore underbart om det blev av. Det enda problemet är tyvärr min dåliga ekonomi. Jag pluggar, och de andra två jobbar. Jag hade ett extrajobb förra året, som jag till och med gillade, men jag slutade där eftersom jag inte hann. Jag pendlade ju till Örebro och musikhögskolan där i höstas. Plus att jag hade rätt mycket ångest. Tänk om man kunde vinna en massa pengar?
... misslyckats med mitt försök att sluta dricka kaffe. Det är ett gissel! Gott är det också.
... inhandlat kurslitteratur. Dyr var den, som vanligt. Jag har inte pluggat på kanske en månad. Men nu är det dags att vara seriös igen! Den nya kursen verkar intressant och krävande.
... sovit många mer timmar än jag brukar. Jag var tvungen att ta en ångestdämpande i torsdags, och man blir väldigt trött av dem. När jag tagit den sov jag 16 timmar, och är fortfarande ganska slö. I mitt naturliga tillstånd sover jag inte i närheten av så här mycket. Men det är bättre att sova än att ha aktiv ångest. Ångest förstör kroppen, det gör inte sömn. Så valet är ganska lätt.
... käkat middag med två gamla kompisar och planerat/fantiserat om att åka Transibiriska järnvägen från Moskva till Peking, genom Mongoliet. Transibiriska är den enda resa jag verkligen drömmer om att få uppleva. Det vore underbart om det blev av. Det enda problemet är tyvärr min dåliga ekonomi. Jag pluggar, och de andra två jobbar. Jag hade ett extrajobb förra året, som jag till och med gillade, men jag slutade där eftersom jag inte hann. Jag pendlade ju till Örebro och musikhögskolan där i höstas. Plus att jag hade rätt mycket ångest. Tänk om man kunde vinna en massa pengar?
... misslyckats med mitt försök att sluta dricka kaffe. Det är ett gissel! Gott är det också.
onsdag 21 januari 2009
Bok jag nog inte bör läsa
Det har kommit en ny bok om bipolaritet. Alla pratar om den. Den heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och hon som har skrivit den heter Ann Heberlein. Jag visste inte vem hon var, men efter att ha läst om henne inser jag att jag nog har hört henne i nån debatt. Jag pendlar fram och tillbaka, vill jag läsa den här boken eller inte? Även om jag (förmodligen) inte är bipolär, så skulle jag nog känna igen mig en del i den. Men risken finns att jag skulle må dåligt av att läsa den. Om man är lite instabil är det ganska lätt att hamna ut balans, och jag har lärt mig med åren att om jag vill må bra, så bör jag undvika vissa saker. Vissa böcker, vissa TV-program, vissa sidor på Internet. Så gott det går försöker jag ta ansvar för mitt eget mående. Nej, jag kommer nog inte att läsa den. Trots att den verkar intressant och viktig. Bara titeln är en stor varningsflagga för mig.
Hur som helst tycker jag att det är bra att det kommer böcker om psykisk ohälsa. Kanske förståelsen kan öka lite. Det är liksom inte bara att klippa sig och skaffa ett jobb. Det är lite mer besvärligt än så.
Något helt annat:
Jag skrev lite om öronproppar för ett tag sen, och fick tipset att testa Calmor, öronproppar av vax. Igår köpte jag en förpackning på apoteket och jag sov med dem i natt. De var superbra! De bästa öronproppar jag haft!
Hur som helst tycker jag att det är bra att det kommer böcker om psykisk ohälsa. Kanske förståelsen kan öka lite. Det är liksom inte bara att klippa sig och skaffa ett jobb. Det är lite mer besvärligt än så.
Något helt annat:
Jag skrev lite om öronproppar för ett tag sen, och fick tipset att testa Calmor, öronproppar av vax. Igår köpte jag en förpackning på apoteket och jag sov med dem i natt. De var superbra! De bästa öronproppar jag haft!
måndag 19 januari 2009
Drömmar...
På sista tiden har jag haft hemska drömmar. Jag har drömt att jag bråkat både med människor jag känner och människor jag känt för längesen. Obehagskänslorna sitter kvar en stund efter att jag gått ur sängen.
Andra drömmar är mer skräckiga. Jag springer på en vinglig brygga, in mot land. Det är natt omkring mig, och vattnet är helt svart. Plötsligt går bryggan rakt ner i vattnet, så jag vänder och springer åt det andra hållet. Men även där sluttar den ner i det svarta.
Och jag har drömt att jag suttit vid pianot utan att kunna spela. Jag kunde inte komma ihåg hur man gör. Jag ville spela en av mina egna låtar, men jag hade plötsligt ingen aning om hur man spelar piano.
Jag känner mig lite skör just nu. Världen är hotfull. Det sista som får hända idag är att nåt as börjar bråka med mig.
Andra drömmar är mer skräckiga. Jag springer på en vinglig brygga, in mot land. Det är natt omkring mig, och vattnet är helt svart. Plötsligt går bryggan rakt ner i vattnet, så jag vänder och springer åt det andra hållet. Men även där sluttar den ner i det svarta.
Och jag har drömt att jag suttit vid pianot utan att kunna spela. Jag kunde inte komma ihåg hur man gör. Jag ville spela en av mina egna låtar, men jag hade plötsligt ingen aning om hur man spelar piano.
Jag känner mig lite skör just nu. Världen är hotfull. Det sista som får hända idag är att nåt as börjar bråka med mig.
söndag 18 januari 2009
Alla dåliga låtar
När jag skriver en låt, så börjar det alltid med en idé. Ett infall. Sedan skriver jag oftast texten först, i enstaka fall text och musik samtidigt.
Ibland när jag skrivit färdigt en låt känns det bara rätt. Bitarna faller på plats. Lika många gånger, om inte oftare, så känns något fel. Jag börjar ändra och finslipa för att försöka få till det, för jag tycker ändå att låten har potential. Men om den där härliga känslan av att ha träffat rätt inte infinner sig redan från början, så kommer den förmodligen inte komma alls. Och till slut får man acceptera att, trots att det var en sån bra idé, så fina ackordföljder och ett så bra ämne för en text, så känns det bara inte rätt den här gången. Och så får ännu en låt bo i byrålådan istället för på repertoaren.
Jag vet egentligen inte vad det är som gör att det funkar ibland, och ibland inte. Det kanske bara är i mitt huvud, det kanske bara är jag som hör skillnaden. De låtar som funkar kan ha världens enklaste pianostämma, en naiv text utan budskap, och ändå så… känns det bara bra! Det är oförklarligt.
Man kan bli lite bitter, när man jobbat mycket med en viss låt och inser att man aldrig kommer att få nån fason på den. Men å andra sidan, så tror jag att jag lär mig något av varje låt jag skriver, även av de dåliga låtarna. Om inte de dåliga låtarna fanns, skulle inte heller de bra finnas.
Ibland när jag skrivit färdigt en låt känns det bara rätt. Bitarna faller på plats. Lika många gånger, om inte oftare, så känns något fel. Jag börjar ändra och finslipa för att försöka få till det, för jag tycker ändå att låten har potential. Men om den där härliga känslan av att ha träffat rätt inte infinner sig redan från början, så kommer den förmodligen inte komma alls. Och till slut får man acceptera att, trots att det var en sån bra idé, så fina ackordföljder och ett så bra ämne för en text, så känns det bara inte rätt den här gången. Och så får ännu en låt bo i byrålådan istället för på repertoaren.
Jag vet egentligen inte vad det är som gör att det funkar ibland, och ibland inte. Det kanske bara är i mitt huvud, det kanske bara är jag som hör skillnaden. De låtar som funkar kan ha världens enklaste pianostämma, en naiv text utan budskap, och ändå så… känns det bara bra! Det är oförklarligt.
Man kan bli lite bitter, när man jobbat mycket med en viss låt och inser att man aldrig kommer att få nån fason på den. Men å andra sidan, så tror jag att jag lär mig något av varje låt jag skriver, även av de dåliga låtarna. Om inte de dåliga låtarna fanns, skulle inte heller de bra finnas.
tisdag 13 januari 2009
Längtan efter en diagnos...
Förra månaden påbörjade jag en utredning inom den öppna psykiatrin. Det innebär i stort sätt att jag går dit några gånger, svarar på en massa frågor och fyller i formulär. Samtidigt som det så klart är lite jobbigt, så är jag verkligen glad över att äntligen reda ut mina problem. Grundligt.
Jag har haft kontakt med psykiatrin av och till i åtta år nu. I mer än tio år har jag periodvis lidit av självskadebeteende. Ångesten kommer inifrån mig själv, och den har jag haft så länge jag kan minnas. Och trots att jag idag trivs med mitt liv, så fortsätter den att poppa upp och då och då. För att rasera lite. Förstöra lite. Lämna några sår som aldrig försvinner, riva sönder lite relationer som sen aldrig går att reparera. Men efter regn kommer solsken, och efter ångesten kommer entusiasm och livsglädje. I längden är det dock inte så kul att bygga upp saker, bara för att senare se sig själv riva ner dem.
Jag har nästan alltid försökt tona ner min sjukdom inför kollegor, studiekompisar och andra. Många har ändå märkt att jag har mått dåligt, och föreslagit att jag skall söka hjälp. Jag har svarat lite undvikande. Jag har även fått orden ”Du borde ju söka hjälp”! kastade i ansiktet, på ett vare sig vänligt eller omtänksamt sätt.
Det allra värsta är kommentarer av typen ”Skärp dig”, ”Kan du inte rycka upp dig” och ”Ta inte allt så hårt”. Det är väldigt jobbigt att få höra sådana kommentarer, när man ägnar hela sitt liv åt att just försöka skärpa sig, försöka rycka upp sig, försöka att inte ta allting så hårt.
Jag försöker tänka rationellt, men misslyckas. Jag vet ungefär vad som är rationellt, och jag vet att mina tankar inte är det. Och ångesten, jag har försökt att sätta koppel på ångesten, men det är lönlöst!
Jag kan känna mig lite lätt bitter när jag ser tillbaka på mina tidigare kontakter med psykiatrin, och alla gånger man sagt till mig att det snart kommer att bli bättre. Men allting har fortsatt som vanligt. Upp och ner med andra ord, och sen tillbaka rakt in i psykiatrins famn.
And here I am again. Den här gången verkar jag bli tagen på allvar. Det känns så i alla fall. Det känns hoppfullt. Äntligen gör man en utredning, och skriver inte bara ut mediciner efter ett enda samtal och säger att det snart går över.
Jag har alltid känt mig så himla liten, när jag pratar med läkare och även annan vårdpersonal. När jag väl hamnat där blir jag dessutom så glad att nån lyssnar på mig, så jag börjar må bra på en gång. (Sen går jag därifrån och runt hörnet står ångesten och väntar). Jag har ständigt känt skam för att jag tar upp deras tid. Är en belastning. Jag, som trots allt klarar mig ganska bra.
Men nu är den skammen nästan borta. Jag har helt enkelt blivit för orolig för min hälsa för att ha tid att skämmas inför vårdpersonal. Paniken över att mitt dåliga mående skall förstöra hela mitt liv och alla mina planer är för stor för att skammen skall få plats.
Jag är 26 nu. En helt annan person än den jag var när jag första gången satt hos en psykiater och samtalade. Nu är jag inte rädd för att vara jobbig. Jag tänker att, det är väl bättre att vara jobbig mot vårdpersonalen än mot andra, oskyldiga människor som jag träffar? Och nu vågar jag berätta om svårigheterna i min vardag, så som de verkligen ser ut. Tidigare har jag fastnat i att jag mår så dåligt, men jag har inte velat nämna jobbiga situationer och annat som det dåliga måendet leder till. Nu kan jag inte hålla på och skämmas mer. Jag måste berätta allting, så att det kanske kan bli ett slut på det destruktiva mönstret i mitt liv.
Därför är jag så glad över den utredning som pågår nu. Det verkar kanske löjligt att hoppas på en diagnos, och självfallet är det behandlingen och inte diagnosen i sig som är det viktigaste, men som en familjemedlem till mig sa: ”Det vore skönt att få ett ord på det”! Det är precis så jag känner också. Ett ord. Ett ord skulle naturligtvis inte förändra min vardag på något sätt, och jag skulle heller inte berätta om det för speciellt många – men det skulle vara en lättnad. Att bara inför mig själv veta, att det är faktiskt en sjukdom. Det är inte bara jag. Jag skulle skämmas mindre inför min omgivning om jag hade en diagnos. Även om de flesta omgivningen inte skulle känna till denna diagnos, så skulle ju jag veta det.
Jag håller tummarna.
Edit: Här finns lite intressant läsning om detta med diagnoser: Diagnos: Ingen
Jag har haft kontakt med psykiatrin av och till i åtta år nu. I mer än tio år har jag periodvis lidit av självskadebeteende. Ångesten kommer inifrån mig själv, och den har jag haft så länge jag kan minnas. Och trots att jag idag trivs med mitt liv, så fortsätter den att poppa upp och då och då. För att rasera lite. Förstöra lite. Lämna några sår som aldrig försvinner, riva sönder lite relationer som sen aldrig går att reparera. Men efter regn kommer solsken, och efter ångesten kommer entusiasm och livsglädje. I längden är det dock inte så kul att bygga upp saker, bara för att senare se sig själv riva ner dem.
Jag har nästan alltid försökt tona ner min sjukdom inför kollegor, studiekompisar och andra. Många har ändå märkt att jag har mått dåligt, och föreslagit att jag skall söka hjälp. Jag har svarat lite undvikande. Jag har även fått orden ”Du borde ju söka hjälp”! kastade i ansiktet, på ett vare sig vänligt eller omtänksamt sätt.
Det allra värsta är kommentarer av typen ”Skärp dig”, ”Kan du inte rycka upp dig” och ”Ta inte allt så hårt”. Det är väldigt jobbigt att få höra sådana kommentarer, när man ägnar hela sitt liv åt att just försöka skärpa sig, försöka rycka upp sig, försöka att inte ta allting så hårt.
Jag försöker tänka rationellt, men misslyckas. Jag vet ungefär vad som är rationellt, och jag vet att mina tankar inte är det. Och ångesten, jag har försökt att sätta koppel på ångesten, men det är lönlöst!
Jag kan känna mig lite lätt bitter när jag ser tillbaka på mina tidigare kontakter med psykiatrin, och alla gånger man sagt till mig att det snart kommer att bli bättre. Men allting har fortsatt som vanligt. Upp och ner med andra ord, och sen tillbaka rakt in i psykiatrins famn.
And here I am again. Den här gången verkar jag bli tagen på allvar. Det känns så i alla fall. Det känns hoppfullt. Äntligen gör man en utredning, och skriver inte bara ut mediciner efter ett enda samtal och säger att det snart går över.
Jag har alltid känt mig så himla liten, när jag pratar med läkare och även annan vårdpersonal. När jag väl hamnat där blir jag dessutom så glad att nån lyssnar på mig, så jag börjar må bra på en gång. (Sen går jag därifrån och runt hörnet står ångesten och väntar). Jag har ständigt känt skam för att jag tar upp deras tid. Är en belastning. Jag, som trots allt klarar mig ganska bra.
Men nu är den skammen nästan borta. Jag har helt enkelt blivit för orolig för min hälsa för att ha tid att skämmas inför vårdpersonal. Paniken över att mitt dåliga mående skall förstöra hela mitt liv och alla mina planer är för stor för att skammen skall få plats.
Jag är 26 nu. En helt annan person än den jag var när jag första gången satt hos en psykiater och samtalade. Nu är jag inte rädd för att vara jobbig. Jag tänker att, det är väl bättre att vara jobbig mot vårdpersonalen än mot andra, oskyldiga människor som jag träffar? Och nu vågar jag berätta om svårigheterna i min vardag, så som de verkligen ser ut. Tidigare har jag fastnat i att jag mår så dåligt, men jag har inte velat nämna jobbiga situationer och annat som det dåliga måendet leder till. Nu kan jag inte hålla på och skämmas mer. Jag måste berätta allting, så att det kanske kan bli ett slut på det destruktiva mönstret i mitt liv.
Därför är jag så glad över den utredning som pågår nu. Det verkar kanske löjligt att hoppas på en diagnos, och självfallet är det behandlingen och inte diagnosen i sig som är det viktigaste, men som en familjemedlem till mig sa: ”Det vore skönt att få ett ord på det”! Det är precis så jag känner också. Ett ord. Ett ord skulle naturligtvis inte förändra min vardag på något sätt, och jag skulle heller inte berätta om det för speciellt många – men det skulle vara en lättnad. Att bara inför mig själv veta, att det är faktiskt en sjukdom. Det är inte bara jag. Jag skulle skämmas mindre inför min omgivning om jag hade en diagnos. Även om de flesta omgivningen inte skulle känna till denna diagnos, så skulle ju jag veta det.
Jag håller tummarna.
Edit: Här finns lite intressant läsning om detta med diagnoser: Diagnos: Ingen
torsdag 8 januari 2009
The lyxgrubbel
De bästa sångframträdandena jag gjort, har varit de när jag varit helt omedveten om mig själv. Istället för att tänka på mig och min person har jag tänkt på att föra fram musiken.
Det kanske är så det är med livet också? Man skall inte reflektera över sig själv så mycket hela tiden. Man skall bara leva. Det är ju trots allt lite det som är grejen med livet.
Ändå kan jag inte låta bli att grubbla. Fundera på vem jag är, vem är jag? Egentligen? Usch usch usch, dessa filosofiska tankar som jag avskyr och ständigt försöker mota bort utan att lyckas.
Det smyger sig på mig på nätterna. Grubblet. Tänk om jag fötts i en helt annan familj? Om jag fötts på andra sidan jorden? Om jag fötts på medeltiden eller 1700-talet? Om jag sett en helt annan bild när jag tittar i spegeln? Skulle det finnas några gemensamma drag överhuvudtaget mellan den personen och den jag är nu?
Här försöker jag komma överens med mig själv om att inget av detta spelar någon roll. Nu är det ju som det är, jag är den jag är och den slumpen, samhället och genetiken gjort mig till. Så är det med den saken liksom. Och jag är till och med nöjd med den jag är, så varför grubbla? Men när mina tankar väl satt igång, så går de inte att stoppa. De måste surra tills de hittar en lösning. Vilket inte händer, eftersom det inte finns någon lösning. Till slut känner jag mig helt tom och innehållslös.
Jag stirrar på min namnteckning. Som om svaret finns där. Som om polletten plötsligt skall trilla ner.
Men inga polletter trillar nånsin ner. Jag kan sitta och prata med nån som jag håller på att lära känna, när jag plötsligt får total svindel. För att jag är så tom. För att jag inte vet vad jag skall berätta om mig själv. För att det inte finns något där.
Men sen försvinner känslan, och jag känner mig glad och nöjd med mitt liv igen.
Typ.
Det kanske är så det är med livet också? Man skall inte reflektera över sig själv så mycket hela tiden. Man skall bara leva. Det är ju trots allt lite det som är grejen med livet.
Ändå kan jag inte låta bli att grubbla. Fundera på vem jag är, vem är jag? Egentligen? Usch usch usch, dessa filosofiska tankar som jag avskyr och ständigt försöker mota bort utan att lyckas.
Det smyger sig på mig på nätterna. Grubblet. Tänk om jag fötts i en helt annan familj? Om jag fötts på andra sidan jorden? Om jag fötts på medeltiden eller 1700-talet? Om jag sett en helt annan bild när jag tittar i spegeln? Skulle det finnas några gemensamma drag överhuvudtaget mellan den personen och den jag är nu?
Här försöker jag komma överens med mig själv om att inget av detta spelar någon roll. Nu är det ju som det är, jag är den jag är och den slumpen, samhället och genetiken gjort mig till. Så är det med den saken liksom. Och jag är till och med nöjd med den jag är, så varför grubbla? Men när mina tankar väl satt igång, så går de inte att stoppa. De måste surra tills de hittar en lösning. Vilket inte händer, eftersom det inte finns någon lösning. Till slut känner jag mig helt tom och innehållslös.
Jag stirrar på min namnteckning. Som om svaret finns där. Som om polletten plötsligt skall trilla ner.
Men inga polletter trillar nånsin ner. Jag kan sitta och prata med nån som jag håller på att lära känna, när jag plötsligt får total svindel. För att jag är så tom. För att jag inte vet vad jag skall berätta om mig själv. För att det inte finns något där.
Men sen försvinner känslan, och jag känner mig glad och nöjd med mitt liv igen.
Typ.
onsdag 7 januari 2009
Ge mig morfin! Snälla!
Idag har jag inte varit människa. Idag har jag varit en ynklig hög som legat i sängen och på golvet i hemska, vidriga menssmärtor. Smärtan passerade flera gånger gränsen till det outhärdliga. Mina starka värktabletter verkar inte fungera.
Nu har jag inte lika ont längre, då skulle jag ju inte kunna sitta upprätt framför datorn, men jag är matt och väldigt bitter och ledsen. Både idag och igår hade jag tänkt skriva på min hemtenta som skall vara inne om några dagar. Mensvärken förstörde dessa planer. Kanske kan jag sitta uppe i natt och skriva lite.
En bra sak har jag i alla fall fått gjord idag. Jag har ringt och ordnat en gynekologtid nästa vecka, för att reda ut detta och se om det går att göra något åt det. Operera bort äggstockarna, gör vad som helst! Jag står inte ut mer.
Idag är jag väldigt gnällig, jag vet. Mina lyxproblem är inget jämfört med situationen för människorna som bor i Gaza till exempel... Jag är helt oinsatt i själva konflikten, och väljer inga sidor, utan hoppas bara att kriget snart tar slut och att inga fler oskyldiga skall dö.
Nu har jag inte lika ont längre, då skulle jag ju inte kunna sitta upprätt framför datorn, men jag är matt och väldigt bitter och ledsen. Både idag och igår hade jag tänkt skriva på min hemtenta som skall vara inne om några dagar. Mensvärken förstörde dessa planer. Kanske kan jag sitta uppe i natt och skriva lite.
En bra sak har jag i alla fall fått gjord idag. Jag har ringt och ordnat en gynekologtid nästa vecka, för att reda ut detta och se om det går att göra något åt det. Operera bort äggstockarna, gör vad som helst! Jag står inte ut mer.
Idag är jag väldigt gnällig, jag vet. Mina lyxproblem är inget jämfört med situationen för människorna som bor i Gaza till exempel... Jag är helt oinsatt i själva konflikten, och väljer inga sidor, utan hoppas bara att kriget snart tar slut och att inga fler oskyldiga skall dö.
tisdag 6 januari 2009
Är det så här att vara kvinna?
Igår fick jag besök igen. Mensvärken från Helvetet dök upp och sa hej. Mina tidigare så effektiva värktabletter är plötsligt maktlösa. Jag undrar om monstret har gått och blivit superresistent. I natt låg jag vaken till fyra ungefär. Jo, för vi delar säng också, jag och min ovälkomna gäst. Jag låg och tänkte på alla saker som skulle vara skönare än att ligga vaken med krampande mensvärk. Att göra en rotfyllning utan bedövning är ett exempel. Även att föda barn, tvillingar kanske, verkar soft i jämförelse.
Jag tänker inte ha det så här längre. Det gör för ont för att vara ok. Jag skall prata med en doktor så snart som möjligt.
Jag tänker inte ha det så här längre. Det gör för ont för att vara ok. Jag skall prata med en doktor så snart som möjligt.
lördag 3 januari 2009
Universitetet
Så många rum
Så mycket hopp
Så många drömmar och så mycket oro
Yttre och inre krav
Så många, många val
Jag tycker om ljudet av mina klackar
och att gå med en bok under armen
Det får mig att känna mig som ett barn
som låtsas vara vuxen
Så mycket hopp
Så många drömmar och så mycket oro
Yttre och inre krav
Så många, många val
Jag tycker om ljudet av mina klackar
och att gå med en bok under armen
Det får mig att känna mig som ett barn
som låtsas vara vuxen
torsdag 1 januari 2009
Ajöss 2008! Hej 2009!
Igår var det nyårsafton. Denna överskattade högtid. Jag gillar inte nyårsafton speciellt mycket, dels för att det är lite vemodigt att det gångna året försvinner och aldrig kommer tillbaka, dels för att det är meningen att man skall ha så kul, gå på en sån kul fest och ha så snygga kläder. Dessutom stjäl nyårsafton fokus från den 30:e december, som är min dag.
Jag måste ändå säga att gårdagen var väldigt, väldigt trevlig. Kunde knappast ha varit bättre. Jag blev bjuden på sushimiddag hos Yvette, vi drack lite skumpa och åt choklad, och vid tolvslaget gick vi ner till Lötsjön där vi mötte min syster och svåger och lite andra trevliga människor. Jag hade jättekul utan att ha klätt upp mig och utan att bli full.
Det grubbel och ältande som har huserat i min hjärna under 2008 lägger jag nu i en säck, knyter ihop den och kastar bort. 2009 skall jag leva i nuet. Men samtidigt planera inför framtiden på ett lagom, hälsosamt sätt. Den skrock och vidskepelse som jag till en viss del låtit mig styras av, tar jag absolut inte med mig in i 2009. Den borde inte ens fått följa med in i 2000-talet.
Jag måste ändå säga att gårdagen var väldigt, väldigt trevlig. Kunde knappast ha varit bättre. Jag blev bjuden på sushimiddag hos Yvette, vi drack lite skumpa och åt choklad, och vid tolvslaget gick vi ner till Lötsjön där vi mötte min syster och svåger och lite andra trevliga människor. Jag hade jättekul utan att ha klätt upp mig och utan att bli full.
Det grubbel och ältande som har huserat i min hjärna under 2008 lägger jag nu i en säck, knyter ihop den och kastar bort. 2009 skall jag leva i nuet. Men samtidigt planera inför framtiden på ett lagom, hälsosamt sätt. Den skrock och vidskepelse som jag till en viss del låtit mig styras av, tar jag absolut inte med mig in i 2009. Den borde inte ens fått följa med in i 2000-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
