Psykakuten är inget konstverk!

Äsch. Jag hade inte tänkt skriva om det här. Jag har inte tyckt att det förtjänar min uppmärksamhet och mitt engagemang. Men nu kan jag inte hålla mig.

Veckans samtalsämne har ju varit Anna Odell, konstfackeleven som låtsades vara psykotisk och självmordsbenägen. Det är väl ingen som missat? Jag skriver en kort resumé iallafall: Hon ställde sig på en bro som för att hoppa, och blev körd till psykakuten av polisen. Där lyckades man inte lugna henne. Hon blev bältad och tvångsmedicinerad. Morgonen därpå gick hon plötsligt att prata med, och avslöjade att det hela var ett projekt som är hennes examensarbete på Konstfack.

Sjukhuset har polisanmält händelsen. Det tycker jag är helt rätt. Jag har känt mig illa berörd av den här historien hela veckan. Jag älskar konst, och jag har verkligen försökt förstå. Tänka att det kanske leder fram till ett fantastiskt intressant konstverk. Men det hjälper inte. Jag kan inte komma runt min känsla av att det här inte är rätt.

Det är tveksamt om man kan kalla något för konst, när de medverkande inte är medvetna om att de är med i ett konstverk. Jag tänker givetvis på personalen på psyket. Jag vet att de har ett otroligt svårt jobb, och jag gissar att bältning och tvångsmedicinering inte är en av höjdpunkterna med det. Det känns ruttet att utsätta dem för något sånt här. Men allra argast är jag å de andra patienternas vägnar. Om jag varit en av dem som fick sitta och vänta, för att läkarna var upptagna med ett "konstprojekt", skulle jag bli tokig av ilska. Dessutom läser jag att hennes beteende (hon skrek och spottade på folk och sånt) skrämde de övriga patienterna (de som mådde dåligt på riktigt).

Jag flippar. Det händer. Jag sitter i väntrummet och gråter. Och när jag gör det, är jag inget konstverk! Det är det sista jag är. Jag är en människa som vill ha hjälp med att må bra. När jag mår bra vill jag gärna hålla på med konst. Gärna på nyskapande sätt. Men inte på andra människors bekostnad.

Konst behöver inte alls vara en vacker tavla. Konst kan gärna vara hemsk och obehaglig och skildra saker som ingen vill se. Men jag kan inte se att det är konst, när man tvingar ovetande personer att delta. Personer som tror att de gör sitt jobb. Personer som inte mår bra och som söker akut hjälp. Undrar om de patienter som fick vänta extra länge på hjälp tyckte det var fint att vara med i ett konstverk? Ja, det vet jag så klart inte men jag hade inte riktigt uppskattat det, måste jag säga. Inte i det läget.

Betänk även att denna person upptog en sängplats under en natt, som någon som var sjuk på riktigt hade behövt bättre.

Konst vill jag gärna ha. Gärna mer uppmärksamhet åt psykiatrin, det behövs. Men inte på det här sättet, tack.

Här är en länk till en artikel i DN. Det har skrivits i en massa andra medier också, men jag orkar inte länka till alla. Dessutom skall det här tas upp i Debatt i kväll kl 22.00 med Janne Josefsson.