The lyxgrubbel

De bästa sångframträdandena jag gjort, har varit de när jag varit helt omedveten om mig själv. Istället för att tänka på mig och min person har jag tänkt på att föra fram musiken.

Det kanske är så det är med livet också? Man skall inte reflektera över sig själv så mycket hela tiden. Man skall bara leva. Det är ju trots allt lite det som är grejen med livet.

Ändå kan jag inte låta bli att grubbla. Fundera på vem jag är, vem är jag? Egentligen? Usch usch usch, dessa filosofiska tankar som jag avskyr och ständigt försöker mota bort utan att lyckas.

Det smyger sig på mig på nätterna. Grubblet. Tänk om jag fötts i en helt annan familj? Om jag fötts på andra sidan jorden? Om jag fötts på medeltiden eller 1700-talet? Om jag sett en helt annan bild när jag tittar i spegeln? Skulle det finnas några gemensamma drag överhuvudtaget mellan den personen och den jag är nu?

Här försöker jag komma överens med mig själv om att inget av detta spelar någon roll. Nu är det ju som det är, jag är den jag är och den slumpen, samhället och genetiken gjort mig till. Så är det med den saken liksom. Och jag är till och med nöjd med den jag är, så varför grubbla? Men när mina tankar väl satt igång, så går de inte att stoppa. De måste surra tills de hittar en lösning. Vilket inte händer, eftersom det inte finns någon lösning. Till slut känner jag mig helt tom och innehållslös.

Jag stirrar på min namnteckning. Som om svaret finns där. Som om polletten plötsligt skall trilla ner.

Men inga polletter trillar nånsin ner. Jag kan sitta och prata med nån som jag håller på att lära känna, när jag plötsligt får total svindel. För att jag är så tom. För att jag inte vet vad jag skall berätta om mig själv. För att det inte finns något där.

Men sen försvinner känslan, och jag känner mig glad och nöjd med mitt liv igen.

Typ.