Bråka med hormonerna

Nu har jag försökt äta p-piller för andra gången i mitt liv. För att tämja mensen så klart. Jag gick till en gynekolog på grund av min vidriga mensvärk, och fick p-piller och värktabletter. Men det känns inte bra, det känns jättedåligt och idag tog jag mitt sista p-piller, det har jag bestämt mig för.

För jag har haft mens nu i två veckor, alltså inte lite blödningar utan massa mens, jag har varit yr och darrig och i tisdags var jag nära att svimma och fick rusa ut från klassrummet. Alla trodde att jag fått vinterkräksjukan och vissa i klassen oroar sig säkert fortfarande för att ha blivit smittade. Men jag vet bättre. För det var samma sak förra gången jag började med p-piller för flera år sen. Det var därför jag slutade.

Och jag vet, det är normalt att man mår dåligt första månaden när man börjar med pillren, men det får väl vara nån måtta på det hela?! Det här är absolut inte värt det, och jag vill inte ens äta p-piller, det var gynekologen som övertalade mig. Jag tycker det är jättehemskt och tänker på alla biverkningar hela tiden. Det räcker ju med all annan medicin som ska möblera om i hjärnan tycker jag, ska man verkligen börja bråka med hormonerna också?

Jag pratade med gynekologen på telefon i torsdags, och vi kom ”överens” om att fortsätta med pillren, trots att jag var skeptisk. Men nu har jag tänkt efter, och det känns som om min kropp skriker åt mig att sluta med det här hemska. Så nu tar jag inga fler, det gör jag bara inte.

Däremot är värktabletterna jättebra, och dem ska jag definitivt fortsätta ta, varje månad. Jag hade inte ont alls den här gången, det är helt fantastiskt! Ajöss, Mensvärken från Helvetet! Kom aldrig tillbaka, ditt förbannade as!