NÅLAR! NÅLAR ÖVERALLT!!!

Man lär sig mycket av att läsa! Igår läste jag följande mening: "Han hade målat in sig i ett hörn". Jag hade fram tills då missuppfattat uttrycket "måla in sig i ett hörn". Jag har trott att det heter "nåla in sig i ett hörn". Jag har sett framför mig hur man sitter hopkrupen i ett hörn, och rummet är fullt av stora nålar och man kan inte ta sig därifrån utan att bli genomborrad som en voodoodocka. Jag har trott att man kan använda det här uttrycket när man känner sig trängd, att man kan säga "sluta, du nålar in mig i ett hörn"! Hoppas jag aldrig har sagt det... pinsamt i så fall!

Men nu fattar jag. Det är klart att man målar in sig i ett hörn, det är ju en bra liknelse, det kan man ju göra på riktigt om man är osmidig. Man trasslar till det för sig helt enkelt.

Om jag fortsatt med svenskan hade det inte varit så lång tid kvar tills jag kunnat börja undervisa. "Idag ska vi prata om olika talesätt! Man kan till exempel säga att man nålas in i ett hörn. Det betyder att man hamnar i en jobbig situation. Bra liknelse va! Tänk er! Nålar överallt, FÅNGEN BLAND NÅLAR!"

Och livet går vidare

Jag tog långpromenad i sommarkvällen. Hade många negativa och irriterade tankar kring det där med medicinen. Från och med i dag ska det dock finnas ett fungerande recept på apoteket, har inte orkat hämta ut det än.

Det var jobbigt att inte kunna få tag i en medicin jag behövde, men ännu jobbigare var det att som vanligt känna sig ignorerad och bortglömd. Nu kan jag dock se det för vad det är, brister i organisationen. Inte något personligt riktat mot mig. Mitt liv går vidare, trots detta. Men jag är inte jätteimponerad. Först skrivs man ut från psyket, är i ett ganska skört tillstånd, blir uppmanad att hämta ut den här medicinen, sen får man kämpa i en vecka för att få ett fungerande recept. Så svårt ska det inte vara.

Nu har jag avslutat DBT:n förresten. Jag är övertygad om att DBT är bra, men det fungerar inte för mig, inte på den här mottagningen. Den är infekterad. Jag kommer ha lite kontakt med min terapeut, men det kommer inte att vara DBT och inte så ofta. Jag hoppas att en remiss kommer att skickas och att jag kommer få behandling på ett annat ställe. Men inget är säkert, och jag kommer nog att få vänta länge.

Ältande och hämndfantasier

När man har en blogg så här, och när man dessutom är en väldigt ältande person som inte kan släppa saker riktigt, så får man då och då lust att blogga om gamla oförrätter. Hänga ut dem som varit elaka mot en, med namn och allting. Bild, om möjligt. Det är kanske lite smått olagligt, det är väl det som hindrar mig. (Vad jag nu har att förlora. Böter kan jag ändå inte betala, och fängelse verkar mer soft än jobbigt). Men själva processen att bli anmäld för förtal kanske vore jobbig. Jag är trots allt makabert konflikträdd, och det skulle ju bli något av en konflikt.

Jag har fått höra att en tjej som mobbade mig på jobbet för några år sen har fått barn och tydligen har ett till på gång. Det känns obehagligt. Eftersom hon är obehaglig. Barnen blir säkert också obehagliga. I efterhand kan jag se att jag verkligen var ett klassiskt mobbingoffer som tog på mig hela skulden själv. Trodde att det var jag som var sjuk i huvudet. När jag pratade om min mobbare sa jag bara bra saker, jag tyckte hon var snäll. Det var ju mig det var fel på liksom. Jag kommer ihåg en gång när jag var ute och söp med en tjej från jobbet, som för övrigt också var helt utmobbad och motarbetad, och vi pratade om detta monster till kollega och jag sa nåt om att hon är ju så snäll och hanterar allt så bra, och den andra tjejen bara "Va? Nej, hon är ju jätteelak"!

Nånstans där började poletten trilla ner, att det var inte ett helt ok beteende hon utsatte sina medmänniskor för. Det värsta var att hon var typ samhällsengagerad och pratade mycket om orättvisor och sånt - men hur betedde hon sig själv? Alla som var svaga på något sätt, till exempel blyga, osäkra och nya på jobbet och hade svårt att komma in i gemenskapen, dem tryckte hon ner. Hon kunde kasta ur sig helt sjukt elaka saker. Medan hon i nästa stund var gullig och trevlig mot andra.

Jävligt vidrig äckelmänniska, helt enkelt. Mådde väl inte bra innerst inne. Men det är inget ursäkt. Det är många som inte mår bra innerst inne, och det ursäktar inte att man kränker andra genom till exempel regelrätt mobbing. Vidriga jävla as.

Vården gör mig sjuk!

Ok. För en vecka sen blev jag utskriven, efter en kortare period inom den slutna psykiatrin. Då jag lämnade psyket skulle jag egentligen ha fått med mig en viss medicin som ska tas vid behov mot ångest. Detta glömdes bort. Efter att ha lämnat avdelningen och plötsligt vara hemma igen, omgiven av minnena från ångesten som gjorde att jag blev inlagd till att börja med, så ringde jag flera gånger både till avdelningen och jouren och grät och ojade mig. Från jouren fick jag rådet att hämta ut min medicin, på apoteket. Så jag tog mig till det nattöppna apoteket inne i stan, där jag fick höra att det inte fanns något recept. Nehepp...

Efter några dagar lyckades jag via min terapeut få en läkare att skicka detta recept, och idag gick jag för att hämta ut medicinen. Vilket inte gick! Den här gången hade läkarn glömt att ange vilken dos jag ska ha, och då får de inte lämna ut medicinen. Själv har jag ju ingen aning, jag har bara fått denna medicin inne på avdelningen och aldrig tagit den själv. Personalen på apoteket försökte ringa läkaren eller nån annan på psyket för att fråga, men fick inte tag i någon. Jag gick nyss tillbaka för att kolla hur det gått, om de fått tag i rätt dosering så jag kunde få min medicin, men icke. Så klart. De hade försökt nå psyket, och lämnat ett meddelande till dem, men jag har inget hopp om att få min medicin den här helgen heller. Jag behöver den! Jag har mina andra ångestdämpande, som den underbara husläkaren skrivit ut, och dem får jag inte ta för psykpersonalen eftersom de är vanebildande och typ narkotikaklassade, men vad ska jag göra då har ni tänkt? va, va, va?? Jag har tagit dem hela veckan och hade inte klarat mig utan dem.

Jag borde även börja fila på en anmälan till HSAN angående en läkare som bemötte mig väldigt illa på psykakuten. Jag måste skriva ner hela det där händelseförloppet innan jag glömmer. Tror knappast det kommer få nån effekt, men det kan ju ändå vara bra att markera när man blir illa behandlad.

Åh, vad jag önskar att jag kunde leva mitt liv helt utan kontakter med psykiatrin. När jag väger hjälpen jag fått av dem mot de svek de utsatt mig för, väger det över åt svekhållet. Det väger över så det nästan välter.

En liten iakttagelse

En grej jag lagt märke till den senaste veckan då jag träffat fler läkare än nånsin tidigare:

De som visat respekt för mig, tagit mig på allvar (utan att för den skull göra exakt som jag vill), som lyssnat och varit empatiska, har alla kallat mitt problem för "emotionell instabilitet".

De som inte lyssnat utan bara kört på, som raljerat över min diagnos, som verkat allmänt känslokalla, och som knappt trott på vad jag sagt har sagt "borderlineproblematik".

Är det så att det ligger vissa värderingar i dessa begrepp? Jag tror det. Det är synd att det tar typ ett halvår att säga "emotionellt instabil personlighetsstörning", för det känns som ett mycket mer passande namn. Å andra sidan går man ju inte runt och pratar om sin diagnos hela dagarna, det är mest i kontakterna med vården. Fast där är det ju de själva som avgör vilka ord de vill använda.

Jag behöver en förändring!

Jag börjar känna mer och mer att jag behöver en drastisk förändring i mitt liv. Så här kan man ju inte hålla på. Jag är trött på:

Att bo i Stockholm.
Att det aldrig är nåt bra på tv.
Att bli rövknullad av Försäkringskassan.
Att ha en ständig identitetskris som inte är av denna världen. (det känns som jag ramlar ner i ett svart hål så fort jag ska säga något om mig själv)
Att inte göra något av mina drömmar.
Att det är förjävligt ljust på nätterna så man inte kan sova. (inte för att jag kan eller ens vill det annars heller, men det här är ju nåt man kan skylla på. Nu är det ju ingen idé att försöka ens)
Att börja gråta hysteriskt som svar på frågan om man sovit gott.
Att ha bultande ångest och tvångsmässigt ältande.
Att inte kunna eller våga be om hjälp.
Att vara 26 och ha ett känsloliv som inte utvecklats sen man var 16 (eller yngre???)
Att bli ledsen över allt. Allt. Hela tiden.
Att ha en ständig, daglig känsla av att jävlar nu funkar det inte längre.

Nu försöker jag se över vilka alternativ jag har. Jag avskyr frasen "börja om på nytt", och liknande, för att det påminner mig om när jag var barn eller väldigt ung och man sa till mig typ "det här är en nystart! Nu blir det annorlunda"! Vilket det ju inte blev, och på den tiden var jag så maktlös att jag inte kunde påverka något. NU är det kanske dags att bryta sig ur den där maktlösheten och faktiskt tvinga fram en förändring. Av egen kraft. Jag är vuxen, det måste jag inse.

Total förträngning av minnena som förstör.
Friskförklara mig själv.
Flytta till en annan stad.
Flytta utomlands.
Jobba.
Börja sjunga/spela i band.
Skivkontrakt.
En riddare på en vit hingst.
Happily ever after.

Söta drömmar

Finns det nåt medel man kan ta som garanterar söta och gulliga drömmar? Jag börjar få fobi mot att sova.

Idag...

...håller vi tummarna för att min underbara syster ANNA klarar sin uppkörning. I måndags klarade hon teorin. Fingers crossed!

Edit: Det gick visst inte så bra. Men det gör inget! Du klarar det nästa gång!