Och livet går vidare

Jag tog långpromenad i sommarkvällen. Hade många negativa och irriterade tankar kring det där med medicinen. Från och med i dag ska det dock finnas ett fungerande recept på apoteket, har inte orkat hämta ut det än.

Det var jobbigt att inte kunna få tag i en medicin jag behövde, men ännu jobbigare var det att som vanligt känna sig ignorerad och bortglömd. Nu kan jag dock se det för vad det är, brister i organisationen. Inte något personligt riktat mot mig. Mitt liv går vidare, trots detta. Men jag är inte jätteimponerad. Först skrivs man ut från psyket, är i ett ganska skört tillstånd, blir uppmanad att hämta ut den här medicinen, sen får man kämpa i en vecka för att få ett fungerande recept. Så svårt ska det inte vara.

Nu har jag avslutat DBT:n förresten. Jag är övertygad om att DBT är bra, men det fungerar inte för mig, inte på den här mottagningen. Den är infekterad. Jag kommer ha lite kontakt med min terapeut, men det kommer inte att vara DBT och inte så ofta. Jag hoppas att en remiss kommer att skickas och att jag kommer få behandling på ett annat ställe. Men inget är säkert, och jag kommer nog att få vänta länge.