Lördagen

Anna.

Anna och jag sjunger Sing star.

Jenny, Andreas.

Jag.

Niclas.

Från bröllopet i somras!

Så här såg jag ut när jag sjöng på mina vänner Andreas och Jennys bröllop i somras! Det var en minnesvärd dag. Jag har inte bestämt vad jag ska ha på mig när jag sjunger på syrrans bröllop i sommar, men jag tror jag ska köpa en ny klänning för det tillfället.

Matdilemma!

I det förrådsrum där jag har mitt kylskåp och frys har min hyresvärd ställt in en massa matvaror på en hylla. Knäckebröd, krossade tomater, pasta, kaffe och te, kantareller i burk och sylt. Nu är jag lite osäker på om maten är till mig eller inte. När jag var här för första gången på besök för att titta på rummet så har jag för mig att hon sa att hon skulle köpa lite matvaror till den inneboende. Men jag minns inte, det händer mig tyvärr ibland att jag är så väck i skallen att jag inte kan ta in vad folk säger till mig. Jag kan lika gärna ha inbillat mig.

Förstår ni mitt dilemma? Om hon har köpt maten till mig i inflyttningspresent är det ju oartigt av mig att inte röra den. Om det å andra sidan är hennes egna grejer som hon tänkt förvara i kylskåpsrummet (som även är ett förråd, fullt av tallrikar och glas) då skulle det ju vara riktigt pinsamt om jag tog för mig av det.

Det enda rimliga är givetvis att fråga henne rent ut. "Den där maten som står i förrådet, får jag ta av den eller?" Ingen big deal egentligen. Men den senaste tiden har jag blivit så fånig att jag inte klarar minsta lilla utan att först slänga i mig en näve lugnande. Det känns inte sunt det här.

Nu lämnar jag Zebraforum

I oktober 2008 registrerade jag mig på Zebraforum, ett självhjälpsforum för personer med anknytning till självskadebeteende och/eller ätstörningar som drivs inom föreningen Shedo. Jag trodde då att självskador var något som hörde till mitt förflutna, åh vad många gånger jag trott det, jag trodde det var över men jag hade ändå en längtan efter att diskutera och ventilera det med andra. Jag hade ingen att prata med, och letade efter stöd och gemenskap. Det som lockade mig med Zebraforum var den aktivt konstruktiva inriktningen. Att det fanns regler för vad som var ok och inte ok att skriva, och att det fanns ansvariga som läste alla inlägg och gick in och raderade eller ändrade sådant som skulle kunna ha en negativ inverkan på övriga medlemmar. Och så verkade alla vara så snälla mot varann (och hur vanligt är det på Internetforum?)

Forumet blev snabbt en daglig tillflyktsort för mig, en trygg plats dit jag alltid kunde återvända för att sätta ord på mina olika funderingar och dilemman, och alltid få klok och kärleksfull respons tillbaka. Zebraforum blev mer betydelsefullt för mig än jag kunnat ana när jag först registrerade min användare. Och under hela min resa med återfall i självskador, avhopp från svensklärarutbildningen, diagnos, sjukskrivning, krig mot Försäkringskassan, krig mot psykiatrin, identitetskris, ångest och inläggningar, så har jag varit en aktiv medlem på forumet och fått tonvis av ovärderligt stöd från mina olyckssystrar och bröder. Och inte minst så har jag fått ta del av de andra medlemmarnas liv, inspirerats av deras framgångar och lidit med dem i motgångarna. Så många underbara, omtänksamma och otroligt kloka människor jag lärt känna! En del av dem har jag träffat i verkligheten på Shedos lokalträffar, andra känner jag endast genom datorskärmen. Jag räknar dem som riktiga vänner. Även när datorn varit avstängd, så har de funnits i mina tankar och det har gjort mig lite mindre ensam. Och det är verkligen min innerliga önskan att alla de som plågas av ångesten ska få må bättre, för det förtjänar de, allihop.

Som sagt, det var det konstruktiva och friskhetsbejakande som fick mig att söka mig till och stanna på forumet. I ett kyligt Internet så var Zebraforum en trygg oas, en plats där man alltid möttes av förståelse och värme, utan att nånsin behöva oroa sig för att triggas av andras dåliga mående. Istället kämpade vi framåt, uppåt, tillsammans. Jag tyckte aldrig att det var svårt att hålla riktlinjerna. Jag skulle aldrig sitta och posta nattsvarta texter om rakblad och blödande sår på ett självhjälpsforum, eftersom jag vet att jag själv skulle ta skada av att läsa sådana inlägg. Visst kan det ha hänt någon gång att jag postat ett mindre genomtänkt och lite väl mörksinnat inlägg - man är ju inte mer än människa, och en impulsiv sådan till på köpet. Men på det stora hela har jag inte haft några problem med att följa forumets hälsofrämjande riktlinjer, även om man får väga orden noga ibland.

Därför förstår jag inte vad som har hänt den senaste tiden. Tre inlägg skrivna av mig har blivit raderade. Det gör mig ledsen och sårad för jag vet inte vad jag har gjort för fel. När ett inlägg raderas får man ett privat meddelande från en moderator (som man inte kan svara på, vanliga medlemmar kan inte skicka meddelanden) med en förklaring som inte alltid är helt begriplig. När mitt senaste inlägg, om medicinmissbruk, togs bort skrev moderatorn att jag beskrev mitt problem "alltför ingående" och jag fattar uppriktigt sagt inte vad problemet är. Jag skrev inga namn på mediciner, inga doseringar - ingenting! Jag beskrev mest mitt eget beteende och mina känslor kring det. Jag uppmanades skriva om inlägget med andra formuleringar, men hur gör jag det när jag inte fattar vad felet är?!

Det känns tråkigt att bli censurerad utan att förstå varför, och utan att ha möjlighet att ifrågasätta.

Det känns tråkigt att få meddelanden från moderatorer som aldrig nånsin svarat i ens trådar eller visat att de bryr sig. Det känns som att de finns där bara för att kritisera och anklaga.

Jag kan faktiskt inte se vad som gjorde mina raderade inlägg så mycket värre än vissa andra saker man kan läsa i forumet. Om man ska jämföra lite. Antingen är det slumpvis valda inlägg som raderas, eller så har moderatorerna något personligt emot just mig. Hur som helst känns det inte som att jag är välkommen på Zebraforum längre. Inte när de ansvariga tror att jag postar destruktivt material för att skada och förstöra för andra medlemmar.

Man kan inte radera sin användare. Men om man inte loggar in på ett år så tas den bort. Så om ett år, då är jag och mina inlägg borta! Och jag kommer inte heller att förnya medlemsskapet i Shedo. Det som gör ont är att jag kommer tappa kontakten med alla underbara medlemmar! De som hjälpt mig med några av mitt livs svåraste funderingar, som delat saker jag inte kunnat dela med någon annan. Vissa av dem jag fortfarande följa via deras bloggar, andra kommer jag att tappa bort men de kommer för alltid att finnas i mitt hjärta, tillsammans med en ständig undran om hur de har det.

Jag kommer aldrig, aldrig att glömma er. Just nu är jag full av både kärlek och sorg.

Brutal ensamhet

Så kom den tunga ångesten och slog sina långa vassa klor i mig. Som en blixt från en klar himmel. Eller som att himlen ramlade ner kanske. Jag självmedicinerar med kakor, benzo och coca cola och tänker på DBT:n, på att den nog är rätt bortkastad på mig egentligen. Jag tycker om att gå dit och ibland deltar jag helhjärtat, men när vi kommer in på svåra och brännbara ämnen stänger jag av. Och jag slarvar med läxorna också. Vill hellre medicinera bort det än att prata om det. Jag saboterar behandlingen, jag väljer fortfarande destruktiva vägar istället för konstruktiva. Hur sjutton ska jag lyckas med det här??

Det är framför allt den brutala ensamheten jag inte kan hantera. När folk inte genast svarar på sms eller mail, eller när folk blir trötta och vill att man ska gå hem. Förtvivlan exploderar i mitt hjärta, jag känner mig så ensam, så bortstött, och så orolig att jag gjort något fel. Det knäppa är ju att jag själv är jättedålig på att svara på sms, och på att höra av mig överhuvudtaget. Och jag avvisar folk ständigt. Ständigt! Jag ger inte folk en chans. Och så blir jag helt ledsen och uppriven när andra gör likadant som jag själv. Bisarrt! Men jag är bara så rädd att inte bli omtyckt. Det är bara det.

Egentligen har jag mått helt strålande idag! Trots en liten förkylning, och trots att jag varit strandsatt hemma i två dar på grund av tunnelbanekaoset och förkylningen. Jag har myst, suttit vid nya datorn, legat i soffan och läst och druckit kaffe. Jag har känt hur jag verkligen TRIVS i mitt hem, jag har känt ren LYCKA över att få bo här. Frånsett en kort stund när jag trodde jag skulle dö för att jag glömde skölja majsen då jag lagade mat, så har jag varit på topp!

Men det är ju sällan man får må så där bra en hel dag, det räcker med en liten bagatell som hugger till där man är som sårbarast, en mörk tanke, så rullar det igång allting.

Men nu när jag sitter här så mår jag faktiskt redan bättre. Skönt att skriva av sig lite!

Fast en sak oroar mig. Jag har sedan jag började blogga om mina psykiska problem haft som ambition att fokusera på det konstrukiva, och visserligen skriva om ångesten men aldrig sätta ord på detaljer om mitt mående som skulle kunna få läsare att må dåligt. Jag känner lite att jag börjar tappa greppet, att min ambition fallit i bitar och jag vet faktiskt inte vad som känns ok att skriva och inte skriva längre. Min riktlinje har varit att inte skriva saker som jag själv skulle må dåligt eller triggas av som läsare. Och nu inser jag att jag skulle nog fasen må dåligt av att läsa vissa saker här. Så den riktlinjen kanske inte håller längre. Jag vet inte.

Nästan ett år gammal bild

Jag, vintern 2009

Om att döma och värdera

Jag har varit medveten länge nu om att jag dömer och värderar folk på ett sätt som är förödande för mig själv. Jag placerar andra antingen högt uppe på en piedestal, eller långt långt nere i dyn. Ingen är på samma nivå som jag. Inte på riktigt. Och genom att tänka så här gör jag mig själv väldigt ensam.

Ofta har jag en positiv bild av folk till en början. Jag har lätt att se folk som felfria, men det slutar alltid med att min bild av dem krossas och då blir allting kaos och jag vill inte ha med dem att göra mer. Jag har ju fattat vid det här laget att det inte är personen själv som genomgår en personlighetsförändring och ena dagen är en fulländad och underbar människa, för att nästa förvandlas till en skurk som vill mig illa. Det är klart det inte är så. Nej. Jag vet att det beror på mig. Min terapeut kallar det för svartvitt tänkande och det är någonting jag måste jobba riktigt mycket med, annars kommer jag aldrig få några fungerande relationer. Och det vill jag ha. Jag tycker ju om folk. Jag tycker om att umgås med människor.

Jag kommer ihåg en gång i gymnasiet. En kompis sa till mig att jag betedde mig helt olika tillsammans med olika personer. Och jag kände mig så avslöjad, så ertappad. För det var ju så. Jag hade ingen fast och intakt personlighet utan den formades efter andra människor, anpassades ängsligt hela tiden - jag ändrade hela mitt jag efter vem jag var med och det var så pinsamt att hon lagt märke till det, att det var så uppenbart.

Det började redan då, men sen dess har det blivit värre. Jag anpassar mig, alla mina gränser suddas ut för någon annans skull, för att jag är så glad bara över att få vara i den här personens närhet - tills jag inser att det här är världens vidrigaste människa, och tack och hej, försvinn ur mitt liv.

Och det gör rätt ont att vara sån här. Att ha ett svartvitt tänkande. Det konstiga är att jag egentligen tycker att jag är ganska bra på att se nyanser och skiftningar, och att jag vet att ingen är perfekt. Ändå slår det slint för mig. Jag tror att min relation till mig själv är trasig. Och därför blir relationerna till andra så svåra.

Det gör ont allting

Idag fanns ingenting inskrivet i min kalender, men jag sminkade mig och åkte in till stan, jag tänkte att det skulle dämpa min ångest att ha en massa människor runt omkring mig. Till en början funkade det bra. Jag promenerade runt, runt i snöslasket i mina lite för hala och halkiga stövlar, hade Kate Bush med mig i lurarna, gick lite i affärer och funderade på att fylla det stora tomma i själen med lite snygga kläder. Hittade dock ingenting jag gillade.

Sen kom mina mörka tankar ifatt mig, sorg och bitterhet tog över rodret och inte ens Kate Bush kunde hjälpa mig. Jag flydde in på Café Mineur i Gamla stan där jag sköljde ner lugnande piller med iskallt vatten och funderade på om jag klarar det här själv eller inte. Men jag vill inte ringa jouren. Jag vill inte åka till St Görans psykakut heller, trots att jag kände mig trygg och väl omhändertagen när jag var där sist. Men deras omsorg är bortkastad på mig, jag är ett hopplöst fall.

Jag kan inte skilja känslorna från varandra, allt flyter ihop till en tung och värkande sörja och jag vet faktiskt inte hur jag ska orka. Och jag är ensammare än någonsin.

Nej

Det är krig mellan mig och resten av världen. Jag är helt ensam och tankarna som surrar och bränner i mitt huvud är så mörka, så hatiska, så såriga och så rasande att jag tror de ska slita sönder mig.

Och jag vill inte prata med någon, för det finns inga ord. Allt som är destruktivt och dåligt och farligt och dumt vill jag göra. För att dränka ångesten. För att döva minnena.

Verkligheten är ensamhet

Jag längtar så efter att vara en del av någonting. Efter att vara omtyckt, efter närhet, efter att kunna slappna av tillsammans med en annan människa. Alla mina chanser till lycka har jag saboterat. Den tunga ångestklumpen hänger runt min hals och ensamheten svider i hjärtat, och jag äcklas av det jag längtar efter.

Jag önskar bara att jag var viktig för någon. Desperat och alltmer mörk i sinnet försöker jag få tag i någon att umgås med, jag skriver meningslösa statusuppdateringar på facebook för att lindra min ensamhetskänsla. Det gör för ont, och jag vet att jag varit dålig på att vårda mina relationer på sista tiden, jag vet att alla är på väg bort. Jag önskar att jag hade någon att prata med om nätterna, någon annan än psykjouren, jag önskar jag hade någon som kunde följa med mig till akuten om det blir kris.

Lite hopp?

Igår på DBT:n så var känslan av att vara totalt övergiven starkare än allt annat. Den slukade alla andra känslor. Jag känner mig ofta bortvald och ensam. Och totalt inkompetent, jag kan ju inte få någonting att fungera. Jag vet att jag gör fel. Men jag kan ju inte. Jag vet att jag själv orsakar min ensamhet. Det gör den inte lättare att bära.

När terapin var slut så var jag den sista som lämnade rummet. Då hejdade den snälla terapeuten T mig och vi hade ett litet samtal, bara hon och jag. Hon ingjöt en massa hopp i mig och mina alltmer desperata tankar blev lugnare. Vi kramades och sen gick jag med lätta steg mot bussen. Ibland funkar det lika bra få att växla några ord med nån och få en kram som att ta en lugnande tablett. Det känns verkligen som att hon bryr sig på riktigt och det gör mig varm i hela hjärtat. Kanske orkar jag fortsätta med DBT:n, fast jag tvivlar ibland och får lust att hoppa av.

Sen på kvällen hade jag ryska - det börjar bli riktigt svårt och det är inte alltid jag hänger med på allt läraren säger. Min motivation till att lära mig detta språk har mattas av rejält, och jag pluggar i stort sätt ingenting trots att jag har all tid i världen. På vägen till tunnelbanan frågade en tjej från kursen hur det går med min utbildning och jag svarade som det är, att jag varit sjukskriven i typ ett år. Jag har inte orkat säga det i ryskaklassen utan jag har låtit dem tro att jag fortfarande studerar. I alla fall, jag sa att jag går i DBT och det visade sig att hon kände till denna behandling och sa att det verkade som en effektiv terapiform. Sen gick vi över till att prata om annat.

Nu sitter jag och brottas med övergivenhetskänslorna igen. Ena stunden känns det bra, nästa går allting sönder inom mig. Hur tusan kan det svänga så fort?

Mardrömmen ger sig inte!

Jag har fått stänga av mobilen nu för att en kille jag kallar Mardrömmen ringer hela tiden. Trots att jag tydligt förklarat för honom att jag har TELEFONSKRÄCK och uttryckligen bett honom att INTE ringa! Jag har senare även bett honom att inte höra av sig till mig överhuvudtaget. Vad är hans problem?

I morgon blir jag dock tvungen att ha telefonen påslagen, eftersom jag väntar ett viktigt samtal från Försäkringskassan (angående praktik!!!) Förresten fick jag ett brev från FK idag som jag inte förstod, jag ska ta med det till DBT:n i morgon och be terapeuterna tyda det åt mig.

Bilder från idag

Jag gör mig bäst på suddiga foton.

Bitarna faller på plats

Helgen har bara försvunnit. I fredags träffade jag min barndomsvän, vi åt mat, fikade, drack vin, och pratade, pratade, pratade. Det kändes absolut inte att vi inte umgåtts sedan högstadiet. Och vi ska träffas igen på onsdag. På lördagen åkte jag hem till mormor och vi kollade på melodifestivalen. Den var asdålig, men det var trevligt att sitta och gagga med mormor och skratta åt eländet. Sen sov jag över hos henne, och i morse sjöng jag med kören i kyrkan. Jag höll på att somna medan vi sjöng, det är faktiskt obegripligt hur jag som knappt gör något om dagarna kan bli så enormt trött.

Jag trivs jättebra i mitt nya hem och gillar omgivningarna runt omkring. I morgon kanske jag ska gå ut och leta upp lite bra promenadvägar. Och så går jag och väntar på att min handläggare på Försäkringskassan ska ringa och tala om hur läget ser ut när det gäller det här med praktik. Målet är att jag ska ut och praktisera halvtid på något äldreboende. Jag hoppas att det rullar igång snart, jag är supermotiverad!

Börjar finna mig till rätta

Flytten i måndags gick över all förväntan och hittills trivs jag alldeles utmärkt i mitt nya hem! Har promenerat runt lite i området och utforskat och börjar hitta utan karta. Det känns konstigt men spännande att befinna sig på ett helt nytt ställe. Och så har jag köpt en ny dator! Är superlycklig över det!

I morse vaknade jag med paralyserande ångest som gjorde att jag låg kvar i sängen lite längre än jag velat. Varifrån den kom vet jag inte, jag har ju haft flera ångestfria dagar nu och har ingen anledning att må dåligt. Det var en klibbig, seg och envis ångest och rester av den har bitit sig fast i mitt hjärta och mina andetag hela dagen. Jag tror att jag drömde en mardröm. Jag som hoppats att jag skulle lämna mardrömmarna bakom mig när jag flyttade.

På något vis lyckades jag komma 40 minuter sent till DBT:n idag. Det kändes jobbigt att missa så mycket. Jag har verkligen börjat trivas i gruppterapin, känner att det är ett litet andningshål i vardagen där man kan få hjälp och stöd och känna gemenskap. Där man kan få prata om livets olika sidor och lära sig nya saker. Jag tror det är två veckor sen jag sa till mormor att jag tänkte hoppa av DBT:n, tur att jag inte gjorde allvar av den planen. För nu känns det helt annorlunda. Visst är det fortfarande jobbigt ibland, när samtalsämnet i gruppen glider in på något som är känsligt för mig och ångesten börjar riva, eller när overklighetskänslorna tar över och jag hamnar nån helt annanstans än i det där rummet, men mestadels känns det faktiskt helt ok att vara där. Jag ser fram emot torsdagarna.

I morgon klockan halv fyra ska jag fika med en kompis som jag inte träffat på flera år, och inte umgåtts ordentligt med på mer än tio år!! Är nervös och förväntansfull. Jag tror att det kommer bli jätteroligt, och jag hoppas att det kommer skingra mina tankar som haft en tendens att gå åt det mörka och destruktiva hållet idag.