Så kom den tunga ångesten och slog sina långa vassa klor i mig. Som en blixt från en klar himmel. Eller som att himlen ramlade ner kanske. Jag självmedicinerar med kakor, benzo och coca cola och tänker på DBT:n, på att den nog är rätt bortkastad på mig egentligen. Jag tycker om att gå dit och ibland deltar jag helhjärtat, men när vi kommer in på svåra och brännbara ämnen stänger jag av. Och jag slarvar med läxorna också. Vill hellre medicinera bort det än att prata om det. Jag saboterar behandlingen, jag väljer fortfarande destruktiva vägar istället för konstruktiva. Hur sjutton ska jag lyckas med det här??
Det är framför allt den brutala ensamheten jag inte kan hantera. När folk inte genast svarar på sms eller mail, eller när folk blir trötta och vill att man ska gå hem. Förtvivlan exploderar i mitt hjärta, jag känner mig så ensam, så bortstött, och så orolig att jag gjort något fel. Det knäppa är ju att jag själv är jättedålig på att svara på sms, och på att höra av mig överhuvudtaget. Och jag avvisar folk ständigt. Ständigt! Jag ger inte folk en chans. Och så blir jag helt ledsen och uppriven när andra gör likadant som jag själv. Bisarrt! Men jag är bara så rädd att inte bli omtyckt. Det är bara det.
Egentligen har jag mått helt strålande idag! Trots en liten förkylning, och trots att jag varit strandsatt hemma i två dar på grund av tunnelbanekaoset och förkylningen. Jag har myst, suttit vid nya datorn, legat i soffan och läst och druckit kaffe. Jag har känt hur jag verkligen TRIVS i mitt hem, jag har känt ren LYCKA över att få bo här. Frånsett en kort stund när jag trodde jag skulle dö för att jag glömde skölja majsen då jag lagade mat, så har jag varit på topp!
Men det är ju sällan man får må så där bra en hel dag, det räcker med en liten bagatell som hugger till där man är som sårbarast, en mörk tanke, så rullar det igång allting.
Men nu när jag sitter här så mår jag faktiskt redan bättre. Skönt att skriva av sig lite!
Fast en sak oroar mig. Jag har sedan jag började blogga om mina psykiska problem haft som ambition att fokusera på det konstrukiva, och visserligen skriva om ångesten men aldrig sätta ord på detaljer om mitt mående som skulle kunna få läsare att må dåligt. Jag känner lite att jag börjar tappa greppet, att min ambition fallit i bitar och jag vet faktiskt inte vad som känns ok att skriva och inte skriva längre. Min riktlinje har varit att inte skriva saker som jag själv skulle må dåligt eller triggas av som läsare. Och nu inser jag att jag skulle nog fasen må dåligt av att läsa vissa saker här. Så den riktlinjen kanske inte håller längre. Jag vet inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tycker att du är duktig på att hålla din riktlinje, det märks att du har den. Det finns bloggar som jag måste hålla mig ifrån, just för att det finns saker där som triggar, men så är det aldrig på din blogg. Ändå lyckas du få fram starka känslor i dina texter, det är väldigt bra gjort att kunna gå den balansgången!
Åh, Silverglitter, vad glad och lättad jag blir över din kommentar! Så skönt att höra att du inte triggas av min blogg. Det sista jag vill är att skada någon annan med det jag skriver, jag vet ju själv hur lätt man kan dras ner av andras dåliga mående. Jättekul att höra att du tycker jag lyckas med min balansgång! Jag försöker alltid att skriva om känslor och inte handlingar.
Var lite orolig ett tag att jag tappat omdömet, men dina ord styrker och peppar mig! Tack! <3
Stor kram!
Jag triggas inte av din blogg. Så länge du inte skriver om och hur du har ägnat dig åt självskador så är jag nöjd :)
Att beskriva känslorna bakom, kring och runt ditt mående är säkert bra för dig och för mig känns det skönt att känna igen mig i någon annan. Även en total främling.
Fortsätt skriv du.
Tack Johanna :-) Jätteskönt att höra att du inte mår dåligt av min blogg. Nej, jag kommer aldrig att beskriva självskador. Att sätta ord på sina känslor tror jag att man mår bra av, men att skriva om olika självdestruktiva saker man gjort i detalj är bara onödigt. Det kan trigga folk och jag skulle inte må bra av det själv heller.
Tack för att du läser!
Du skriver helt underbart och jag känner igen mig i precis allt.
Vill att du ska veta att jag är utskriven nu och att hem till mig är du ALTID välkommen. Helt okej att bara komma hit och var utan att känna stress för att hålla "masken" uppe.
Saknar dig! Stor varm kram!!
Tack så mycket finaste Maria för dina ord!!
Roligt att du är utskriven nu, jag är ledsen att jag aldrig hann hälsa på dig.
Känns jätteskönt att veta att jag får komma hem till dig, trivs verkligen i ditt hem. :-) Ett erbjudande jag verkligen kommer ta tillvara på!
Stor kram till dig också! Jag har saknat dig och tänkt på dig mycket! Snart ska vi ses!
Skicka en kommentar