Jag har varit medveten länge nu om att jag dömer och värderar folk på ett sätt som är förödande för mig själv. Jag placerar andra antingen högt uppe på en piedestal, eller långt långt nere i dyn. Ingen är på samma nivå som jag. Inte på riktigt. Och genom att tänka så här gör jag mig själv väldigt ensam.
Ofta har jag en positiv bild av folk till en början. Jag har lätt att se folk som felfria, men det slutar alltid med att min bild av dem krossas och då blir allting kaos och jag vill inte ha med dem att göra mer. Jag har ju fattat vid det här laget att det inte är personen själv som genomgår en personlighetsförändring och ena dagen är en fulländad och underbar människa, för att nästa förvandlas till en skurk som vill mig illa. Det är klart det inte är så. Nej. Jag vet att det beror på mig. Min terapeut kallar det för svartvitt tänkande och det är någonting jag måste jobba riktigt mycket med, annars kommer jag aldrig få några fungerande relationer. Och det vill jag ha. Jag tycker ju om folk. Jag tycker om att umgås med människor.
Jag kommer ihåg en gång i gymnasiet. En kompis sa till mig att jag betedde mig helt olika tillsammans med olika personer. Och jag kände mig så avslöjad, så ertappad. För det var ju så. Jag hade ingen fast och intakt personlighet utan den formades efter andra människor, anpassades ängsligt hela tiden - jag ändrade hela mitt jag efter vem jag var med och det var så pinsamt att hon lagt märke till det, att det var så uppenbart.
Det började redan då, men sen dess har det blivit värre. Jag anpassar mig, alla mina gränser suddas ut för någon annans skull, för att jag är så glad bara över att få vara i den här personens närhet - tills jag inser att det här är världens vidrigaste människa, och tack och hej, försvinn ur mitt liv.
Och det gör rätt ont att vara sån här. Att ha ett svartvitt tänkande. Det konstiga är att jag egentligen tycker att jag är ganska bra på att se nyanser och skiftningar, och att jag vet att ingen är perfekt. Ändå slår det slint för mig. Jag tror att min relation till mig själv är trasig. Och därför blir relationerna till andra så svåra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig i din beskrivning. Jag har så svårt att behålla vänskapsrelationer för att personer går från alldeles underbara till oförstående och elaka. Man blir så isolerad av det tänket. Jag, precis som du, tycker själv att jag ser allt i väldiga nyanser och är analyserande och reflekterande men ibland så slår det mig att jag ofta ser allt i svart eller vitt. Det kan inte vara lätt för de personer som ändå försöker vara våra vänner.
Jag tänker på dig (även fast jag inte känner dig) och hoppas att du klarar av varje dag, en dag i taget.
Johanna
Tack så jättemycket Johanna för din kommentar! Det är verkligen tråkigt att vi förstör för oss själva på det här sättet! Antar att det är bra att vara medveten om problemet, som vi är, men det hjälper ju egentligen inte utan gör det hela nästan ännu jobbigare att bära. Jag slits verkligen sönder av att ha ett sånt här mönster i livet, av att vara så här kass på relationer. För jag tycker ju om människorna, egentligen, jag vill ju behålla dem i mitt liv...
Ja, du har rätt, det är nog inte lätt för våra vänner, de som inte ger upp är helt fantastiska!
Detta svartvita tänkandet och i förlängningen sätt att reagera på min omgivning har jag med.
Även människor som jag älskar har jag på något konstigt sätt redan börjat inse att jag en dag kommer förlora dem också. Bestånde relationer har jag haft mycket svårt för.
Så jobbogt at ha det så.
Kraaaaaaaam
Maria:
Bestående relationer är något jag aldrig tycks lyckas med. Jag har så lätt att tycka om människor och se allt det positiva med dem, men sen när de gör mig besviken ser jag till att de försvinner ur mitt liv. Och det är ett jättesorgligt mönster att ha. Min terapeut frågade mig idag om jag förstår att jag kommer bli helt ensam till slut om jag fortsätter så här. Jag svarade att det ju alltid kommer nya människor. Men jag förstår ju vad hon menar, det är nog bra att kunna hålla fast vid personer och acceptera dem trots deras fel och brister.
Hur som helst hoppas jag innerligt att VÅR vänskap kommer hålla länge! Jag tycker så mycket om dig och jag tror vi kan förstå varandra väl eftersom vi verkar ha väldigt liknande känsloliv.
Stor kram!!!!!
En STOR guldstjärna skulle du ha för det där inlägget!
MYCKET bra skrivet!
kram
Sotiga vingar:
Ååh, tusen tack!
Stor kram!
Skicka en kommentar