Igår på DBT:n så var känslan av att vara totalt övergiven starkare än allt annat. Den slukade alla andra känslor. Jag känner mig ofta bortvald och ensam. Och totalt inkompetent, jag kan ju inte få någonting att fungera. Jag vet att jag gör fel. Men jag kan ju inte. Jag vet att jag själv orsakar min ensamhet. Det gör den inte lättare att bära.
När terapin var slut så var jag den sista som lämnade rummet. Då hejdade den snälla terapeuten T mig och vi hade ett litet samtal, bara hon och jag. Hon ingjöt en massa hopp i mig och mina alltmer desperata tankar blev lugnare. Vi kramades och sen gick jag med lätta steg mot bussen. Ibland funkar det lika bra få att växla några ord med nån och få en kram som att ta en lugnande tablett. Det känns verkligen som att hon bryr sig på riktigt och det gör mig varm i hela hjärtat. Kanske orkar jag fortsätta med DBT:n, fast jag tvivlar ibland och får lust att hoppa av.
Sen på kvällen hade jag ryska - det börjar bli riktigt svårt och det är inte alltid jag hänger med på allt läraren säger. Min motivation till att lära mig detta språk har mattas av rejält, och jag pluggar i stort sätt ingenting trots att jag har all tid i världen. På vägen till tunnelbanan frågade en tjej från kursen hur det går med min utbildning och jag svarade som det är, att jag varit sjukskriven i typ ett år. Jag har inte orkat säga det i ryskaklassen utan jag har låtit dem tro att jag fortfarande studerar. I alla fall, jag sa att jag går i DBT och det visade sig att hon kände till denna behandling och sa att det verkade som en effektiv terapiform. Sen gick vi över till att prata om annat.
Nu sitter jag och brottas med övergivenhetskänslorna igen. Ena stunden känns det bra, nästa går allting sönder inom mig. Hur tusan kan det svänga så fort?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Härligt att du har en så bra terapeut som det funkar så bra med. Det är A och O. DBT-terapi är nog utan tvekan den svåraste terapin av dem alla.
Och det där med att man saknar motivation känner jag igen. Jag har helt isolerat mig känns det som efter fiasot när jag skulle gå på Depeche Mode.
Visst svänger det fort. Jag börjar längta till sjukhuset igen. Hur galet är inte det? Det enda är att jag saknar katterna så mycket, men jag känner jättehärlig personal på i stort sätt alla psykavdelningar nu.
Jag finns här så bara släng iväg ett mejl om det känns för jobbigt.
Var rädd om dig!
Stor kram
Hej Maria, min vän!
Ja, den terapeuten är verkligen jättebra och jag har börjat tycka mer och mer om henne. Dessvärre ska hon sluta och börja jobba nån annanstans. Jag som har helt makabert svårt för separationer och förändringar tycker så klart att det är jobbigt. Men jag känner terapeuten som ska ersätta henne, och det är ju skönt, det är ingen helt ny människa liksom.
Jag brukar ha jättestor motivation till saker i början, sen försvinner den alltid och det blir tomt. Det är allt eller inget som gäller.
Och jag saknar också sjukhuset. Saknar (vissa) personalen, och medpatienterna - man lär känna otroligt sköna människor när man är inlagd! ;-) Känns ibland som att det är lättare att leva när man är på sjukhus. Men jag saknar inte maktlösheten man har gentemot läkarna.
Var rädd om dig du också! Vi måste ses snart och prata, tycker jag!
Stor kram!
Skicka en kommentar