Boendestödjare, relationer och att hålla fast vid verkligheten

Inackorderingshem. Så heter det, det ställe där jag bor. Det lärde jag mig igår när jag var i Kommunhuset och träffade min handläggare och några boendestödjare. Boendestödjarna ska komma hem till mig redan denna vecka. Det känns rätt skönt att jag kommer att få hjälp och att jag inte längre måste möta alla mina vardagsrädslor helt ensam. Tvättstugan till exempel. Den är jag rädd för. Jag tror vi kommer att göra kompissaker som att fika och gå på promenad också. Jag hoppas att det kommer kännas avslappnat och att det kommer att göra mig mer närvarande än vad jag är nu, jag flyter in i apati och overklighetskänslor, går in i mitt huvud och sen undrar jag vart dagen tagit vägen. När jag hittar mig själv är jag kreativ och entusiastisk, men ibland, eller snarare jätteofta, är det svårt att hitta mig. Som en nål i en jäkla höstack.

Jag känner en sån väldig rädsla när det gäller relationer. Vi har jobbat med detta i DBT:n men det har ändå inte blivit lättare. Jag orkar inte med den där frustrerade ledsenheten som är nästan alla relationers trogna följeslagare. Skräcken, den isande skräcken över att göra något fel. Min utgångspunkt är att jag är en sån som gör fel. Så mycket rädsla...

Jag kan vara riktigt social. Trevlig. Det går nästan av sig självt numera. Men jag är så sjukt skör. Och min hjärna är full av olyckskorpar som kraxar att alla hatar mig och vill mig illa, att jag är vidrig och att alla andra är vidriga.

När jag var yngre, mellanstadie- och högstadieåldern, och även tidigare förresten, så var jag väldigt missanpassad och obekväm att ha att göra med och helt uppenbart socialt handikappad. Jag har genomgått en förvandling, minst sagt. Jag har gjort så mycket mer än vad jag och någon annan trodde var möjligt. Musiken har hjälpt mig. Men de där känslorna, de sitter ju kvar i kroppen. Jag är fel. Och nu har kallelsen till det första samtalet i den där neuropsykiatriska utredningen kommit och jag anar att vi kanske kommer behöva prata en del om de här åren och att allt det där kommer bli verkligt igen. Och jag kommer vara tvungen att minnas. (I borderlineutredningen, som jag gjort två gånger, handlade det mest om nutid och aktuella svårigheter om jag nu minns rätt. Nutiden är ju jobbig nog kan man tycka...)

Det jag tänkt komma fram till med den här texten är i alla fall att jag har svårt med relationer, samtidigt som jag behöver relationer. Trots att de så ofta blir så obehagliga. Om allt nu går bra med de här boendestödjarna, då kommer jag i alla fall ha några att prata med och förhoppningsvis kommer det inte kännas så dramatiskt och kravfyllt, och min oro över att klampa i klaveret och min lättkränkthet kanske kommer vara mindre än vanligt just för att de är personal. Anställda. För att umgås med mig. Ensamheten känns inte lika överhängande längre.

Jag tycker om de två unga tjejerna jag bor med. Det är skönt att vi inte pratar så mycket med varann, att de inte försöker närma sig mig, samtidigt som det känns bra att inte vara ensam. Jag är mest i mitt rum, jag hör den ena tjejen sjunga mjuka vaggvisor på somaliska, jag hör dem prata i telefon och se på tv, och det är skönt att det finns folk där ute.