Remissen

Vad jag är glad att jag vågade be om den där remissen, att jag fick min vilja igenom, att jag fick min DBT-behandling på den mottagning jag ville. Jag jämför den här DBT:n med den DBT jag gick i för ett år sedan, på det sugiga och eländiga gamla skitställe jag då fick min så kallade vård på, och det är som natt och dag, som olika planeter. Jag tycker att min psykolog är bäst i hela världen. Hon är så smart, lagom krävande och alltid förstående. Hon är expert på borderline personlighetsstörning och det märks. Paradoxalt nog är hon den absolut proffsigaste person jag mött inom psykiatrin samtidigt som jag känner så starkt, ja jag vet, att hon bryr sig om mig på riktigt och verkligen vill att jag ska må bra. Jag börjar känna att färdigheterna faktiskt finns där och går att använda när jag hamnar i kris. Jag befinner mig i nuet, på något ostadiga ben, visst, men i nuet. Jag är inte vilse i en skräckfilmsremake av sorgerna i mitt förflutna och jag är inte konstant uppjagad över allt det hemska som kan hända i framtiden.

Utan den där remissen hade det aldrig gått så här bra. Jag är rätt säker på det faktiskt.

Körledaren har gett mig ett solo i en kommande konsert! Och jag ska även sjunga en låt på ett musikcafé som kyrkan anordnar. Min röst sitter någorlunda på plats och jag hoppas att den ska hålla sig där. Jag har tappat bort sången flera gånger men den kommer alltid tillbaka till mig. Lathet, dåligt självförtroende, hudlöshet och relationsångest har gjort min väg i musiken väldigt krokig, men sången och jag, vi har aldrig gjort slut, vi har bara tagit lite pauser ifrån varandra i perioder. Och nu är vi kärare än nånsin. Åh, sång, det är verkligen glädje och friskhet för mig. Fast nu börjar jag ana glädjen och friskheten i mitt övriga liv, i allt det som händer utanför musiken, också.

Jag verkar ha en väldig tur förresten som inte behöver vänta länge alls på min neuropsykiatriska utredning. Den börjar nu, bara några veckor efter att min läkare sa att jag borde genomgå en sådan utredning. Många går och väntar hur länge som helst på att få utredas. Även detta tackar jag den där remissen för. Utan den hade jag fortfarande gått på den där vimsiga, vidriga mottagningen, ångestfylld och frustrerad, irriterad över den icke fungerande vården, träffa ständiga hyrläkare, utan att nånsin bli bättre.