Ledsen

Jag orkade inte gå på ryskan idag. Tog tunnelbanan in till stan i god tid, överfölls av ångest och illamående, tog tunnelbanan hem igen.

Mormor ligger på sjukhus och allt annat känns oviktigt. Fina, fina mormor. Jag önskar så att jag hade orkat åka dit och besöka henne idag. Hon ringde mig när jag var på väg hem och det verkar som att hon kommer att bli utskriven imorgon. Hennes röst var pigg. Älskade mormor. Hon måste bli bra.

Funderingar efter mötet igår

Mår inte så bra. Är trött men kan inte sova. Har magvärk och en oro river och härjar i hela min kropp. Längtar efter självdestruktiva handlingar men min trötthet ligger i vägen och räddar mig. Och så värker det i min högra handled. Häromdan värkte det i den vänstra.

Just det ja. Mötet på sjukhuset igår. Angående DBT-behandling. Det gick bra, tror jag. I väntrummet stod fina krukväxter, det fanns te och radion var på i bakgrunden vilket kändes lugnande. Psykologen var snäll och proffsig. Vi gick igenom hela min levnadshistoria och det var verkligen jobbigt, det finns så många saker i det förflutna som gör mig illa till mods. Mina tusen försvarssköldar vaknade till liv när de jobbiga frågorna haglade. Jag försökte vara så ärlig jag bara kunde, men det är svårt, det är som att riva i variga gamla sår, och det finns vissa saker jag kanske borde ha sagt men som jag inte kunde förmå mig till att berätta.

Jag vet inte om de kommer ta emot mig som patient. Först ska de utreda mig och sen vet jag inte vad som händer. Men jag hoppas. Om de ger mig ett nej kommer jag bli helt sjukt ledsen och besviken, vågar knappt tänka på det.

Psykologen sa att min benzokonsumtion inte är förenlig med att gå i en sådan behandling som DBT, så om de tar emot mig måste jag avgiftas. Jag kände allvaret i luften när hon sa det till mig. Sen dess har tankarna vandrat fram och tillbaka, är jag villig att släppa kryckan som tabletterna är? Leva utan benzoruset som utväg? Ta bort den här möjligheten att döva mina stormande och frätande känslor? Jag vet inte. Eller jo, jag tror att svaret är ja. Men jag är inte säker. Men om de tar emot mig. Om jag får gå i DBT där, där allting känns så rätt, där de verkligen är experter på just borderline... Då måste jag nog säga ajöss till min bästa vän tablettfyllan. En sån chans kan jag inte kasta bort.

Nu ska jag försöka sova, med min värkande handled, helt förstörda mage och rivande oro.

Ångesten

Ångesten skaver och svider inuti mig och tankarna ilar iväg i fel riktning. Mitt benzo är slut, allt är jobbigt och klumpen av tårar vägrar lösas upp och rinna ut. Jag vill fly från mig själv och alla onda, onda minnen. Jag vill vara självdestruktiv. Jag vill ha benzo. Jag vill döva känslorna. Jag vill stänga av kortfilmerna som ångesten regisserar och som går på repeat i mitt huvud. Jag vill bli helt nerdrogad så jag inte känner någonting alls. Jag vill bli räddad.

Relationerna till andra människor fungerar dåligt just nu. Känner mig väldigt missförstådd. Känner mig inte respekterad. Känner mig arg, ilskan är vild och galen och sliter min själ i stycken.

Jag har dessa vidriga minnen som jag egentligen skulle vilja prata öppet om, jag skulle vilja prata med någon jag litar på. Drömscenariet är att sitta i en soffa med kuddar och filtar och näsdukar och massor av te, och en kompis bredvid mig, och bara prata, prata, prata, prata ut allt det onda. Men jag vet att det inte skulle fungera. Orden skulle inte låta forma sig. Allt skulle låsa sig. Det vet jag ju.

Jag vill ha benzo...

Några foton från lördagen

Anna och Niclas spexar.


Jag ler mot solen.


Anna!

Juni 2009, helvetesdagarna

Jag tror det var en dag i juni. Jag har det exakta datumet uppskrivet i mina anteckningar som ligger hemma hos mormor. I alla fall. Så här var det. Ångesten hade fått blodet att frysa till is i mina ådror, tankarna gjorde ont att tänka och jag försökte varken dölja det eller berätta det för min snälla terapeut. Jag minns inte den här terapisessionen särskilt väl. Jag minns bara att jag inte fick gå därifrån. Jag mådde för dåligt. Jag skulle skickas iväg till Tyresö och få en läkarbedömning angående eventuell inläggning. (Varför man måste skickas dit för att träffa en läkare fattar jag inte, det finns ju läkare på mottagningen vi var på för tusan).

Min terapeut och jag drack te tillsammans medan vi väntade på bilen som skulle hämta mig. Hon frågade hur stark ångesten var just då. Minns inte vad jag svarade.

Så kom de då, de två tjejer som skulle köra mig till Tyresö. Bilfärden var obekväm och jag kände mig orolig och osäker och rädd.

Framme. Jag lämnades av i ett väntrum på en plats jag aldrig tidigare varit på. Tjejerna försvann och en gubbe gick omkring och gormade om hur sekretessen missköts på det här stället. Jag gick på toaletten för jag var kissnödig efter teet.

Sen kom han och ropade upp mitt namn, läkaren. Vi gick in i hans rum. Han sa att han suttit och läst mina papper och så började han ställa frågor. Jag kände mig illa till mods, jag grät och grät och hade svårt att få fram orden. Jag minns att jag sa att mina relationer fungerar bra trots att de i själva verket är ett katastrofområde utan dess like. Fullkomligt hjälplös kände jag mig med mitt svullna ansikte och alla varma tårar som forsade fram. Skamset tvingades jag beskriva mitt självskadebeteende, jag kände mig så förnedrad och efter den gången har jag aldrig pratat om sådant med någon vårdpersonal om jag inte velat det själv, trots frågor och tjat.

Och jag hade jättesvårt att förstå vad doktorn sa och jag tänkte att han måste ha något allvarligt talfel, fast i efterhand tänker jag att det kan ha varit jag som var i så dåligt skick att jag inte klarade att lyssna ordentligt.

Efter utfrågningen förklarade han att jag inte behövde ligga på sjukhus. Han tittade på mig och sa att jag inte var deprimerad, nej för jag hade ju borderline, och det kan man inte göra någonting åt. Sättet han sa det på. Det var så tydligt att han såg depression som en allvarlig sjukdom, och borderline som något fånigt och jobbigt.

Han sa även att jag som var sjukskriven ju kunde gå hem och vila. Det är ju värre för dem som har jobb, menade han.

Ja, så jag fick gå därifrån alltså. Dörren stängdes bakom min rygg och ångesten och paniken sköljde över mig som aldrig förr, jag sjönk ihop där precis utanför dörren, i trappan, och grät och grät och grät så vilt att jag knappt fick luft. Jag visste ju inte var jag var! I Tyresö nånstans, det var allt jag visste! Och det sa mig inte mycket. Skräcken över att inte veta var jag befann mig kramade mitt hjärta och jag satt med huvudet mellan knäna och med håret som en skyddande ridå mellan mig och världen. Min gråt var högljudd och hysterisk, tårar och snor rann och verkade aldrig ta slut, alltmedan folk passerade mig när de gick in och ut. Ingen stannade för att fråga hur det stod till med mig. Ingen.

Till slut reste jag mig och vacklade på darrande ben ut från denna vidriga, vidriga mottagning, Tyresö psyk. Jag ville hitta ett tåg att kasta mig framför. Hade jag haft några tabletter med mig hade jag svalt ner dem allihop i detta läge. När jag var som mest inne i självskadandet brukade jag alltid bära med mig mina blodfläckiga rakblad, oftast i behån, men nu hade jag inget vasst med mig alls, inget jag kunde skada mig med, och jag vandrade runt runt i detta dystra industriområde i Tyresö, visste inte hur jag skulle ta mig hem, ville förresten inte hem, ville dö.

Till slut fick jag se en kyrkogård. Dit drogs jag som till en magnet. Frid och lugn och död. Jag lade mig ner på kyrkogården i min lila klänning och slöt mina gråtsvullna, mascarakladdiga ögon. Här ligger jag tills jag dör.

Plötsligt började jag tänka på Ludmilla. Ludmilla som bloggar om hur hon förlorade sin dotter i självmord år 2008. Jag vet inte varför men jag låg där och tänkte jättelänge på Ludmilla. Jag tänkte att jag skulle be henne om hjälp. Tänkte att hon skulle hjälpa mig att inte ta livet av mig.

Så småningom insåg jag att det gått många timmar, att det var kallt och att jag var kissnödig. Jag kom på att jag har en mobil. Och jag kom på att den kan man ju faktiskt ringa med.

Mamma kom och hämtade mig så fort hon kunde. När jag skulle berätta vad som hänt exploderade jag i tårar och skrik. Mamma körde mig hem till mormor och där kröp jag ner i min säng med mitt lamm. Ångesten var kall och rå och tårarna verkade aldrig ta slut.

Mamma var förtvivlad. Hon ringde och ringde, till min terapeut och till Carema hjärnhälsan, och ordnade så att en jättesnäll och lugn läkare kom hem till mig. En sjuksköterska och en vårdare var också med. De var snälla alla tre och pratade lugnt och försiktigt med mig och tvingade mig inte att prata om sånt jag inte ville. Jag kramade mitt lamm under hela samtalet och planerade mitt självmord.

De tog med sig mig. Jag blev inlagd på Nacka sjukhus och där kände jag mig lugn och säker. Jag älskade medpatienterna och några ur personalen kommer alltid att bo i mitt hjärta. Läkaren där var snygg och jag blev lite kär.

Dessvärre rycktes jag därifrån efter några dagar och flyttades till Ankaret. Ankaret i Haninge är alltså den mottagning jag gått till hela tiden, den som jag hatar, den jag skrivit om en massa här tidigare.

Jag grät och grät och längtade tillbaka till Nacka. Trots att Ankaret är bättre på så vis att man har eget rum där och maten är godare. Men jag saknade ändå Nacka. Saknade alla spontana kramar och klappar på kinden. Alla djupa samtal i korridorerna.

Utskrivningssamtalet på midsommardagen var hemskt. Jag fick träffa en riktig häxa till läkare.
Jaha! Så du önskar utskrivning! fräste hon.
Jag började försöka förklara att jag var osäker på hur jag ville ha det, på grund av alla humörsvängningar jag lider av, och då skällde hon på mig och sa att det här var en väldigt obekväm arbetstid för henne. Jag blev stum. Jag skiter väl i hennes arbetstider. Det är inte mitt fel att det är midsommar.
Hon kastade även ur sig några andra rätt nedlåtande saker, och gav mig lite information om hur jag ska bära mig åt om jag behöver slutenvård igen, information som visade sig inte stämma det minsta.

Jaja. Men utskriven blev jag. Jag vandrade runt i solen och kände mig ihopskrynklad av ångest, och sen satte ju hela den här karusellen igång när jag fick kämpa i en vecka för att få det recept jag blivit lovad och som jag behövde för att kunna fortsätta den medicinering jag haft under slutenvården.

Jag har fler historier på lager. Jag hatar Ankaret och jag hatar Carema hjärnhälsan. Hoppas verkligen att jag kommer få hjälp på det sjukhus jag ska till på tisdag, på möte angående DBT-behandling.

Och så finns ju alltid S:t Görans psykakut. Därifrån har jag bara bra erfarenheter. Där har jag blivit lyssnad på, respekterad och omhändertagen. Det känns skönt att veta att det stället finns. Om allting skulle krascha ihop helt.

Wuthering heights

Idag köpte jag Emily Brontës Wuthering heights. Trots att jag redan har två upplagor av denna roman, en på svenska och en på engelska. Nu har jag en till på engelska. Kunde inte motstå den eftersom omslaget var så otroligt fint och det är ju min favoritbok.

Otillräckligt

Jag vet varken ut eller in, vet inte hur jag vill leva. Det självdestruktiva lockar men inget jag gör mot mig själv är nånsin tillräckligt, det hägrande lugnet infinner sig aldrig.

Känslorna hoppar hit och dit, och jag känner mig sliten och tärd trots mina sysslolösa och tomma dagar.

Små saker, gester, blickar, ord som anas mellan raderna och osmidiga kommentarer, allt sådant får mig helt ur balans. Ångesten och ledsenheten attackerar mig med vassa klor och tunga tårar. Det kan förstöra en hel dag, och sedan ligger det kvar och förgiftar mitt hjärta resten av livet. Allt som är bra och fint och snällt är så skört, ångesten trasar sönder det på en sekund, stampar på det.

Min ångest skapar en avgrund mellan mig och alla andra människor. Ibland känner jag hur luften liksom tar slut, det känns som att hjärtat ska stanna, och jag undrar hur länge jag ska orka med detta.

Jag vet inte vad jag vill. Jag önskar och hoppas att mötet på sjukhuset på tisdag blir bra. Jag önskar och hoppas att de vill och kan hjälpa mig. Och att jag klarar av att ta emot hjälpen. Just nu är motivationen död och mörkret tjockt och tungt.

Telefonsamtal

Idag när jag och Yvette satt på Café Mineur, som är typ mitt andra hem, så ringde mobilen och jag vågade svara! Trots att det var dolt nummer! Ibland överraskar jag mig själv. Det var som att jag kände på mig att det var ett bra och viktigt samtal som väntade. På andra sidan luren fanns en vänlig kvinna som ringde från sjukhuset som min remiss skickats till. Alltså det ställe där jag vill få DBT-behandling. Jag ska dit på tisdag. Är glad och nervös! Vågar jag hoppas att det här kommer att gå bra? Känner mig inte alls lika vilsen i tillvaron längre nu när hjälpen verkar finnas i sikte.

Min handläggare på Försäkringskassan har också ringt. Då däremot svarade jag inte. Hon lämnade ett meddelande om att jag skulle ringa upp, och det har jag försökt göra och då svarade hon inte, och det hela ger mig en kvävande panikkänsla. Men jag försöker att inte tänka på det.

Fortfarande huvudvärk

Huvudvärken ligger fortfarande kvar och kokar bakom pannan. Ögonen värker. Men jag har i alla fall orkat duscha, och jag har suttit en stund vid keyborden och jobbat med stämskrivning till en folkvisa.

Idag hade jag tänkt gå på Anna Odells utställning på Strand tillsammans med mamma och Mia, men det visade sig att sista utställningsdagen var igår. Typiskt.

Jag mår helt ok just nu, men jag är trött och har ont och måste anstränga mig för att inte tänka på alla de saker som gör mig på dåligt humör. Fan. Nu började jag tänka på dem i alla fall!

Vill bara att det ska gå över

Huvudvärken har envist bitit sig fast i mig i flera dagar, den blir lite mildare emellanåt för att sedan flamma upp igen, med full kraft, bultande och aggressiv. När jag rör blicken skjuts det blixtar i mitt huvud. Inga tabletter hjälper.

Jag är yr och jag fryser och huttrar, det känns som om vartenda hårstrå på min kropp står rakt ut.

Och ångesten. Den känner jag tydligt för varje andetag jag tar, jag känner den så tydligt att jag borde kunna se den rent fysiskt, ta på den. Nu får jag inte tänka fel tankar.

Det värker och bränner i huvudet, ångesten hänger runt min hals. Och jag vill vara självdestruktiv, jag vill skada. Och jag vill sova, tungt och djupt och helt utan drömmar.

Smärtan ligger och gnager i min hjärna, att röra på huvudet gör ont.

Önskar så att jag kunde ägna mina nätter åt sömn, men det kan jag inte, det går inte. Nu har jag inte ens några sömntabletter eller insomningstabletter. Jag bad om det näst sista gången jag var hos doktorn, men hon menade att neuroleptikan skulle göra så att jag fick sova. Och visst är jag trött, inte lika hejdlöst trött och sömnig som i höstas, men ändock väldigt trött, men sömnen lyser med sin frånvaro under mina huvudvärksdimmiga, ångestgrubblande och alldeles klarvakna nätter.

Jag tror att jag verkligen behöver sömnmedicin. Jag tror det är den enda medicinen jag egentligen behöver. Ja, och så behöver jag något som kan sätta stopp för huvudvärken.

Måste nog gå till vårdcentralen snart.

Bort från mig

På väg bort. Mina vänner är på väg bort. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam, samtidigt som detta att vistas i relationer med andra människor är som att känna en flock vilda vargar slita min själ i stycken. Jag är hjälplös, paralyserad och relationerna är en djungel. Allt blir galet, hela tiden. För det är så svårt allting.

Jag vet att jag är krävande, samtidigt som jag inte ställer några krav alls.

Jag vet att jag är patetisk när jag blundar och ser tydliga bildspel av hur alla träffas och har kul utan mig. Hur de väljer bort mig. Inte vill ha mig med.

Mina vänner. De glider sakta men obönhörligen säkert bort från mig. Jag är dålig på att vårda mina relationer. Så dålig.

Jag tar inte riktigt hand om mig själv just nu. Jag längtar efter det farliga, det dåliga och det söndertrasande. Jag vill balansera på ett broräcke.

Låt ytan vara, skrapa inte

Helvete vad jag är på dåligt humör.

Känner mig så ensam.

Är arg men vet inte på vem.

Funderar på om det här med DBT verkligen är något för mig. Även om jag får gå i DBT någon annanstans, kommer jag att orka med det?

En antydan till huvudvärk gnager bakom pannan. Den verkar hänga sig fast vid mig, den har kommit och gått hur länge som helst nu.

Tänker på psykiatrin och min motvilja och mitt hat. Jag ska skriva ner en lista med alla de allvarliga fel som Carema hjärnhälsan har utsatt mig för, så att allting finns samlat. Har inte bestämt mig för vad jag ska göra med listan ännu.

Jag vill inte ha hjälp. Jag är ganska säker på det faktiskt. Min tillit till psykvården är lika med noll. Men kommer jag att klara mig helt på egen hand undrar jag? Det känns instabilt just nu, minst sagt. Jag är alldeles vilsen i livet, vet inte vart jag är på väg och oroar mig dag och natt över allt möjligt. Känner mig ledsen och sårig. Mitt pillerätande är BORTOM ALL KONTROLL. Det kan mycket väl utvecklas till ett riktigt problem, det där. Mina självskadetankar plågar mig och jag har ingen jag kan prata om sådant med.

Så mycket saker som legat dolda under ytan är på väg upp nu, och det skrämmer mig från vettet. Låt ytan vara, snälla. Skrapa inte. Det som finns under är så vidrigt. Materialet mina mardrömmar tillverkas av.

Känner mig verkligen som en zombie när jag går fram och tillbaka inne i stan, helt inmurad i mig själv.

Ena stunden känns allt ok, och livets små glädjeämnen lyfter mig högt, högt. Nästa stund är varenda tanke svart och destruktiv och ångestimpulserna drar ner mig i dyn, där de kan göra precis vad de vill med mig. De drar mig rakt ner i den 3000 meter djupa ångestbrunnen, där allting är nattsvart och destruktivitet och förstörelse är mina enda vänner.

Jag behöver nog fasen hjälp. Och jag vill inte ha hjälp. Inte efter alla sjuka grejer Carema hjärnhälsan ställt till med.

Och jag känner mig inte värd att få ta emot hjälp. Vissa stunder mår jag ju jättebra! Men andra stunder.... Är jag värd att få hjälp? Är jag värd att lyssnas på även när jag ältar något riktigt bagatellartat om och om igen? Är det ok att jag är lite krånglig av mig? Är jag ok ändå?

Undrar hur det kommer gå för mig egentligen.

Jag måste få må dåligt nu

Jag tror det var år 2003 eller 2004. Vår lilla klass satt runt ett bord i matsalen på Kulturama när samtalsämnet plötsligt halkade in på ångest och psykiska besvär. Mina klassisar började ivrigt diskutera ångesthantering och varifrån ångest egentligen kommer, och jag tänkte nej, nej, nej. Det här är min sångvärld, mitt paradis, och här ska jag må bra, jag måste må bra, jag kan inte riskera mitt mående med att ens lyssna på prat om vidrig ångest. Jag var rädd att jag skulle smittas om jag stannade en sekund till, så jag sa inte ett ord om min egen bakgrund inom psykiatrin, utan reste mig och gick och låste in mig i ett övningsrum istället. Jag avskydde dem för att de pratade om ångest så där, jag tyckte de var vidriga och hänsynslösa.

Krampaktigt höll jag fast i bilden av mig som en lycklig och stabil tjej, en blivande sångerska. Jag mådde ju bra. Jag höll ju äntligen på med det jag älskade, på heltid. Jag hade ju tagit skyhöga merkostnadslån för att ha råd med drömutbildningen, och jag måste ta tillvara på den här tiden. Det här var min chans.

Det var bara det att jag ville dö nästan hela tiden. Att jag skar mig. Att alla mina relationer var destruktiva, kortvariga och förvirrande. Och att jag grät typ jämt, över minsta lilla. Jag grät i matsalen, i klassrummet, på tvärbanehållplatsen och inne på toaletten. Ibland ensam, ibland med en orolig och undrande klasskompis eller lärare som höll om mig. Jag saknade hud och allting gjorde ont. Jag fick rådet att söka hjälp mer än en gång.

Nu sitter jag här sju år senare och är ingen sångerska, är bara en sjukskriven med borderlinediagnos. Inte riktigt vad jag drömde om.

Ibland känns allting beckmörkt och ångesten tar strypgrepp på mig. Ibland mår jag illa i hela själen. Och självdestruktiviteten är min trogna följeslagare. Fortfarande. Ja, på många sätt mår jag lika dåligt nu som den där spända, osäkra sångeleven från 2000-talets första halva gjorde. Men en viktig sak har förändrats. Jag försöker inte hålla skenet uppe. Jag säger som det är till mina närmsta vänner istället för att trassla in mig i märkliga bortförklaringar och lögner. Jag har en blogg där jag skriver om mitt psykiska mående så att det blir tydligt för mig själv. Jag har äntligen en diagnos som hjälpt mig att våga stå för mina destruktiva och ologiska beteenden, att inse vilka fel jag gör och varför det inte blir som jag vill.

Det är mycket blivit lättare sen jag började vara öppen med att jag mår dåligt. Och jag förstår att jag och min ångest kanske upplevs som obehaglig och obekväm för vissa, precis som jag själv för sju år sen inte stod ut med ångestprat, men även om jag till viss del förstår så måste jag som det ser ut idag välja bort de personer som uppenbarligen inte klarar av att höra talas om min sjukdom. Jag måste få må dåligt nu. Jag måste få säga som det är. Jag måste få ta plats.

Mer och mer ärlig blir jag, och jag tror att det är något väldigt bra. Och de underbara vänner jag har, ni som inte skräms bort av mitt mörker och min oro, utan orkar finnas där och lyssna och lugna och kommentera, ni är så oerhört dyrbara.

Folkvisor

Ikväll träffade jag min kompis som spelar nyckelharpa en stund. Hon spelade och jag sjöng, och det kändes jättebra i rösten. Jag blir så glad när jag sjunger och rösten bara sitter på plats så där. Jag hade med mig noter till tre folkvisor, två av dem hade jag skrivit stämmor till och det var väldigt roligt att höra hur de lät på nyckelharpan. Den ena var jag nöjd med, och den andra ska jag sudda ut och skriva om. Jag ska arrangera fler folkvisor, ska försöka skriva sångstämmor också så vi kan sjunga tillsammans. Jag tycker att sångstämmor är lite klurigare att få till än instrumentala, för då måste man ju ta hänsyn till texten.

Vad underbart det är med folkvisor. Och så finns det så många att välja bland!

I min bubbla

Idag har jag haft huvudvärk, bultande ångest och mått illa. Nu känns det äntligen lite bättre, sedan jag pratat med min kära mormor i telefonen.

Jag har såna overklighetskänslor. Det känns som om inget är på riktigt, och när jag tänker tillbaka på saker jag gjort alldeles nyligen, så känns det som om det lika gärna kan ha varit en dröm, eller en film jag sett. Allt känns så avlägset, allt bara flyter omkring. Undrar om det är doshöjningen av min nyaste medicin som gör det. Fast neuroleptika ska väl MOTVERKA overklighetskänslor, inte tvärtom, eller? Har jag alltid känt så här? Jag vet inte.

Jag vet inte hur jag mår

Jag har huvudvärk och lite ångest, de destruktiva tankarna river i mitt inre, och jag är trött och ledsen och tom på ord och på lust, samtidigt som jag har någon sorts rastlöshet i mig. Och det ilar och svider bakom ögonen, trots flera tabletter och en flaska coca cola.

Tidigare idag mådde jag bra. Jag umgicks lite med mormor och mamma och var ute i solskenet en stund. Och så har jag varit i affären och handlat på mig lite grejer så jag kan laga soppa imorgon. Nu jäklar ska jag börja laga riktig mat.

Jag är mycket mer engagerad i böckerna jag läser och tv-serierna jag följer än i mitt eget liv. Jag vill bort från mig själv och letar efter flyktvägar. Är utled på mina egna känslor. Trött på att bagateller hugger sönder hela min värld, trött på den där tunga, värkande ensamhetskänslan som brer ut sig och mejar ner allt som kommer i dess väg, trött på att planera saker som sen inte blir av.

Att gå till kören på tisdagarna är veckans höjdpunkt. Det är så roligt att sjunga och jag känner mig trygg på min plats bland andrasopranerna, med finaste Mia på min ena sida och en supergullig liten dam på den andra.

Annars så rullar dagarna på och tiden slukas och försvinner medan jag vankar fram och tillbaka på stan, ibland med kokande känslor och förtvivlade tankar som far från återvändsgränd till återvändsgränd, och ibland med en känsla av bedövning, resten av världen är en dimma och inget och ingen når riktigt in till mig.

Oro

Mitt hjärta är en isklump av skräck.

Jag är så rädd för obotliga och plågsamma fysiska sjukdomar.

Och jag är rädd för att bli hemlös. Jag är rädd för att sluta som hora. Jag är rädd att alla ska börja hata mig.

Jag försöker skaka av mig dessa katastroftankar men deras grepp om mig lossar inte. Helt maktlös är jag.

Jag är rädd att jag inte ska orka leva.

Inte ens i fantasin

Det gör ont när drömmarna krockar med verkligheten. När jag var liten kunde ingen röra mina vilda fantasivärldar. Nu är jag vuxen och alla tankar och all längtan närmar sig det som finns på riktigt, och fantasier är inte längre tillräckligt för mig - jag vill ha mer.

Det gör ont när verkligheten vinner över drömmarna. Jag skrev en låt som heter "En i raden" förra sommaren. Den handlar om min kärlek till den omöjliga kärleken, att jag alltid vill ha det som är utom räckhåll. Texten säger typ "Tro inte att du är speciell, just nu råkar jag vara besatt av dig men du är bara en i raden av alla saker jag velat ha just för att jag inte kan få dem". Låten handlar om att sluta ljuga för sig själv för ett ögonblick, och inse att det som attraherar allra mest är det oåtkomliga.

Så varifrån kommer då min passionerade längtan efter det onåbara, det omöjliga? Är det min gamla, ödesmättade känsla av att mitt liv ska bli en tragedi som skapar en självuppfyllande profetia? Eller är min olyckliga kärlek ett skyddsrum som själen bygger runt sig för att stänga ute farliga saker som närhet och kärlek? Är det därför fjärilarna i magen löper amok inför mannen jag inte kan få?

Min låt, den där "En i raden" handlar om hur allting hela tiden förändras omkring mig, nytt vatten rinner i ån, medan jag själv ständigt återskapar samma situation. Och det gör jag fortfarande. Jag har samma svidande önskan i hjärtat då som nu, samma hoppfulla känsla som bara väntar på att få bli slagen i spillror, samma iskalla förtvivlan som är redo att ta vid när hoppet är grusat.

Det bara är så. Jag älskar det som inte är mitt. Och i det ögonblick det blir mitt, när jag faktiskt får det jag suktat efter - då vill jag inte ha det längre. Dörren som är låst, det är den jag vill gå in igenom, och jag slår på den, rycker i handtaget och skriker och gråter så jag tror att jag ska gå sönder, men om jag får en nyckel i min hand vet jag inte vad jag ska göra med den. Då känns den där dörren plötsligt helt ointressant. Ända tills alla chanser är förbrukade och dörren är mer låst än någonsin - ja, då är jag givetvis intresserad igen.

Jag ska inte ljuga för mig själv. Jag vet att du är en i raden.

I solen med mormor

Åh, vad lycklig jag var idag när jag och mormor satt i solen på hennes veranda och drack kaffe och åt munkar och wienerbröd. Jättemysigt var det! När vi fikat klart fick jag sån oerhörd lust att sjunga så jag sjöng igenom nästan hela min folkviserepertoar med mormor som publik.

Sång är verkligen min grej! All oro försvinner ur kroppen när jag sjunger.

Nu har jag förresten äntligen fått min keybord flyttad hit! Mamma var jättesnäll idag och körde hit den åt mig. Känns så roligt att ha den här, nu kan jag spela hela nätterna om jag vill. (Jag har hörlurar så jag stör ingen).

Annars har det inte hänt något speciellt. Jag har gått en långpromenad och så har jag varit på bibblan och lånat tre böcker. Ikväll ska jag fortsätta jobba med arrangerandet av folksångerna.

Mardrömmen fortsätter ringa!

Han har fortfarande inte gett upp, den där Mardrömmen! Han försökte ringa tre gånger när jag var i Dalarna. Jag träffade honom på en kryssning i oktober förra året, vi pratade i några minuter och jag fick inget direkt intryck av honom men tänkte att han kanske var en trevlig kille. Redan från början var jag tydlig med att jag har telefonskräck och att jag därför vill höras via sms och mail. Ändå satte telefonterrorn igång. Så jag sms:ade och påminde honom om min fobi och skrev även att jag inte vill att han hör av sig alls mer. På det svarade han "Jag är online nu! Jag väntar på dig!" (!) Utöver ringandet så ramlar det in små bisarra sms från honom då och då, "Jag längtar efter dig" och liknande.

Det här händer alltid mig. Jag har någon sorts osynlig, magnetisk kraft som gör att alla efterhängsna galningar dras till mig.

Myshelg i Dalarna

I fredags åkte jag till min halvbror och hans familj i Dalarna och idag kom jag hem till Stockholm igen. Det har varit en lugn och trevlig helg med god mat, god fika, vila, shopping och mys framför TV:n. Mesta delen av tiden har jag mått bra och varit glad.

Jag har valt ut några folkvisor som jag nu håller på att arrangera och som jag sen förhoppningsvis ska spela in tillsammans med en vän. Mitt notblock fick följa med till Dalarna, och på lördagen satt jag en stund vid pianot, fast det blev inte många toner skrivna. Jag är perfektionist och jobbar väldigt långsamt.

Trollen och jag

Gamla hemligheter ligger och ruttnar under min hud och förpestar min tillvaro. Ger mig ingen ro.

För flera år sen gick jag hos en kurator som hette Agneta. Hon sa att när man drar fram trollen i solljuset så spricker de. Jag trodde aldrig på det där och gör det inte nu heller. Om jag skulle våga närma mig mina troll, rikta strålkastaren mot dem, så skulle allt bli ännu värre. De skulle kidnappa mig, sätta mig i bojor och låsa in mig i trollberget för evigt.

Så stumheten fortsätter att härska i min värld, för jag är livrädd för de där trollen. Mardrömmarna fortsätter troget besöka mig, och mina hundra miljoner tankar fortsätter irra runt.

All terapi ligger på is för tillfället och jag vet inte om och när jag får en ny terapeut. Egentligen är det kanske lika bra att jag aldrig får någon ny. Jag verkar ju inte kunna tillgodogöra mig samtalsterapi.

Mitt humör svänger så våldsamt att hela världen går i bitar, varje dag går allting i bitar, och det här med relationerna till andra människor känns mer komplicerat, sårigt och hopplöst än någonsin.

Fantasierna fryser ihjäl i den iskalla verkligheten. Trollens ögon glimmar i mörkret.

Musik, inspiration och DBT-avslut

En olycka kommer sällan ensam, brukar man ju säga, och den senaste tiden har hopplösheterna verkligen hopat sig. Praktiken som inte blev av, avhoppet från DBT:n, och så diverse väldigt jobbiga och uppslitande händelser bland mina närmaste, saker som inte rör mig men som ändå invaderar min värld.

Och när allt är nattsvart och jag tror jag ska tappa balansen helt, då tänds det en liten men stark ljuspunkt. Tack vare den ljuspunkten orkar jag lite till, jag kan fortsätta andas. Min ljuspunkt är sången och musiken. För mitt i det nuvarande kaoset av sömnlöshet, ensamhet, benzorus och självskadelängtan så har min röst fallit på plats och det känns bättre än någonsin när jag sjunger!

Idag satt jag dessutom vid min hyresvärds Steinwayflygel en lång stund, och fingrarna lekte med brutna ackord medan knutarna av oro och ångest löstes upp. Underbart!

Musiken är värd mer än guld för mig.

På förmiddagen träffade jag min före detta DBT-terapeut. För sista gången. Vi slog oss ner på ett café, drack kaffe och te och pratade som vilka gamla kompisar som helst. Det kändes ovant men bra att träffa henne utan att ackompanjeras av den där tickande klockan på väggen, och utan asken med näsdukar på bordet mellan oss. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, bland annat om mitt beslut att avsluta all kontakt med mottagningen och om remissen som skickats iväg. Och om att jag kanske behöver ha någon form av hjälp nu medan jag går och väntar på eventuell DBT-behandling på annan mottagning. Hon lovade att kolla upp närmare hur man skulle kunna ordna detta, om jag kanske kan få gå och prata med någon på nåt ställe i närheten av mitt hem. Alltså, hon är så omtänksam att det är inte klokt, jag önskar att vi var kompisar!

Även om jag inte skulle få någon samtalskontakt inom vården den närmaste tiden så känner jag mig rätt trygg. Just nu mår jag bra, och jag vet att om jag behöver prata med någon så kan jag alltid maila världens bästa präst.

Jag känner mig hoppfull. Trots att det mesta i mitt liv är trassligt och osäkert, och trots att jag saknar framtidsplaner. Jag tar en dag i taget och gläds över musiken och över vännerna jag har.

Köldknäpp i mitt hjärta

De undrade hur jag kunde le mot ett monster, varifrån mitt lugn och min kyla kom. Det hade haglat mängder med kaos och onda ord och själva hade de ont i magen av ångest. Den ångesten har jag redan haft i mig, för länge sedan. Alla de där känslorna har jag känt. Jag har slagit sönder speglar, jag har gråtit, jag har haft vilda brännmaneter av skam i min själ. Jag har haft våldsamma äckelkänslor som fått mig att stöta bort allt som haft potential att bli något vackert och fint. Men nu är det slutligen bara öde, tomt och drömlöst inom mig. Jag är fullkomligt avtrubbad.

För jag orkar inte känna mer. Jag är så trött på att känna. Jag vill aldrig mer känna en enda känsla.

Hemsk dag och systerkärlek (det starkaste som finns)

Jag har haft en hemsk söndag! Frusen och ensam och välsminkad har jag promenerat runt, runt på stan. Ingen av mina vänner hade tid att ses och övergivenhetskänslan låg tung i min bröstkorg, i mina luftvägar. En klump av tårar värkte i halsen, hela ansiktet värkte av gråt, men ögonen förblev torra och skönt var väl det för att gråta offentligt är inte så roligt. Avvisad. Misslyckad. Oönskad. Jobbig. Oprioriterad. Och så är jag så bottenlöst ledsen och förtvivlad över terapin som jag varit tvungen att hoppa av från och praktiken som inte blev av. Det har även hänt en del andra väldigt tråkiga saker i min närhet nu under påsken. Jag spelar stark och oberörd, men på insidan drunknar jag i andra människors smärta, alla deras problem suger sig fast som iglar på min redan sorgsna själ. Jag orkar inte bära allt det här. Orkar inte.

Jag slog mig ner på den där trappan vid Riksdagen, hade Marina i hörlurarna och Stadshuset och vattnet och en vacker solnedgång framför mig. Runt omkring mig i trappan satt fyra tätt ihopslingrade par. Ensamhetskänslan fortsatte envist gnaga på mitt hjärta med sina små vassa tänder. Tragedimonstret, som ständigt talar om för mig att mitt liv kommer att sluta i olycka och misär, högg brutalt sönder alla fina och bra tänkar som jag försökte tänka. Jag reste mig och gick.

Och så har jag betett mig svinigt mot någon som jag tror ville vara min vän. Nu vill han nog inte det längre. Jag är inte stolt över mig själv. Mitt beteende är mig en gåta. Mina känslor ändrar färg och form hela tiden, de hoppar hit och dit och gör så att allt blir fel och folk blir sårade. Jag är bara en marionett, en galning håller i trådarna och jag vet inte hur jag ska ta mig loss.

När jag kom hem drack jag kaffe och svalde ner mina vid behovspiller, läkarens rekommenderade dos gånger fyra. Och jag kände inget. Ruset och lättnaden och upprymdheten och upplösningen av alla de där infekterade tankarna och ältandet uteblev. Fasen också, jag måste höja dosen ännu mer. För jag behöver den där skyddsdräkten som tabletterna ger mig. Behöver den. Den är min superhjälte, min räddare i nöden.

För några timmar sen ringde jag min syster. Jag är så glad att jag gjorde det för vi hade ett riktigt varmt och ärligt samtal. Vi pratade om alla de jobbiga grejer som vi båda två har att kämpa mot just nu. Jag berättade om mitt mående, lät orden forsa fram, även de mest obekväma sakerna fick visa upp sig i ljuset och hon var stabil som en klippa. Hon gick inte sönder. Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har en sådan underbar syster. Och min svåger är det heller inget fel på. Jag vet att vad som än händer, så kommer de att ställa upp för mig. Alltid.

Allt är en flykt, och mitt liv är svart och vitt

Jag kryper ihop i den sköna röda soffan, virar in mig i en mysig filt och har tänkt mig en lugn stund tillsammans med filten, mitt anteckningsblock och min penna. Men istället blir allting plötsligt en kamp för att kväva oron som brer ut sig inombords. Från ingenstans kom den. Olustkänslan över att det här inte är min soffa. Inte mitt bord. Det är mina ljuslyktor. Men inte mitt hem. Jag är bara inneboende, och jag trivs som fisken i vattnet här, men jag vet ju att det här arrangemanget inte kommer att vara i all evighet och paniken över vart jag ska ta vägen sen växer sig plötsligt enormt stor och börjar klösa i mitt bröst med långa vassa klor. Jag ser en tydlig bild av mig själv som hemlös. Uteliggare. Jag vet att det kan hända. Och jag vet att jag är ensam. Jag vet att skyddsnät kan brista och jag vet att man inte kan lita på någonting alls i hela världen.

Det enda jag kan göra när det blir så här är att kasta i mig ett par lugnande piller. Den här gången är de ovanligt svåra att svälja ner av någon anledning, men till slut går det och jag sjunker ihop och väntar på lugnet som ska infinna sig. Väntar på att monstret inne i mitt bröst ska, om inte sövas helt, så i alla fall drogas ner till ofarlighet och sättas i en bur med dubbla lås.

Så klickar det äntligen till i hjärnan och lugnet är här. Ruset är här. Själen får på sig sin skyddsdräkt mot omvärlden och mot mina egna dumma tankar. Men en tung och molande sorg håller stillsamt armarna om mig. Och jag tänker. Jag tänker att jag har bytt rakbladen mot piller. Är det bättre eller sämre? Jag vet inte. Vet bara att det är en flykt. En flykt från ångesten. Allt är en flykt.

Hur länge till kommer mina vänner att stå ut med mig? Jag är så fruktansvärt rädd för att förlora er. Ni säger att ni tycker om mig. Men till slut kommer ni inte orka mer.

Det fascinerar mig hur min sinnesstämning kastat sig fram och tillbaka det senaste dygnet. Inte för att det är någon ny och överraskande företeelse i denna emotionellt instabila kvinnas liv, men ändå. Att allt, hela min värld, kan göra sådana helomvändningar.

Natten till långfredagen låg jag vaken i sängen med en förlamande ångest, blixtrande aggressiva tankar for runt i mitt huvud och jag var helt övertygad om att detta tar jag mig aldrig ur. Jag kommer aldrig må bra mer. Kommer aldrig kunna träffa vänner mer. Varenda blodådra i min kropp bultade, sprängfylld av vidrig äckelångest. Och jag tänkte, this is it. Nu har jag hamnat alldeles för långt ner, mina fötter sitter fast i ångestträskets slemmiga botten och jag kommer aldrig att känna glädje igen. Självskada. Självskada. Det var vad som ekade i mitt huvud, vad som hetsade och ryckte i mig. Men bara tankar. Inga handlingar. Sjuka, motbjudande och riktigt äckliga tankar på att förstöra mig själv. Men inga handlingar. Där och då, i den paniksvettiga natten, såg jag målet som jag färdades mot, och målet var självskada. Men jag var hos mormor. Hon låg i rummet intill. Och kärleken till henne och vetskapen om hur min självdestruktivitet skadar även henne växte till en ogenomtränglig mur som hindrade mina tankar, fantasier och planer från att bli verkliga.

Sedan på dagen deltog jag i två framträdanden med kören. Med anledning av långfredagen och dess dystra innebörd var vi alla svartklädda och sjöng sorgliga påsksånger om Jesu lidande. Under gudstjänsten på morgonen hade jag riktigt svårt att hålla mig vaken, förutom då vi sjöng. Men det andra framträdandet, på eftermiddagen i en annan större kyrka - det var riktigt underbart! Jag bottnade plötsligt i min röst och det var så härligt att sjunga, sångernas tragiska innebörd till trots. Min röst talade tydligt om för mig att den vill sjunga mer. Mer än bara körsång. Jag vill ut och uppträda och ha konserter igen, jag vet att jag kan sjunga och jag vet att det gör mig lycklig. När jag stod där och sjöng idag så bubblade det i huvudet av tusen idéer till olika musikprojekt som jag vill göra verklighet av.

Sången är en gåva.

På hemvägen när jag satt först på pendeln och sen på tunnelbanan, så kom en helt oinbjuden men ack så välbekant tanke och byggde bo i mitt huvud. Tanken på självmord. Jag vill inte dö. Jag vill verkligen inte dö. Men ibland blir jag helt paralyserad av insikten om att självmord är mitt enda alternativ. Jag avskyr att fastna i dessa tankegångar. Det är stressen och ovissheten och minnena och ensamheten som driver mig in i den fällan.

När jag kom med stötte jag ihop med min snälla hyresvärd, vi pratade en stund och hon var vänlig och rar som vanligt och genast började hela min värld att le igen. Jag gick ner till mig, satte mig vid datorn och tänkte på vad lite som krävs för att hela min världsbild ska ändras. Några vänliga ord gör att allting känns hoppfullt igen. Och en spydig kommentar eller en svårtolkad blick kan trigga igång en självskada som får livslånga konsekvenser, eller ett ödesdigert beslut och ändringar av hela min livsplanering. Så här kan jag bara inte hålla på längre. Var nånstans kan jag köpa mig en stabil självbild och gärna lite tjockare hud också? Har ni några tips?

Just nu mår jag bra. Jag är lugn. Tar en liten stund i taget. Just nu har jag ett hem. Jag har vänner. Allt är bra. Jag skulle vilja sjunga, men det är natt och ett sångutbrott skulle nog störa min hyresvärd som förmodligen sover på våningen ovanför.

Det här blev ett långt och väldigt öppenhjärtigt inlägg och jag känner mig helt matt. Jag tror det är dags att gå i bädd för min del nu. God natt.

Sångglädje! Och avslutning med terapeuten

Just nu är jag helt speedad och verkligen jättepeppad på att dra igång ett folkmusikprojekt. Jag skulle vilja ordna en liten konsert framåt sommaren, under avslappnade former. Kanske i någon av kyrkans lokaler, eller utomhus någonstans. Alla mina noter och visböcker ligger hemma hos mormor, så jag har suttit och letat i mitt minne och sökt på nätet efter folkvisor, och nu har jag fått ihop en lång lista med kärlekstörstande, bittra, lyckliga, gulliga och dramatiska sånger. En nära vän till mig spelar nyckelharpa, och vi ska försöka boka in en jam session snart. Sång och nyckelharpa! I love it! Extra roligt vore det förstås om vårt jammande kunde mynna ut i nån sorts framträdande, och kanske en inspelning. Jag vill gärna göra fler inspelningar av min sång, jag har bara en. Men även om det inte skulle leda till något speciellt så ska det bli superskoj bara att ses och sjunga till nyckelharpan.

För några timmar sedan ringde jag min terapeut. Eller. Min före detta terapeut. Jag går ju inte där längre. Det var ett fint samtal. Hon är världens gulligaste och att jag valt att lämna mottagningen beror inte på henne. Det beror på att de övriga i DBT-teamet inte levt upp till sina fina ord och lämnade mig vind för våg när min egen terapeut var sjukskriven. I alla fall, hon förstod att jag känner mig sviken och att jag vill få behandling någon annanstans. Vi tyckte båda att det kändes trist att avsluta den kontakt vi haft via telefon så här, så vi bestämde att vi ska träffas nästa vecka och prata. Vi ska ta en fika ute någonstans eftersom jag inte vill komma till mottagningen. Hon bryr sig och jag ser fram emot att träffa henne. Önskar bara att hennes arbetsplats var mer välfungerande.