Stiltje och storm på samma gång

Det ilar av oro i mig. Vad vill jag, vad vill jag? Jag vill ha lugn och ro. Jag vill ha någon att prata med på nätterna. Jag vill att någon finns där och håller emot när mina blytunga känslor drar med mig ner i det bottenlösa svarta. Jag vill sitta på mormors veranda en varm sommardag och dricka kaffe och äta mormors spetskaka. Jag vill höra att allt kommer bli bra. Och jag vill förstöras. Jag vill kasta bort allt jag kämpat för. Jag vill bli förgiftad.

Jag väntar på ett helvete som ska braka lös, när som helst nu. Ett åskoväder är på väg hitåt, med blixtar som slår ner i allt som är fint och bra så det bara blir förkolnad ödemark kvar. Hjärtat sitter i halsgropen och pulserar hysteriskt. Myrorna kryper i mina ben på ett sätt som faktiskt nästan är skönt, men samtidigt rätt obehagligt. Benzot skänker mig ett öga att vila i när stormen rasar. Jag orkar inte må dåligt mer. Orkar verkligen inte. Snart når stormen in till mig. Snart ger jag upp. Snart smulas den sista lilla gnistan av hopp sönder.

Himmel och jord vill jag riva upp. Men river mest i mig själv. Jag orkar inte må dåligt mer. Jag är så trött på det.

Kom, kom och sjung oss, ropar visorna!

Jag har haft folkmusik i mitt huvud i flera dagar nu, och det kliar i mig efter att börja sjunga igen, efter att dra igång nya spännande musikaliska projekt. Det är jättekul att sjunga med kören, men jag längtar efter något mer.

Även om jag var inriktad på klassiskt när jag sjöng som allra mest, så hade jag alltid folkvisorna med mig i hjärtat, och de fick följa med in i övningsrummet många gånger också. Det var folkvisorna som hjälpte mig att hitta den röst jag trivs allra bäst med själv.

Romantiska 1800-talssånger, drypande och suckande av olycklig kärlek. De råa medeltida balladerna med alla sina verser. Och så vaggvisor i oändliga variationer. Minsta lilla trall är en helt egen värld.

Jag vet att min röst inte låter som de flesta folksångares, mycket på grund av mitt vibrato - de som sjunger folkmusik har ju oftast helt raka röster. Det kan göra mig lite osäker och orolig för att folk ska tycka att jag inte hör hemma i denna genre. Men jag vill och jag ska sjunga alla de folkvisor jag älskar så mycket, på mitt sätt, med min röst. Under min klassiska sångperiod ägnade jag mängder med tid åt att vrida och vända på min röst, leta efter den rätta klangen och försöka andas på rätt sätt, och nu vill jag bara sjunga. Är trött på att tänka på hur det ska vara enligt traditionerna. Jag gör min grej och låter det bli som det blir helt enkelt. Jag vill inte försöka härma någon annan och jag har lika stor rätt till folkmusikskatten som de som lärt sig sjunga "enligt konstens alla regler".

Jag är riktigt inspirerad just nu! Jag vet inte exakt vad jag vill göra, men något folkmusikrelaterat är det!

I övrigt så har jag gjort en ny, helt annan, musikalisk upptäckt - underbara Marina and the diamonds. Duktig och härlig tjej som jag vill tipsa alla om. Från första början fångade hon mitt intresse med sitt namn - Marina är nog det vackraste namn jag vet. Sen visade sig musiken vara cool som tusan också. Det var förresten precis samma sak för hundra år sen när jag började lyssna på Juliana Hatfield. Eftersom jag fastnade för det underbara, fina namnet så gav jag hennes musik en chans och sen fick Juliana bo i mina hörlurar typ hela gymnasietiden.

Idag klippte jag alla band

Jag hällde upp ett glas vitt vin för en stund sen, ett vin som jag tyckte om sist jag drack det, men den här gången smakade det spya och jag har hällt ut det.

I morse var jag hos min läkare. Jag hade med mig en lista över alla fel som mottagningen har gjort mot mig, en lista som jag satt uppe och skrev igår natt. En remiss ska skickas iväg till Borderlineenheten på Karolinska, för det är där jag helst av allt vill gå i DBT-behandling. Det finns ju inga garantier för att de tar emot mig som patient, allt jag kan göra nu är att vänta och hoppas. Skulle de säga nej finns andra mottagningar. Vi kramade om varandra, jag och läkaren, och jag gick med lätta snabba steg ut från denna mottagning, på vilken jag aldrig mer kommer att sätta min fot. Alla band är klippta. Jag är inte patient här längre. Jag promenerade därifrån, hoppfull och glad men samtidigt bärande på en liten, skavande sorg i hjärtat - nu kommer jag aldrig mer att träffa min terapeut. För hon är inte min terapeut längre. Jag kommer att sakna henne. Ingen av de katastrofer som ägt rum här har berott på henne. Tvärtom, hon har stridit för mig. Och av alla de som fiskat i mitt känslohav är hon den som fått mest på kroken. Och de andra tjejerna i DBT-gruppen, som är så fina och speciella varenda en utav dem, dem kommer jag aldrig mer att träffa, deras liv får jag inte följa längre. Men det här var det enda jag kunde göra. Innanför dessa väggar, inne i dessa samtalsrum kommer jag aldrig att bli frisk. Jag har blivit sviken alltför många gånger här.

Innan vi skiljdes åt, jag och doktorn, så bestämdes det att dosen ska höjas både på morgon- och kvällsmedicinen. Och ett nytt recept på benzo skrevs så att jag ska klara mig om känslorna blir outhärdliga. I väntan på att få en ny psykkontakt så ska jag hädanefter vända mig till vårdcentralen för att få recept förnyade. All kontakt med denna mottagning är bruten, jag kan knappt tro att det är sant!

Jag pendlar våldsamt mellan svävande lycka och sylvass ångest. Mellan mysigt lugn och flämtande oro. Självskadetankarna kryper omkring under huden. Tänk om jag har gjort fel nu när jag kastat mig ut i ingenting? Nu står jag helt utan samtalskontakt. Det känns bra och det känns dåligt på samma gång. Jag, ensam, med allt det här. Jag vet att jag inte får ha för stora förhoppningar på Karolinska eftersom risken finns att de säger nej och då kan besvikelsen bli stor. Men jag måste ju hoppas.

Mitt kontraktsbrott

Den beska, illasmakande bitterheten brer ut sig i mitt inre, fyller varenda skrymsle och vrå, hittar in i alla gömslen som finns. Den förgiftar mitt hjärta och får alla blommor att vissna. Tankarna rullar på som vanligt och jag kan inte stoppa dem, kan inte lugna dem eller få dem att ändra riktning. Ilskan och hatet fräter bort all glädje och längtan ur själen och sen blir allt tomt och öde. Så tomt.

Det känns sorgligt att jag håller på att bryta kontraktet som jag och min terapeut skrev, men det är den enda väg jag kan gå nu. Varför är jag aldrig viktig? Varför måste jag gå den här hala balansgången helt ensam? Jag kommer på mig själv med att vilja tappa balansen. Vems sida står jag på? Jag lever i en tragedi.

Allting i hela världen skrämmer mig. När jag tänker på framtiden så fladdrar skräcken i mina lungor, genomsyrar varje andetag, varje tanke. Jag vill ha ett mål. Jag vill ha en plats där jag känner att jag kan vara och där jag känner att jag gör nånting bra, nånting som duger. Men jag har tappat all tro på mig själv. Alla mina misslyckanden lyser i mörkret trots att jag försöker sudda ut dem. Jag ville bli sångerska, jag ville bli lärare, jag ville klara av att ha ett vanligt jobb, vilket som helst. I mitt hjärta bär jag en storm av ledsenhet som välter omkull allt bra jag vill göra. Gång på gång. Det vore konstigt om jag inte var redo att ge upp nu.

Självskadandet var min bästa vän. Jag var en sophög som alla slängde sitt skräp i.

Egentligen vet jag bättre

Rent intellektuellt så tycker jag att mina känslor är korkade. Dumma. Men det gör dem inte svagare, det lossar inte deras järngrepp om mig. Alla andra får bättre vård än mig. Terapeuterna har något emot mig.

Jag har varit ledsen idag. Ingen ur DBT-teamet har hört av sig trots mitt meddelande om att jag behöver hjälp. Däremot så har jag fått en räkning från psyk på grund av att jag uteblev från gruppterapin förra veckan. Jag gick inte till gruppen för att sist jag var där så var det ett helvete, jag måste få individuella samtal också, annars fixar jag inte gruppsessionerna. Man skulle ju få hjälp från hela teamet när man går i DBT! Men nu när min terapeut är sjuk så lämnas jag åt mitt öde. Var är hjälpen? Den senaste tiden har allting varit extra ruttet, dels med gubbaset på Arbetsförmedlingen, dels borttagandet av benzo, nu hade jag verkligen behövt bli stöttad. Mitt förtroende för hela denna mottagningen har nått en ny botten. Det här kommer jag aldrig, aldrig att förlåta.

På tunnelbanan hade jag tusen negativa tankar, och fantasier om diverse destruktiva och förstörande saker spelades upp som små kortfilmer framför mina ögon. Om filmerna börjar bli verklighet måste jag ta mig till S:t Görans psykakut.

Nu ska jag försöka varva ner. Först ska jag se om jag kan engagera mig i mordutredningen i deckaren jag läser just nu, och sen hoppas jag att jag ska få sova några timmar. Klockan elva i morgon ska jag träffa min underbara, vackra och kloka vän Yvette. Jag är så glad att jag får må dåligt tillsammans med dig Yvette. Jag är glad att du tar mig som jag är för stunden.

God natt, ni guldpärlor som läser detta.

Obehagsklumpen i hjärtat

Inuti mig har jag ett gråtande och skakande barn som jag måste lugna, döva, tysta, dränka. Jag förbannar mig själv för att jag inte tjatade mer på läkaren om benzo. Jag borde krävt att få det.

Och jag vet verkligen inte hur jag ska göra med DBT:n. Hoppa av (igen)? Eller tvinga mig dit? Börja göra läxorna igen. Börja rota runt bland känslorna, leta bland orden för att försöka beskriva monster som inte vill bli beskrivna. Titta på mina beteendemönster i förstoringsglas, trots att det ger mig kväljningar i själen. Visa mig hudlös.

Problemet huruvida jag ska gå i DBT eller inte verkar i och för sig lösa sig självt eftersom min individuella terapeut varit sjuk i tre veckor nu. Det där pratet om att man "aldrig lämnas ensam i DBT, om ens terapeut har semester eller är sjuk så får man träffa någon av de andra i DBT-teamet" avspeglas inte i verkligheten. Jag sms:ade en av gruppledarna idag, jag skrev att jag behöver hjälp. Inget svar. Varför får jag inget svar? Övergiven, oviktig. Alla gamla och tunga känslor från Kriget mellan mig och psykiatrin blossar upp.

Jag undrar om gruppledarna är arga på mig för att jag uteblev från gruppen förra veckan. Kommer jag att gå dit denna vecka? Mycket tveksamt. Om jag vaknar med ett strålande soligt humör på torsdag, då kanske jag orkar gå dit. Men som det känns nu, nej.

Så mycket som känns oöverstigligt jobbigt. Att jag ska till kören i morgon kväll är min livboj just nu. Och jag ska till min snälla läkare på fredag. Oavsett vad som händer under veckan så ska jag få träffa henne på fredag. Det är också en livboj.

Det är även många småsaker som ligger och gnager och irriterar och oroar mig, utöver ångesten. Just nu vet jag inte alls vart jag är på väg.

Avtryck inuti mig som aldrig försvinner

Jag har så lätt att fästa mig vid människor. Alla som passerat genom min tillvaro under årens lopp har lämnat spår i mig som aldrig kommer att suddas ut. När man lärt känna en person som sen bara försvinner bildas ett ekande tomt rum i själen. Det är svårt svårt svårt, riktigt svårt, det här med relationer. Och det är svårt och samtidigt väldigt lätt att komma nära mig.

Min skottsäkra slutenhet och ihopklistrade tysthet, min vilt forsande, okontrollerade och i efterhand pinsamma öppenhet. Min mjuka kravlöshet och gränslöshet, mina bisarrt höga och omöjliga krav. Min panik över att inte bli omtyckt, min kvävningskänsla och mitt behov av plötsliga och ensamma promenader.

Det är något som förstör. Raserar och spränger sönder.

Hemmets trygghet och underbara vänner

Jag är så sjukt lycklig över mitt boende, jag trivs så himla bra här! Älskar att krypa ihop i soffan med en filt och se på tv eller läsa en deckare av Ruth Rendell. Och att sitta framför datorn och läsa bloggar medan jag lyssnar på kaffebryggarens puttrande. Här finns det trygghet. Men en dag kommer han att komma hem igen. Han som bor här egentligen. Fast det är lång tid kvar än så länge.

Jag mår bra, trots att små virvelvindar av ledsna och oroliga tankar har kommit och gått under dagen. Jag har pratat i telefon med super-Yvette en lång stund, och sen efter det ringde gulle-mormor. De jobbiga känslorna rinner bort när man har en älskad vän eller en älskad mormor i luren.

Tidigare idag, när snön yrde som värst, var jag inne i stan och träffade gulliga Mia och en vän till henne. Jättemysigt och trevligt!

Läkarbesök, förvirring och förtvivlan

I förrgår träffade jag min läkare. Det var väldigt jobbigt och tungt, samtidigt som det var väldigt, väldigt bra. Jag bröt ihop litegrann och berättade om hur det tar emot och hur det sliter sönder mig att gå i DBT, om mitt osunda bruk av benzo, och om gubben på Arbetsförmedlingen som inte tyckte att jag skulle jobba inom vården.
Det var så skönt och så befriande att prata med henne, hon är världens bästa doktor och jag vill gå hos henne för alltid. Hon tyckte att jag skulle fortsätta med DBT:n, och att jag måste vara realistisk och förstå att eftersom jag haft mina problem i så många år, så kommer det att ta lång tid innan behandlingen ger resultat. Själv vet jag fortfarande inte hur jag ska göra.
Vi var båda överens om att jag behöver benzo, men att jag inte kan hantera det. Hon berättade om de olika hemska saker som kan hända med kroppen om man överdoserar som jag har gjort. Sammanfattningsvis så blev det inget nytt recept på benzo, och det känns ändå rätt ok. Jag har en ny läkartid redan nästa vecka och därför känner jag mig rätt trygg.
Och så fick jag en ny medicin som jag aldrig haft förut. När jag kom hem och läste på lite om den så insåg jag att det är en neuroleptika, och det skrämmer mig eftersom jag inte mådde så bra sist jag hade sån medicin. Men det här är en annan sort och jag har fullt förtroende för min läkare så jag ska ge detta en chans. Vi bestämde även att jag ska börja ta mina antidepressiva igen. Jag slutade ta dem för några veckor sen, jag vet inte riktigt varför.

Igår gick jag inte till DBT-gruppen. Jag orkade inte ta mig dit, inte psykiskt och inte fysiskt. Ångesten hackade sönder mina tankar, hjärnan ältade envist saker jag inte vill tänka på. Välkommen tillbaka till livet utan benzo.

Mysdag på Söder

Idag har jag promenerat runt på Söder med mamma och haft det mysigt och lugnt. Läkarbesöket som skulle varit idag har blivit flyttat till onsdag. Mina vid behovstabletter är helt slut, så det är bara att hoppas på att de kommande nätterna och morgondagen kommer att flyta på utan att ångesten och oron sätter sina vidriga käppar i mitt hjul.

Mötet

Vaknade för ett tag sen med en ilsket bultande huvudvärk och känner mig sliten som tusan helt utan anledning. Mötet om praktiken igår gick inte bra. Jag var trött och mådde dåligt, och min handläggare visade sig vara en äldre man, en gubbe helt enkelt, och jag har verkligen svårt för gubbar. Han förklarade för mig hur viktigt det är att man kommer ut och aktiverar sig och inte bara sitter hemma. Ja? Det vet jag väl, det är ju för sjutton jag själv som tagit initiativet till den här praktikgrejen. Och så frågade han hur jag tycker det fungerar med min behandling, dvs DBT:n, och jag sa som sanningen är att det går ju inte så jävla bra. Då började han givetvis undervisa mig i hur viktigt det är att jag verkligen dyker upp på terapin. Det vet jag också redan. Jag har aldrig missat en besökstid. Ja, och mina planer på att en dag jobba inom vården sågade han med en stor motorsåg. Han tyckte inte det var en bra idé att jobba med sjuka när jag är sjuk själv. Jag blev alldeles tom när han frågade vilka andra yrkesinriktningar jag kan tänka mig. Jag har varit helt inställd på äldreboende eller ännu hellre sjukhus och jag har ingen plan B. Han sa att jag måste börja tänka långsiktigt, var ser jag mig själv om fem år? Tanken skrämmer livet ur mig. Framtiden är som en skräckfilm.
Jag vet knappt vad som blev bestämt på mötet. Eller jo, jag ska gå nån slags rehabiliteringskurs som börjar om två veckor innan vi kan börja leta praktikplats. Antagligen blir det på äldreboende trots allt, eftersom jag har svårt att tänka mig något annat. Jag har ju ingen utbildning så valmöjligheterna känns lite begränsade. Jag är rädd, omotiverad och vet inte hur jag ska klara av det här.

Efter detta inte så inspirerande möte åkte jag hem till Yvette, vi åt rårakor, drack te och kollade på Scrubs. Jättemysigt och roligt! Yvette, du räddade min fredag! Ikväll ska jag hem till Jenny och Andreas och kolla på Melodifestivalen.

Jag vill ha ett gömställe

Idag har jag varit en trött och ledsen spillra med smutsigt hår, trötta ögon och en svidande huvudvärk. Jag borde ha stannat hemma under täcket, men istället har jag stapplat omkring ute bland folk och det har verkligen varit jobbigt. Jag hade tänkt gå på ryskan ikväll, men när jag satt där utanför klassrummet med en kaffekopp i handen kände jag att nej, jag fixar inte detta. Så jag åkte hem.

Idag har varit en sån dag då jag inte orkar någonting. Minsta kommentar från någon jag inte känner om något helt neutralt skjuter in som en jobbig vass pil i mitt hjärta. Allting ger associationer till saker som gör ont. Hela tiden.

Förresten, ni vet Tvärtom-regeln? Den som gör att när man säger nej, JAG blir aldrig förkyld, då blir man förkyld nästa dag. Häromdan frågade en i DBT-teamet om jag brukar få ångest när jag åker kollektivt. Nej, jag har inga såna problem, sa jag för det har jag inte, har inte haft på många år iallafall. Så idag när jag satt på pendeltåget och det blev signalfel och stopp så kändes det som om någon höll på att strypa mig, det kom ett hugg av illamående och jag tänkte nej nej nej, inte en panikattack, inte nu. Det blev inte så farligt, som väl var. Fast behagligt var det ju inte. Jag kröp ihop och gömde ansiktet i händerna.

Och i morgon ska jag på nån sorts möte om min eventuellt kommande praktik. Jag är nervös. Jag vill bara gömma mig nånstans, men vet inte var. Känner mig inte helt trygg någonstans. Usch jag mår verkligen inte bra.

Benzobenzobenzo

Idag var det inte så roligt på kören. Det kändes som att jag var ensam andrasopran, omgiven av starka förstasopraner. Det var svårt och frustrerande att försöka hitta rätt toner när min röst hela tiden drunknade i deras. Tidigare har jag alltid sjungit förstasopran, men nu har jag valt att hoppa ner ett snäpp för att vara snäll mot min otränade röst och skona den från de där högsta tonerna som en gång i tiden bara rann ur mig som ett forsande vatten, helt utan problem. Men det var andra tider det, och nu passar jag bättre som andrasopran. Synd bara att det ska vara så svårt att hitta in bland tonerna, och så lätt att halka in i förstastämman, där min röst känner att den egentligen hör hemma.

I pausen gick jag in på toa och sköljde ner mina vid behovspiller, min egen dosering som blir allt högre, och längre och längre ifrån det som doktorn ordinerat.

Om jag fick välja skulle jag gärna leva resten av mitt liv i ett benzorus. Allt är lättare inne i dimman. Verkligheten och all dess ondska och rakbladsvassa kommentarer når fortfarande in till mig, men utan att skada mig. De löses upp till ofarlig rök inne i dimman, de nuddar aldrig min själ. Och så är det så mycket lättare att göra min röst hörd när jag har benzo i hjärnan. För det är liksom inte min röst längre. Det är en annan tjej som pratar, en trevlig och självklar tjej, den tjej som jag egentligen ska vara.

Jag vill känna mindre, jag vill sätta koppel på mina känslor så att de inte längre kan rycka med mig så där vårdslöst till platser jag inte alls vill vara på, till situationer som bara är fel fel fel. Men samtidigt vill jag känna mer! Fast utan att ätas upp av känslorna. Jag vet inte hur begripligt det här låter. Men benzo hjälper mig, med benzot i kroppen känner jag både mindre och mer på samma gång.

Jag förstår uppriktigt sagt inte varför vårdpersonalen ständigt kommer med dessa varningar om att benzo är så vanebildande och så farligt. Jag kanske är väldigt naiv. Ni får gärna förklara för mig! Självklart inser jag att det bästa är om man kan klara sig utan att vara beroende av tabletter. Att kunna må bra ändå. Men om man inte kan det? Utan mitt benzo skulle jag nog fortsatt att skada mig själv fysiskt. So what om pillrena är beroendeframkallande, det är väl bättre att vara beroende av en medicin än att skada sig tills man blir handikappad eller dör. Nej, jag förstår inte varför man blivit så himla restriktiv med att skriva ut benzo de senaste åren. Så har det ju inte alltid varit. Som tonåring fick jag hur mycket Xanor som helst utskrivet. Något som inte är att tänka på idag, för plötsligt är all benzo jättefarligt.

I vilket fall som helst hoppas jag innerligt att min läkare som jag ska träffa på måndag skriver ett nytt recept till mig, annars vet jag ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Alla de där andra vid behovsmedicinerna som jag har liggande överallt hemma hjälper ingenting. På sin höjd somnar man av dem, och sen vaknar man med värre ångest än man hade innan.

Jag vet inte riktigt om jag ska fråga om ECT igen. Om jag ska tjata. Förmodligen så får jag ju återigen ett nej. Och nu har jag ju faktiskt mått bättre ett par dagar.

Terapi

Igår gick jag upp tidigt och åkte till mottagningen. Jag hade förberett mig på att förklara för terapeuten att det känts lite tungt med DBT:n ett tag nu, att det tar emot och att det är mycket i behandlingen som gör mig illa till mods. Men när jag kom dit möttes jag av beskedet att terapeuten var hemma och sjuk och att de hade försökt nå mig men utan resultat. De hade försökt ringa runt åtta och då hade jag inte slagit på mobilen än. Ledsenhet och besvikelse började tugga på mitt hjärta. Jag frågade om jag kunde få en samtalstid med någon annan, det kändes så onödigt att ha gått upp tidigt som tusan efter en sömnlös och klarvaken natt och åkt till mottagningen när jag kunde legat hemma och vilat istället. (Även om det ju var mitt eget fel att de inte kunnat få tag i mig). Jag vet egentligen inte varför jag plötsligt var så angelägen om att få prata med någon, jag som nästan bestämt mig för att skippa det här med terapi helt. Jag hade tur, en av de andra terapeuterna i DBT-teamet hade fått ett återbud klockan elva, så jag fick min dos terapi den här veckan trots allt. När jag satt i väntrummet svalde jag ner mina vid behovs-tabletter för att döva den armé av övergivenhetskänslor som hotade att överfalla mig och som jag helt enkelt inte orkade med.
Det kändes rätt otryggt och svårt och ovant att prata med en annan terapeut än den jag är van vid, men tiden gick fort och nu minns jag knappt vad vi pratade om.

Sen tog jag bussen hem till min älskade mormor. Vi drack massor av kaffe, hon klippte mitt hår och resten av dan låg jag och sov.

Söndagen och lugnet inombords

Har haft en härlig söndag! Jag var hemma hos Maria i några timmar, vi satt med varsin filt i den mysiga bäddsoffan och drack te och kaffe. Jätte, jättemysigt var det. Maria, jag är så otroligt glad att jag har lärt känna dig!

Nu är det verkligen längesedan jag försökte skapa musik. Min inspiration torkade ut totalt i höstas när jag var så där trött hela tiden, jag var matt i hela själen. Jag slutade skriva låtar och när jag flyttade tog jag inte ens med min keybord.
Jag vet inte om jag kommer skriva musik igen. Jag vet inte om jag saknar det. Det var väldigt rogivande att sitta och pussla ihop små texter och melodier, men samtidigt kunde det bli jobbigt eftersom jag hade lätt att ställa skyhöga krav på resultatet av mitt arbete och bli missnöjd.
Jag kanske inte måste skriva egen musik? Jag får utlopp för så mycket av mina känslor bara genom att lyssna på andras musik. Och sjunga med! Sjunga kommer jag alltid att göra.
Fast det hade varit kul att spela in några av de sista låtarna jag skrev. En låt heter "Poltergeist". Den handlar om hur det kan bli när man trycker ner sig själv och sin vilja och låser in sina känslor. Om att le fastän själen är ett roadkill, om att låta det allra viktigaste rinna ut i sanden. Något blir fel när man gör så, saker går sönder, inuti. Man får en poltergeist i sitt hus som härjar och förstör. Det är en arg och levande låt, det vore faktiskt kul att spela in den. Undrar om jag kommer ihåg pianostämman...

Jag mår verkligen bra just nu! God natt!

Jag vill ingenting

Jag vill ingenting. Jag kan inte komma på en enda sak som känns spännande och lockande.

Jag vill inte gå upp på morgonen. Jag ligger kvar i sängen till klockan ett och halvslumrar, tills jag slutligen tvingas upp av mina irrande, skavande tankar, spruckna fantasier och hantverkarnas oväsen från våningen ovanför.

Jag vill inte plugga. Det känns som om min hjärna håller på att kollapsa av alla känslokast hit och dit och all oro, jag har noll koncentrationsförmåga.

Jag vill inte börja praktisera, trots att det verkar vara på gång nu och jag ska på möte angående detta den 12:e mars. Jag är rädd. Jag ser framför mig hur jag kommer att misslyckas, hur det kommer finnas minst en person där på praktiken som ogillar mig och motarbetar mig (det finns det alltid, på alla ställen, och nej jag inbillar mig inte). Och allting kommer bli fel och jag kommer inte kunna vara kvar.
Jag letar efter mod och motivation men hittar inget.

Jag vill inte vara ensam.

Jag vill inte träffa folk. Det tar så på krafterna med det obligatoriska efterföljande ältandet. Tyckte de jag var jobbig nu? Tråkig? Varför sa jag så där? Varför? Kommer de vilja träffa mig igen efter det här? Och så vidare, och så vidare.

Jag vill inte fortsätta i DBT och har nu nästan bestämt mig för att hoppa av. Sist jag var hos min individuella terapeut kändes det inte bekvämt alls. Det gör så sjukt ont att hålla på och nysta och gräva i sitt inre. Det finns så många ömma punkter i min själ, saker som jag bär på och som jag inte kan skriva om i bloggen och ännu mindre prata om med någon.
Jag undrar lite uppgivet vilka alternativ som finns kvar att prova när jag misslyckats med DBT:n. Vanliga samtal hos kurator tycker jag bara är jobbigt och psykoterapi hatade jag. Antidepressiva har jag testat fler än jag kan komma ihåg namnet på, och även stämningsstabiliserande, neuroleptika, epilepsimedicin (jag har inte epilepsi, men medicinen skulle "lägga ett tak på mina känslor") och massor av lugnande vid behovsmediciner.
Det finns faktiskt en sak kvar jag skulle vilja testa - ECT. Men när jag frågade om det i måndags fick jag ett nej.