Nu slutar jag ta all jävla skit!!!

I morse drack jag en kopp kaffe i solen utanför sjukhuset innan jag gick in för att träffa läkaren. Ett jättejobbigt besök var det. Man blir verkligen deppig av att sitta i nästan en timme och försöka svara på tusen frågor om ens psykiska smärta. Jag lämnade stället med en känsla av att ha blivit missförstådd. Läkaren vill skicka en remiss till beroende-enheten, men själv upplever jag inte att jag är beroende. Jag vill bara gå i DBT. Nu vet jag inte hur det kommer bli. Risken finns att borderline-enheten endast tar emot mig på villkor att jag även går till beroende-enheten. Jaja. Man får väl se vad som händer.

Jag har tänkt väldigt mycket på det faktum att jag är ett sådant lätt byte för alla som vill utnyttja mig och trycka ner mig på olika sätt. Min trasiga självkänsla har gjort att jag inte kunnat försvara mig. Jag har varit den perfekta måltavlan för alla som haft en massa skit de velat kasta på någon. Taggarna har jag alltid vänt inåt. Men nu är det slut på det. Det har pågått alldeles för länge. Personer som gör mig illa kan fara åt helvete.

Abstinens?

Idag har jag haft sån mordisk jävla ångest! Och ingen fungerande vid behovs-medicin har jag. För nån timma sedan svalde jag ner kvällsmedicinen, alldeles för tidigt, i hopp om att den skulle lugna mitt stressade hjärta och ge mig lite ro. Jag tycker inte den hjälpte speciellt mycket. Allt grubblande och ältande har lämnat mig men en ordlös ångestklump ligger kvar och skaver i mitt bröst. Och det kryper i mig av längtan efter alla självdestruktiva saker man kan göra.

Jag har varit ledsen och arg över en hel massa olika saker idag. När jag pratade i telefon med Anna föll jag i bitar och gråten vällde fram, och det var så skönt, jag önskar att jag kunde gråta nu också.

I morgon bitti ska jag till doktorn. Jag ser inte fram emot det alls. Det är så hemskt att sitta där och försöka sätta ord på allt ångesttrassel, man känner sig så fruktansvärt sårbar. Vidrigt är det. Men men. Jag ska gå dit i alla fall, jag har ju inget val direkt, och hon är väldigt snäll och trevlig den här läkarn och det gör ju situationen lite lättare.

Manipulativa jag...

Det verkar som att jag kommer få gå i DBT-behandling på sjukhuset, precis som jag önskat, även om jag inte fått något definitivt besked ännu. Det känns bra. Jag tror verkligen att de vet vad de gör på det stället. Mitt intryck av personalen jag mött där är att de är superproffsiga, engagerade och mycket kunniga. Jag är glad, jag tackar min lyckliga stjärna att jag vågade hoppa av DBT:n på skitstället och istället be om den där remissen, jag är glad över att jag efter alla år av flummiga terapeuter och nonchalanta läkare äntligen tycks ha en effektiv och seriös behandling i sikte.

Samtidigt är jag vettskrämd. Vad tusan är det jag ger mig in i? Jag inser att det kommer ställas helt andra krav på mig på det här sjukhuset än vad som gjorts tidigare. Jag är rädd att jag inte ska vara tillräckligt modig. Jag är rädd att jag inte ska klara att genomföra den här behandlingen med hela min själ och mitt hjärta som insats. Att det inte ska bli på riktigt. Jag vet att jag är manipulativ. Inte så att jag ljuger direkt, men jag är bra på att säga det folk vill höra. Jag är rädd att jag ska gå igenom denna behandling, och när jag känner förväntningarna på att jag ska må bättre växa fram så ska jag låtsas må bättre för att göra dem glada. Till slut ska jag avsluta terapin, diagnosen ska strykas och jag kastas ut i livet. Och inom mig är det mer infekterat än någonsin, och trots att jag halvhjärtat har lärt mig färdigheter i DBT:n så finns det bara två saker jag tror på och litar på, självskador och benzo. Allt blir värre och värre. Och sen tar jag livet av mig.

Jag vill må bra. Men jag vet att jag har en självskadare inom mig som inte har några som helst planer på att nånsin sluta självskada. Jag har en missbrukare inom mig.

Det skrämmer mig, det här. Dessa farhågor ska jag ta upp med psykologen nästa vecka.

Känslolivet är i uppror...

Det destruktiva kliar och river i mig, jag tänker på vassa föremål, jag tänker på blod.

Ensamheten är tung och plågsam, jag är verkligen helt oförmögen att ha nära och fungerande relationer. Jag bär på så många sorger, det gör mig alldeles utmattad att älta alla dessa värkande minnen hela tiden.

Jag får hjärtklappning när jag tänker på att jag inte har något benzo kvar, inget alls.

Och jag får så dåligt samvete när ångesten tvingar mig att ställa in planerade fikor och kompisträffar.

Obehaget biter sig fast i mig och ger mig magvärk.

Igår var jag hos psykologen. Hon är otroligt bra tycker jag, hon ställer krav, och hon lockar fram känslorna ur mig, drar fram sanningar ur min stela och oroliga tystnad. Det gör ont men det är befriande. Nu är det en hel vecka till nästa session... Jag önskar att jag fick träffa henne varje dag.

Jag vill bara ha lite sällskap och lite tröst. Jag vill bara gömma mig.

Bröllopsklänning

Nu är min systers bröllopsklänning färdigsydd! Jag följde med henne till sömmerskan idag och hämtade den. Så här ser den ut!




Tiden bara går, bröllopet närmar sig med stormsteg. Jag måste hitta en fin klänning till mig själv, jag måste planera möhippan och jag måste öva på sången jag ska sjunga... hjälp!

Körsång och ångesthantering

Nu har jag tvättat bort sminket och sköljt ner kvällsmedicinen. Snart är det dags att gå i bädd.

För en stund sen rev oron och ledsenheten i mig, den där känslan av att ingen tycker om mig tog över och jag kände mig plötsligt brutalt sårad och sviken och övergiven och missförstådd, utan egentlig anledning. Gammalt relationstrassel och jobbiga minnen började spöka i hjärtat. Då ringde jag Yvette och vi lyckades prata bort ångesten. Nu känns allting helt ok.

Idag har jag mest vilat, surfat och läst Johanna Nilssons "SOS från mänskligheten". Nu på kvällen var jag på terminsavslutning med kören. Körledaren hade bjudit hem oss alla till sig. Hans lägenhet var en av de mysigaste jag varit i måste jag säga, så skulle jag gärna vilja bo. Han hade beställt massor av mat från en cateringfirma, jag åt tills jag mådde illa för jag har ju ingen spärr, och det blev en hel del mat över så jag tog med mig en liten doggybag hem. Vi är ju en kör så självklart kunde vi inte låta bli att sjunga litegrann också. Jag kommer sakna kören, det känns sorgligt med sommaruppehållet.

Nu är valet mitt...

Jag träffade läkaren idag. Min levnadshistoria gicks igenom, än en gång, och jag var obekväm och undvikande och lade locket på som vanligt.

Ska träffa henne igen nästa vecka. Det verkar som att de kommer ta emot mig som patient. Bara jag slutar med benzo. Jag måste välja. DBT eller benzo. Hon sa att de kan hjälpa mig med nedtrappning.

Jag vill ju, jag vill gå i DBT på den här mottagningen där de verkligen är experter på att hjälpa människor med borderline. Det här kan vara min chans att få lite ordning på mitt liv.

Men jag är livrädd. Jag älskar ju benzo och jag vill inte sluta. Det är min trygghet, min räddare och min krycka.

Vågar jag? Kan jag?

ONT, ONT, ONT

Jag har sån ångest. Jag svalde nyss ner det sista benzo jag hade och väntar nu på lugnet. I magen har jag en klump av obehag och andetagen känns ansträngda. Ångesten är ett aggressivt litet vidrigt djur som attackerar mig med klor och huggtänder, med siktet inställt på min strupe. Alla känslor är så äckliga plötsligt. Så äckliga.

Jag är så ledsen, så ledsen, för att jag vet att jag kommer sluta som hemlös. Jag vet det. Ingen kommer att hjälpa mig. Jag är så orolig och rädd och tänker nästan oupphörligt på detta.

Jag är så ledsen för att mina kompisar ska göra den där långa resan utan mig. Det var ju vår grej. Vi tre. Det var vi som skulle åka.

Jag så ledsen och arg för att den där killen i ryskagruppen ogillar mig. Hans blickar och hans spydighet skapar enorma värdelöshetskänslor i mig, känslor som krossar mig, mosar mig.

Jag är så ledsen för att jag, om jag kommer med i den här DBT-behandlingen, måste sluta med benzo. Med all benzo. När det stormar på mitt hav och mitt skepp går i bitar och sjunker ner till havsbotten, då finns det två plankor kvar som flyter på ytan, två saker som jag kan ta tag i för att inte sugas med ner i havsdjupet, där det inte går att leva. Och dessa två saker är benzo och självskada. Och jo, jag vet, det finns massor av ångesthanteringsmetoder som jag ska lära mig, till exempel detta med att hålla händerna i kallt vatten som jag fick göra hos psykologen och som faktiskt hjälpte mig. Men när jag är ensam. När jag inte har psykologen bredvid mig, inte har någon vid min sida som instruerar mig. Då är det svårt, då vänder jag mig till de metoder jag litar på. Benzo litar jag på, man vet vad man får.

Fan, jag tror inte jag kommer fixa det här. Det här med livet.

(OBS! Ska INTE ta livet av mig den närmaste tiden, slå inte larm).

Ost- och vinkväll

Igår ordnade jag en liten ost- och vinkväll hemma hos mig, i all enkelhet. Det blev hur lyckat som helst. Min syster Anna, hennes fästman Niclas och min kära vän Maria kom, vi drack vin och öl och åt ost och kex, lyssnade på Lady Gaga och pratade om allt mellan himmel och jord. Jättemysigt var det! Tiden bara försvann!

Det verkar lovande!

Ja, jag var ju på sjukhuset och träffade psykologen. Tredje gången jag var där. Det var tungt och jobbigt och många mardrömmar och hemligheter kom fram i ljuset. Hon vet redan mer om mig än vad någon av mina tidigare terapeuter fått veta. Vid ett tillfälle började det bränna i ögonen, allting blev väldigt ostadigt men tårarna sjönk plötsligt tillbaka igen och började aldrig rinna. Två gånger fick jag stark ångest och jag fick då gå till badrummet och skölja händerna med iskallt vatten tills tankarna lugnat ner sig. Jag är förvånad över att något så enkelt kunde vara till så stor hjälp.

Hon sa att hon tror att jag har borderline. Att diagnosen stämmer. Tydligen så är det många som får denna diagnos helt felaktigt, det är därför borderlineenheten gör egna utredningar på oss som remitteras dit, trots att vi redan blivit diagnostiserade. Men i mitt fall pekar allting fortfarande på borderline. Jag vet dock inte ännu hur det blir med DBT-behandling eftersom jag måste träffa läkaren också innan några beslut kan fattas.

Vi pratade mycket om hur mina svårigheter med relationer många gånger har ätit sig in i de relationer jag byggt med mina tidigare terapeuter. Det får inte hända den här gången. Hon sa att hon vill vara en del av mitt tillfrisknande, inte en del av mina problem.

Om det blir så att de tar emot mig som patient, då har jag ett tungt och svårt arbete framför mig. Det råder inga tvivel om den saken. Men jag ska verkligen ge det en chans. Jag vill må bra. Åh, vad jag hoppas att de tar emot mig.

Temat i mitt liv

Ikväll gick jag på terminens näst sista ryskalektion. Jag har inte varit där på åtskilliga veckor och känner verkligen att jag halkat efter. Läraren frågade om mina känslor för det ryska språket har svalnat. Det har de. Men min frånvaro har framför allt berott på de mycket frostiga känslor jag hyser för en gubbe i gruppen. Jag kan inte slappna av med denna människa i samma rum. Ikväll dök han tursamt nog inte upp, men nu har jag börjat störa mig på ytterligare en person. En kille som har en sarkastisk och något nedlåtande framtoning. Jag får hela tiden känslan av att han har något emot mig, att det är något personligt.

Inget, inget rinner nånsin av mig, allt går rakt in i hjärtat.

Fan! Varför blir det alltid så här?! Varför, varför? Varför får jag aldrig trivas? Varför ska det alltid komma något as och förstöra? Det gör så ont! Jag vill skrika rakt ut!

Jag satt på lektionen och bet ihop och kände mig så ogillad, så hatad av alla. Ingen tycker om mig. Alla motarbetar mig. Allt jag ger mig in i slutar med detta. Det är det återkommande temat i mitt liv. Ingen tycker om mig. Alla motarbetar mig.

Jag har inga planer på att fortsätta med ryskastudierna, all lust att lära har dött, det räcker så här.

Jag har sån ångest över att jag måste sluta med benzo. Jag har sån ångest över att jag åt på McDonalds idag istället för att laga mat hemma. Jag har sån ångest över att ingen tycker om mig. Över att alla motarbetar mig. Sån kvävande, stickande jävla ångest.

Orkar inte gå sönder

Jag känner mig tom, kall, orolig, trött och ledsen. Klamrar mig fast vid tanken på att jag ska träffa psykologen på torsdag. Måste hålla mig flytande. Måste hålla ihop. Tills på torsdag.

Dagen har ändå varit ganska bra. Vid lunchtid träffade jag A, som jag känner genom Shedo och Zebraforum och som jag aldrig tidigare träffat utanför Internet. Vi fikade och pratade och det var trevligt, intressant och roligt. Hann träffa Mia en kort stund också innan jag lämnade stan och tog pendeln till kvällens körövning.

Sen började allt göra ont. Sen blev jag plötsligt helt sinnessjukt överkänslig. Sen kände jag att jag inte orkade med världen. Sen kom alla mörka tankar. Sen kom längtan efter trasighet, trasighet att lindra trasigheten med.

Jag orkar inte. Orkar inte bryta ihop. Mitt mående är på väg att falla i bitar, klumpen av tårar växer i halsen, och det gör mig så matt. Jag orkar inte. Orkar inte med mig själv. Orkar inte ligga sömnlös med tusen vilt skenande tankar i huvudet.

Jag ska träffa psykologen på torsdag. Jag tröstar mig med den vetskapen.

Hej missbruk!

Du och jag till slut. Jag anade faktiskt att det skulle bli vi en dag. Det gjorde jag.

Jag är fan illa ute. Eller nej. Nej. Egentligen inte. Egentligen är jag bara en random gnällig och olycklig tjej. Det är ingen fara med mig.

Det är bara det att jag trycker i mig så jävla mycket tabletter. Jag kan inte hejda mig. Och sen när jag väl är hög och snurrig och uppspelt, så försvinner omdömet, alla gränser suddas ut och jag fortsätter svälja ner ytterligare piller.

Jag vill ju bara må bra. Det är allt jag vill. Vara kreativ och må bra och planera min framtid. Jag vill slippa svärmen av ångesttankar som far runt, runt, runt i min hjärna.

Jag som alltid varit så försiktig med mediciner. Jag har tagit det doktorn ordinerat. Antidepp och stabiliserande och sådant. När det varit extra svårt, när ångesten rivit och härjat i mig så har jag motvilligt och skeptiskt sköljt ner vid behovspillret, och jodå, ett visst lugn har infinnit sig men det klibbiga obehaget av att ha stoppat i mig ett preparat jag inte vet något om har suttit kvar länge, länge.

Men nu, plötsligt, vid 27 års ålders och efter åratal spenderade i psykiatrins oömma och styvmoderliga famn har jag börjat knapra i mig piller som en galning. Helt utan oro trycker jag ivrigt ut dem ur sina kartor och sköljer ner dem med vatten. Min försiktighet är som bortblåst. Jag vill bli hög. Jag vill högre och högre. Jag vill bort, bort, bort från ångestens långa vassa klor. Min dos ökar och ökar, mer och mer och mer tabletter behöver jag för att nå den där höjden och nu är de nästan slut igen och det är många dagar kvar till mitt nästa och sista uttag. Jag känner mig desperat och mina tankar letar hysteriskt andra möjligheter, andra sätt att få tag i benzo.

Jag vet. Jag är på väg in i något destruktivt. Jag är på väg att kasta bort något bra. Om sjukhuset erbjuder mig DBT-behandling, den behandling jag så gärna vill ha, då måste jag sluta med benzo. Helt! Det vill jag absolut inte, det klarar jag inte, det är en omöjlighet.

Jag vill ju bara få må bra. Få känna lugn. Jag vill slippa vara rädd för mig själv. Jag vill slippa se makabra bilder av självskador blixtra förbi när jag blundar. Jag vill slippa grubblet, jag vill slippa ältandet. Jag vill kunna leva. Jag vill må bra. Jag vill kunna prata med folk utan att ha ett vilt och galet tivoli i mitt hjärta. Utan att ha tusen pågående teaterföreställningar i mitt huvud.

Hjälp...

Supermysig kväll på Vampire lounge

Ååh, vilken trevlig kväll jag har haft! Fast den började med ångest. Jag satt i kvällssolen på trappan vid Medis, oron skavde och i min själ hade jag tusen insekter som kröp och kravlade runt och ställde till med stor panik. Jag blundade och försökte ta det lugnt, och jag skickade ett obetänksamt och hittills obesvarat sms till en vän. Sen kom äntligen min underbara Yvette och allting blev lättare. Jag fick prata av mig lite om allt det som tyngde mig. Först fikade vi, sen tog vi en öl på ett mysigt ställe och därefter gick vi till Vampire Lounge där de har världens godaste drinkar. Jag hade verkligen jätte, jättetrevligt.

När jag kom hem möttes jag av en enorm spindel på golvet. Rent impulsivt kastade jag en bok på den, "Svenska folksagor", vilket den överlevde (!) och jag såg den ila iväg på sina åtta ben, snabb som en pil. En vidrig liten pil. Usch. Vanligtvis kastar jag dock inte saker på spindlar när de besöker mig, jag brukar lura in dem i ett glas och bära ut dem, men den här gången hann jag inte hejda mig. Men den klarade sig ju så ingen skada skedd!

På det stora hela har jag haft en bra dag. Fast det slits fortfarande upp stora gapande sår i mig när jag tänker på resan som mina kompisar ska göra utan mig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem längre, det lutar väl åt att jag ska ge dem the silent treatment, jag brukar göra så. Just nu vill jag inte umgås med dem, och jag kommer definitivt inte orka hänga med dem sen efter sommaren när de kommit tillbaka från resan och antagligen bara pratar om allting de upplevt. Det gör så himla ont.

Några bilder från idag:

Gulliga Olga njuter av det varma vädret...


Olga ligger och gottar sig i solskenet.


Dagens strumpbyxor.


Jag!

Sång och ledsenhet

Idag träffade jag min kompis som spelar nyckelharpa. Jag hade med mig fyra små folkvisor som jag försökt skriva fina och spelbara stämmor till. Hon spelade och jag sjöng och allting kändes väldigt bra. Jag kanske ska ändra någon enstaka ton, men på det stora hela är jag faktiskt nöjd med hur mina små arrangemang klingade. Att sjunga var underbart, alla hårda klumpar löste upp sig och allt som fanns var musiken. Sång gör mig lycklig. Trots att rösten inte är i toppform just nu.

Jag ska arrangera fler folkvisor, jag ska skriva fler stämmor till nyckelharpan och jag ska även försöka mig på att skriva sångstämmor så att vi kan sjunga tillsammans.

Och inspirationen och viljan till att skriva helt egna låtar har börjat bubbla och spraka i mig. Idéer tar stillsamt form i mitt huvud, melodier växer fram och en del av dem skriver jag ner.

För länge, länge sedan pratade jag och några kompisar om att göra en stor utlandsresa tillsammans. Jag sa att jag inte visste om jag kunde åka, dels av ekonomiska skäl och dels för att jag är väldigt känslig och har ångest varje dag, något som kan bli riktigt jobbigt om man är ute på vift och långt från mormor, långt från psykjouren. Nu har jag fått veta att de ska göra resan, utan mig. Det orsakar stora sprickor i mitt hjärta. Känner mig så avvisad! Mitt själ är ett hav av övengivenhetskänslor. Det gör så ont, det gör så ont. Nu har det gjort ont en lång stund, nu börjar jag bli avtrubbad.

Jag vet, jag vet. Jag sa själv att jag inte trodde att jag skulle kunna följa med. Ändå känner jag mig sviken. Och ledsen. Så ledsen över att allt är som det är. Det där arga, destruktiva och taggiga river i mig, jag vill göra något drastiskt, jag vill ta bort smärtan.

Jag är bara så ledsen. Försöker tänka på musiken och på allt den ger mig. Men jag är ändå så himla ledsen.

Tack älskade!

Så här på natten smyger sig ensamheten och övergivenhetskänslorna på som vanligt, ältandet av gamla relationer och sorger och svek och missförstånd rullar i gång vare sig jag vill det eller inte. Det förflutnas grepp om mig hårdnar. Men jag vill att ni ska veta att jag tycker att jag har världens bästa och underbaraste vänner. Era kommentarer till detta inlägg gjorde hela mitt hjärta varmt som en sommardag. Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att ni finns där och denna kvävande ensamhetsskräck är helt enkelt något jag måste bekämpa för den saknar verklighetsförankring och den förstör för mig i vardagen. Tack älskade, älskade vänner för att ni finns, för att ni orkar lyssna och för att ni tar er tid till att kommentera mina inlägg, som alla innehåller samma dystra grubbel och ältande.

K

K, vart tog du vägen? Du finns sällan i mina tankar nu för tiden, men när du någon gång dyker upp öppnas ett enormt hål i mitt inre, saknaden fryser själen till ett sorgset vinterlandskap, och en gammal, gammal sorg som ligger djupt begraven börjar röra sig, vrida sig, ge sig till känna.

Jag var ju jobbig, tjatig och barnslig. Jag vet det. Men gjorde jag verkligen så ont, var jag en sån besvikelse att du var tvungen att kapa alla band mellan oss, skära bort mig helt ur ditt liv?

Det är ju jag som, oförlåtande och iskall, brukar radera människor ur min värld vid minsta snedsteg från deras sida. Du utsatte mig för mitt eget beteende.

Du var svaret på alla mina böner, det var mig en olöslig gåta vad en stjärnpersonlighet som du egentligen såg hos mig. Du tog mig under dina vingars beskydd. På den tiden var jag beslutsam, osäker, hoppfull, förtvivlad, hjälplöst vidöppen och beräknande falsk. Vi undervisades i scenisk framställning, men den verkliga teatern tog vid i det ögonblick jag lämnade klassrummet, skakade av mig Serpina eller Susanna eller vad det nu kunde vara, och gick in för att spela rollen som mig själv. I dina armar upplöstes jag i hysteriska tårar, jämt och ständigt. Våra röster klingade så bra tillsammans. Det var på riktigt, musiken var på riktigt.

På den tiden var jag en helt annan person och jag har varit ytterligare hundra personer sen dess.

Du och jag började vandra i vitt skilda riktningar och om jag skulle fortsatt ringa och tjata om att ses och ta en fika och skicka sms efter sms, då skulle jag varit en riktig stalker. Stod du inte ut med min närhet för att jag var en plågsam påminnelse om Mozart, provsjungningar och svullna stämband? Men jag var ju din vän.

Det hugger till när jag minns den där världen som jag en gång var en del av. Den där världen som vi älskade, som lockade oss och gjorde oss helt förtrollade, som förde oss samman, men som vi aldrig kände oss helt hemma i.

Jag slutade aldrig sjunga. Musiken räddar mig fortfarande. Men jag slutade vara den där målinriktade och besatta klassiska sångeleven. Jag hittade andra vägar. Du slutade också. Och sen fanns inget kvar. Och jag slutade ringa, slutade sms:a. Inget finns kvar.

Ensamheten

Jag ligger i soffan, inrullad i den vita filten och iförd mina myskläder, och kollar på Scrubs. Plötsligt slår sorgen och desperationen ner som en blixt, ensamheten är kall och rå och jag önskar så intensivt att någon var här med mig. Att någon förstod. Att någon orkade med mig. Jag var inte beredd. Inte på den här ångesten. Jag är aldrig beredd.

I mitt hjärta är det antingen kvittrande solskensidyll eller förödande snöstorm och sibirisk kyla. Aldrig mitt emellan. Aldrig lagom. Ska det vara så? Är det så för alla?

Idag stod jag på pendeltågsstationen, på väg hem från kören, och fascinerades av att mitt sinne var lugnt och ljust och alldeles fritt från ångesten. Det var som att jag aldrig haft en självdestruktiv tanke i hela mitt liv! Jag är trygg från mina tankar, tänkte jag alldeles förundrat. Nu så här några timmar senare är jag inte lika trygg längre. Min välbekanta klump av mörk ångest, trasighet och sönderslitande, vilda tankar har svullnat upp i halsen igen.

I morgon ska jag till sjukhuset. Ska träffa psykologen och fortsätta utredningen, fortsätta den personlighetsstörningsutredning som jag gjort en gång tidigare. Är riktigt omotiverad, och känner stark motvilja inför att röra runt bland de öppna sår jag har inom mig och blotta mina fel och brister och pinsamheter. Men jag ska gå dit. Det ska jag. Trots att det tar emot.

Är så ensam.

Lady Gaga igår

Igår morse mådde jag vidrigt dåligt. Jag spydde två gånger, sen ringde jag psykologen och ställde in. Kände mig som ett ofräscht, slitet vrak och var övertygad om att jag skulle missa kvällens Lady Gaga-konsert som jag sett fram emot så länge. Men till min lättnad mådde jag bättre framåt kvällen och lyckades, osminkad och med smutsigt hår och oborstade tänder, ta mig in till Globen. Åh vad jag är glad att jag kunde gå. Showen var jättebra, som en saga.

Idag försökte Mardrömmen ringa igen. Det är rätt fascinerande att han aldrig ger upp.

Allt jag kan är att ha ångest

Tiden går så fort att jag blir åksjuk! Jag kan inte fatta att det redan är maj månad, det känns som om det var nyårsafton förra veckan. Dagarna flyter ihop och blir veckor som blir månader. Tabletterna får mina känslor att gå i ide, gör mig lugn och passiv och likgiltig.

Har livet inte blivit som du tänkt dig? frågade psykologen på sjukhuset förra veckan. Och jag vet inte, jag vet inte vad jag hade tänkt mig. Mina framtidsplaner har varit många, de har blommat upp över en natt och styrt mig in på oväntade och spännande vägar, de har gjort mig besatt, ambitiös och modig. Jag har satsat allt och sen har jag plötsligt tröttnat, känt mig obekväm, känt mig fel, fått ångest. Inget består. Alla mina försök att förvärvsarbeta och att skaffa en utbildning. Jag minns dem med fasa. Det börjar bra, sen fäller ångesten krokben för mig, passionen och besattheten slocknar och ersätts med en svart, kvävande och förlamande tomhet. Jag är totalt oförmögen att skapa något varaktigt.

Jag lyckades aldrig förvandla drömmarna till verklighet mer än för några få sekunder. Jag tröttnade alltid vid minsta motstånd. Och jag trodde aldrig riktigt på mig själv. Tvivlet låg alltid där och gnagde.

Jag vill göra något. Jag vill inte vara sjukskriven resten av mitt liv. Men jag är så rädd! Jag har övergett tanken på att läsa in omvårdnadsprogrammet och nu har jag inga planer alls. Jag är så rädd. Det finns så mycket i livet som är vackert, fint och roligt, jag kan se alla de sakerna, men det finns även en hel massa som skrämmer mig, som får mig att känna mig dålig och värdelös, som gör mig illamående, som gör mig nedkyld av skräck.

Jag är så rädd att jag aldrig kommer att klara att leva ett normalt liv. Med ett normalt jobb, normala rutiner och normala kontakter med andra människor. Jag är så trött på ångesten. Jag hatar den. Jag vill skära bort den ur mitt liv. Amputera den. Jag vill inte att den ska finnas. Jag har så ont. Ångesten är så stark och den vinner över allt annat. Den är starkare än jag. Jag har inte en chans. Den mosar alla andra känslor. Den stinker och förpestar mina dagar och nätter. Jag kommer aldrig att må bra. Jag kan inte.

Misären

Jag mår så dåligt! Ångesten håller mig i ett hårt fast grepp och kväljningarna fyller hela min kropp. Jag försöker stöta bort de obehagliga tankarna, men de studsar tillbaka till mig, gång på gång. Orolig. Jag är så orolig. Äcklad. Äcklad av mig själv.

Igår när jag var på väg upp från tunnelbanan i Gullmarsplan så började mina händer skaka, världen snurrade och plötsligt hängde jag över en papperskorg och spydde och spydde, mitt i folkmyllret.

Jag orkade inte gå på ryskan den här veckan heller. Orkar ingenting. Tröstar mig med coca cola och skjuter upp det där med mitt nya hälsosamma liv till framtiden.

I morgon måste jag vara pigg för då ska jag först till sjukhuset för att fortsätta min utredning, och sen på kvällen ska jag se Lady Gaga på Globen. I morgon ska jag må bra. I morgon finns ingen plats för trötthet, illamående och ångest.

En vanlig dag i ett sjukskrivet liv

Dagen har varit ganska ok. Lyckades motstå impulsen att köpa en massa godis och skräpmat på vägen hem från kören. Bra. Vissa dar är det ok att frossa tycker jag, men man måste även kunna stå emot ibland. Väl hemma var jag dock chanslös mot impulsen att svälja ner lite för många tabletter. Benzo. Inga farliga mängder, inte alls, men ändå inte bra. Destruktivt. Dåligt. Jag vet. Är jag en missbrukare? Varför gör jag så här? Jag vill få vara glad och lätt i sinnet. Jag vill vara självdestruktiv också, jag är tragiskt medveten om att den viljan bor hos mig, men det är ju för att självdestruktivitet gör mig glad och lugn. På något bisarrt sätt. Jag flyr från illamåendeångesten, från de svettiga, klibbiga mardrömmarna och den tunga ledsenheten. Jag tar till de metoder som finns till hands. Jag vill bara må bra. Jag vill bara förstöra mig själv. För att få må bra.

Jag har vandrat runt på stan med ett åskoväder i bröstet, en oro som jag hoppades skulle lösas upp med hjälp av lite promenerande ute bland stadsfolket. På stan inhandlade jag dels en vacker skrivbok i vilken jag ska pränta ner mina dikter som jag planerar att skriva, och dels ett nothäfte att ha till hands till kompositionslusten faller på. Fantasin och skaparlusten har börjat bubbla i mig igen! Efter ett långt grått uppehåll. Det här arrangerandet av folkvisorna som jag sysslat med på senaste tiden har satt igång en starka vilja att återuppta mitt låtskrivande, och låtidéerna poppar upp i mitt huvud och vill att jag ska ta tag i dem och göra något av dem, jag känner mig kreativ och det är underbart.

Och körsången är verkligen en av ljuspunkterna i mitt liv! Idag övade vi låtar ur ett häfte som heter "Träd in i dansen", det är sakral musik med inspiration från folkmusikvärlden. Den 23:e maj ska detta framföras.

Just nu är det massa bra grejer och massa dåligt skit på samma gång. Jag pendlar mellan att lyckligt planera alla musikaliska projekt som jag har inom mig och som vill ut, och att vara på väg in till psykakuten för att böna och be om att bli inlåst och skyddad från mina aggressiva, destruktiva dödstankar.

För tillfället känns det bra allting. Livet är spännande. Jag känner dock att jag är i stort behov av någon form av behandling. Hoppas av hela mitt hjärta att de tar emot mig på sjukhuset, att jag får min DBT-behandling där. Jag vet att risken att de säger nej finns, att inga garantier kan ges och jag vet att om de tackar nej och jag hamnar mitt i ingenting igen, då kommer jag krascha.

Dessa mardrömmar

Jag vaknar och verkligheten uppenbarar sig, bit för bit, jag är här i min säng, jag är trygg och kaffebryggaren väntar. Men mardrömmarna sitter fortfarande fastklistrade på näthinnan, kroppen är spänd och inställd på flykt, hjärtat sitter uppe i halsen och kör ett galet trumsolo och sängkläderna är dyngsura av mardrömssvett.

Det börjar bli så där nu igen att jag inte vill gå och lägga mig. Jag skjuter upp det in i det sista och avvisar John Blund så länge det bara går. Sömnvärlden skrämmer mig för där finns mardrömmarna.

Men det känns ändå rätt ok. Läget är under kontroll. Det är obehagligt men jag kan oftast låta det rinna av mig under dagen. Fast lite trist är det ju att vara rädd för sängen.

En bra sak: Jag har numera mailkontakt med min handläggare på Försäkringskassan på grund av min telefonfobi. Väldigt bra och flexibel lösning! Hon är jättebra, hon är snäll, förstående och hjälpsam och har alltid svar på alla frågor. Är så glad att jag fått just henne som handläggare.

Plötsligt forsar tårarna

Jag sitter framför datorn och läser om MBT, och jag känner i hjärtat att detta är en behandlingsform som skulle passa mig och verkligen kunna hjälpa mig. På beskrivningen verkar den mindre flummig än DBT, och mer "grabba tag i problemen".

Jag läser om MBT och jag har inte gråtit på evigheter, men nu plötsligt rinner tårarna hejdlöst, plötsligt är ledsenheten överallt omkring mig, och frustrationssorgen ger mig ett knytnävsslag i magen, så jag viks dubbel.

Jag vill så gärna ha en behandling. Jag vet att det var jag själv som valde att hoppa av DBT:n på Ankaret, men jag känner mig ändå så brutalt avvisad. Min terapeuts sjukskrivning sammanföll tidsmässigt med en turbulent ångestperiod för mig, och jag bad om hjälp från det övriga DBT-teamet och fick den inte. Jag var förtvivlad, i själen hade jag en ständig brottningsmatch mot självskadetankarna och de hade sagt att när man går i DBT lämnas man aldrig ensam. Det finns alltid någon där. Och det är så oerhört viktigt att som patient be om hjälp. Vilket jag gjorde. Jag bad om hjälp. Jag visade min svaghet, jag drog fram den ur det fördolda och höll upp den för dem att se. Och de avvisade mig. Jag fick inget enskilt samtal, vilket var det jag efterfrågade, utan jag hänvisades till att ta mina problem inför hela gruppen på gruppterapin. Det jävla DBT-teamet. Deras svek gör fortfarande ont. Jag hatar dem.

Brännheta och salta tårar och ångestkramp i halsen, hela kroppen drar ihop sig av sorg, av ilska.

För sju år sen satt jag och letade sångutbildningar och andra musikaliska projekt att söka till. Sången skulle bota det onda jag hade inom mig, det var jag säker på. Nu sitter jag och letar behandlingar, alltmedan mörkret brer ut sig i mitt bröst och viskar till mig att det inte är någon idé. Att ingen hjälp finns att få, att borderlineenheten på sjukhuset där man utreder mig just nu kommer att säga nej till mig, att MBT-behandlingen som jag suktar efter kommer jag aldrig att komma i närheten av, jag kan jaga behandling i hundra år, alla kommer säga nej. Nej nej nej. Det är lite som att vara ute och provsjunga. Man öser och öser ur sin själ inför främmande människor, avslöjar ibland mer än man vill och man är livrädd för att få ett nej.

Och om någon mottagning verkligen skulle ta emot mig som patient skulle jag inte klara av att genomföra det. Du kommer aldrig våga gräva dig ner till rötterna till din ångest, väser mörkret hänsynslöst till mig, med dov stämma. Du vill inte fylla i veckokort och göra kedjeanalyser. Det du bär på är alldeles för hemskt, för skamligt, för motbjudande för att du ska fixa att börja prata om det. Du är obotbar. Du vill fortsätta stå i kvicksanden, dras ner mer och mer, du vill knapra piller, droga ner dig, supa i din ensamhet och skära dig. Det är den enda klippan i hela världen du har att luta dig mot när det blåser och stormar. Svälj nyckeln och låt ingen få komma i närheten av sanningen. Förstör dig själv. Det är din enda väg att gå.

Mörkrets makt över mig är stark och det tar liksom aldrig slut.

Emotionellt instabil. Borderline. Ja, så heter stämpeln man satte på mig i början av förra året. Jag blev glad över diagnosen. Hos mina kuratorer och terapeuter hade jag under alla år ständigt målat upp världen som en plats där alla utnyttjade mig och motarbetade mig och själv var jag alltid helt oskyldig. Jag var ett stackars offer och de gullade med mig och sa att jag var en fin tjej som förtjänade bättre. När diagnosen kom så hade jag funderat ett tag över det jag alltid utelämnade när jag satt där och grät hos de snälla kuratortanterna. Nämligen mitt eget beteende. Hur jag aktivt sökte upp personer som jag visste bara ville utnyttja mig på olika sätt. Hur jag sms:ade en killkompis som jag legat med och var obesvarat kär i och meddelade honom om att nu jävlar tar jag livet av mig, jag skär upp handlederna och det är ditt fel.

Oförlåtligt gjort av mig.

Min isande skräck över att lämnas ensam, att bli övergiven, har drivit mig till att göra alldeles ruttna saker mot min omgivning. Jag är offret, jag är förövaren och en massa människor far illa på vägen. Detta hade jag börjat inse redan innan diagnosen sattes, men när jag fick ett ord på mitt problem blev det alldeles klart och tydligt att det faktiskt inte är alla andra som rent sadistiskt förstör för mig. Jag har del i det. Mitt eget beteende skapar dessa ångestklibbiga och skamfyllda situationer. Jag är inte oskyldig i detta. Jag känner mig sviken, men ofta är det jag som är svikaren.

Det är hemskt hur jag kan bete mig ibland. Jag vill ju att alla ska må bra. Ingen ska nånsin hamna utanför. Sådant är extremt viktigt för mig. Alla ska vara snälla. Och när de inte är det, när konflikterna flammar upp, då spricker mitt hjärta, en svärm av känslor virvlar runt, runt i mig, såriga, svarta och vassa känslor.

Jag fixar inte denna extrema känslighet. Jag vill supa mig så full så att golvet lutar, så att alla hårda ord och allt bråk bara är på film. Jag vill slippa engagera mig, vill slippa känna, vill ha mer och mer och mer piller, vill skära.

Sammanfattningsvis så mår jag inte så bra just nu. Läser vidare om MBT och ansiktet är ihopskrynklat och plaskvått av tårar. Jag vill dit. Jag vill gå i MBT. Men det är så långt borta, det är remisser och utredningar ivägen och jag pallar inte mer sådant. Det känns så jobbigt med utredningen jag håller på med nu på borderlineenheten, det sliter upp så mycket inom mig och så är det denna ovisshet gällande hur det blir med allting, om de tar emot mig eller inte, och denna gnagande känsla av att jag egentligen är obehandlingsbar och hopplös och att allt detta är bortkastat på mig. Mina känslor är vilda och flyger hit och dit, synliga för alla. Och mina känslor är en osynlig, stenhård klump som inte går att lösa upp, när man försöker blir den bara ännu hårdare.

Psykologen på sjukhuset sa att det är positivt att jag har så bra insikt om mina problembeteenden, att jag fattar att det jag gör är dåligt. Men den insikten hjälper mig inte, den är faktiskt jävligt tung att bära. Jag har en medvetenhet om att det jag gör skapar destruktiva och smärtfyllda situationer, men jag står ändå maktlös vid sidan om och tittar på. Utan att kunna rycka in och hjälpa mig själv.

Jag mår inte så bra.