Självständig med en massa stöd

Jag kände mig som hemma nästan med detsamma i det nya rummet. Det är litet men mysigt, jag har inrett och satt min prägel på det, och jag har en stor balkong och en enorm garderob. Jag har inte pratat någonting med de andra två tjejerna som jag delar lägenheten med och jag vill inte göra det heller, relationer fungerar som allra bäst när de är begränsade till ett eventuellt hej eller ett litet leende när man möts i köket eller hallen. Det är okomplicerat och bra, tycker jag.

Jag mår bra frånsett att jag är förkyld igen. Rösten är rostig, jag är yr och trött och allt jag äter smakar tvål. För tillfället är det nog apatin som är den fälla jag måste akta mig för mest. Har så lätt att fastna i mig själv, i nån sorts tomhet, i en total avsaknad av initiativ. Det skrämmer mig lite.

Det kommer personal till oss i lägenheten varje dag. De sköter allt. Det känns tryggt och bisarrt nog får allt det här stödet mig att känna mig självständig. Det har jag sällan upplevt tidigare. Jag har mest känt mig hjälplös. I tryggheten finner man självständigheten. I vetskapen om att man inte måste klara allting på egen hand. Nu vet jag det.

Ibland är jag ledsen och sen tänker jag på hur dåligt jag mått förut och då blir jag ännu mer ledsen. Jag vill gå tillbaka i tiden och trösta mig själv, men det kan jag inte. Jag kan bara trösta mig själv nu.

Jag måste acceptera att mitt liv inte är ett Sex and the city-avsnitt. Det är ok ändå. Saker blir inte som man har önskat, men de blir rätt bra till slut ändå.

Om kvällarna tittar jag ut genom mina fönster på alla höghus där ute, på alla fönstrena som lyser som små lågor och på gestalterna som skymtar bakom gardinerna. Det är något med mörker och höghus och en massa lysande fönster. Det är det enda som kan ge mig en viss längtan efter att bilda familj. Jag är ointresserad av att bli mamma. Och jag tror att jag trots all DBT aldrig kommer att bli tillräcklig skicklig på relationer och bekväm med närhet för att kunna leva tillsammans med någon. Jag drömmer inte om man och barn, jag drömmer om musik och skapande och hundar, om ett jobb och en helt egen lägenhet. Men de där fönstren. De ger mig varma och vemodiga fantasier om kärlek och familjeliv, svänga ihop en middag, natta barnen, ljusen slocknar ett efter ett tills bara trappuppgångarna lyser. Det verkar så mysigt och så lyckligt och jag vill vara en del av det. Jag vet att det bara är en illusion, förstås. Innanför flertalet av de där varmt lysande fönstrena bor ångest och alkoholism, sömnlöshet och våld.

Det är lite tråkigt att inte ha Internet, men jag lider inte så mycket av det faktiskt. Jag har böcker att läsa och TV-serier att kolla på och så hoppas jag på att snart finna tillräcklig ro för att kunna skapa lite, skriva låttexter och dikter och musik. Längre fram kanske vi kommer få Internet i lägenheten.

Någonstans att landa

Nu har de underbara handläggarna på kommunen hjälpt mig med boende och nästa vecka flyttar jag in i en lägenhet som jag ska dela med två andra tjejer. Det känns lite nervöst att jag ska dela kök och badrum med två okända personer, men när jag träffade dem som hastigast i tisdags så verkade de lugna och fina och detta kan ju knappast vara värre än den vidriga studentkorridoren i Bergshamra. Och personal finns tillgänglig och kommer på besök då och då för att kolla så att allt är som det ska, så om något problem skulle uppstå så finns det ju hjälp och stöd. Jag fortsätter leta eget boende, men nu har jag någonstans att landa ett tag, en garderob att ha mina kläder i och en dörr att låsa. Det är en stor lättnad för mig, det här, och jag önskar att jag kunde njuta fullt ut av den känslan, men tyvärr är jag rent allmänt väldigt orolig just nu. Vardagliga små åtaganden och sysslor gör mig illamående av nervositet. Jag vill gärna skapa och vara kreativ och känner att små idéer vill kläckas i mitt huvud, men denna nervositet och dessa humörsvängningar gör mig alldeles kall och paralyserad inombords.

Om en månad ska jag påbörja en neuropsykiatrisk utredning. Efter alla samtal och oändliga mängder frågeformulär så tror min läkare att det finns något mer, utöver borderline, som stör mig. Själv hade jag aldrig tänkt tanken på att jag skulle kunna ha en neuropsykiatrisk störning innan hon tog upp detta med mig, men det skulle kanske förklara en hel del. Alla svårigheter jag hade som barn exempelvis. Det hade varit fint att få hjälp tidigare måste jag säga, men bättre nu än ännu senare eller aldrig!

I helgen ska jag åka på körresa. Jag åker i morgon och kommer tillbaka på söndag. Vi ska sjunga låtar av Andrew Lloyd Webber och svenska visor. Hoppas det kommer flyta på fint utan skandaler och nojjor!

Bostadslös

Livet ger mig käftsmällar på löpande band. Jag känner mig ensam och övergiven och desillusionerad. Förra veckan blev jag tvungen att flytta från rummet som jag hyrt och sedan dess har jag sovit hos mormor, och mina kläder och andra tillhörigheter ligger dels hos mormor och dels hos mina föräldrar. Jag har ju levt så här förut så det borde ju inte vara några problem, men hela situationen förvärrar mitt mående och gör mig orolig och nervös och saboterar min terapi.

Min psykolog ringde min hemkommun i torsdags. De sa något om vandrarhem. Var ska jag hitta min trygghet någonstans? En handläggare från socialen ska i alla fall ringa mig någon gång den här veckan, så nu går jag och väntar på det. Har inga stora förhoppningar dock.

Jaja, sånt är livet! (uppgiven)

Nu har sanerarkillarna fällt sin dom. Golvet och väggarna i mitt rum måste tas bort på grund av fukt och mögelrisk. Det kan ta flera månader innan det går att bo där igen, och då har han som bor där egentligen ju ändå snart kommit hem igen från sin vistelse i Kanada. Så min tid som inneboende i det där huset har nog nått sitt slut.

Maybe it is all a test

Nej. Jag orkar inte ha panik. Orkar inte med den där flämtande oron i bröstkorgen längre. Nu är jag helt matt. Mitt inre är ett öde och färglöst landskap. Det är kusligt. Jag är fullkomligt tom. Världen fortsätter röra på sig och allting fortsätter finnas, men jag kan inte engagera mig. Min själ har stelnat till och jag vågar inte försöka mjuka upp den, för då kan helvetet braka loss. Jag kanske brinner upp. Nånstans är jag orolig och förtvivlad och känner mig sjukt övergiven, men jag orkar inte med några känslor nu.

För jag vill inte väcka ångesten som jag vet lurar här nånstans. Jag anar panikkänslan. Den finns här... Jag anar den där kräla på golvet-ångesten. Slita upp huden-ångesten. Hulka i telefonen med psykjouren-ångesten.

Det har varit killar från en skadesanerarfirma här i fredags och idag, och de kommer i morgon med, och säkert ännu fler gånger. De är här med anledning av översvämningen som varit här nere i källaren, och i morse sa de att de förmodligen måste ta bort hela golvet i mitt rum. Det kan finnas fuktskador och mögel. (Jag visste väl det!)

Måste nog bedöva mig på ett eller annat sätt snart.

Show me the way to get back to the garden

När mögelnojjan försvann och jag fick mitt liv tillbaka så förväntade jag mig att få må bra. Men tyvärr bor det fortfarande en oro i min kropp, något river och klöser och stör, något pockar på min uppmärksamhet och ger mig ingen ro, något stressar mig och skrämmer mig och förföljer mig. Jag har ett monster i min bröstkorg. Inte hela tiden. Mellan varven mår jag bra. Men monstret får sina våldsamma utbrott flera gånger dagligen. Och jag hade som sagt hoppats på att må bättre än så här. Det börjar bli tjatigt det här. Rastlös och livrädd är jag.

I DBT pratar man om att vårda relationer. Jag är mer inne på att kassera relationer än att vårda dem. Fuck it. Eller ok, det finns vissa relationer som är vackra och värda att kämpa för att hålla vid liv. Dem ska jag vårda. Dem ska vi vårda tillsammans.

Jag ska göra saker och träffa människor nästan varje dag den kommande veckan. Jag ska inte isolera mig i mitt ångesttöcken och mitt ältande. Trots att risken alltid finns att jag krockar och mår ännu sämre när jag ger mig ut i verkligheten. Trots att det tar emot att planera in saker som involverar andra människor då jag oroas av att eventuellt behöva ställa in det hela - om det skulle hända något, om jag skulle må alltför dåligt. Men jag vill inte irra omkring i sysslolösheten så jag bokar ändå in diverse enkla aktiviteter och hoppas att jag kommer kunna ro i land med den här veckan. Och jag omger mig med människor som ger mig trygghet. Som jag vet kommer möta mig med förståelse om jag nu skulle behöva ställa in.

Stressrelaterad paranoia

Jag är fortfarande lite lätt ängslig över möglet. Tänker på ibland det när jag andas in, och har granskat väggarna, hörnen och taket några gånger idag. Men den här oron känns normal. Den känns förankrad i verkligheten.

Jag tror att det som hände i mitt känsloliv i helgen kan beskrivas som stressrelaterad paranoia. Så här lyder kriterie nummer nio i borderlinediagnosen:

"Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom."

Jag har läst den där meningen förut, och alltid tänkt att, ja där har vi ett kriterie som inte stämmer på mig. Nästan alla de andra problemen har jag, beskrivningen av diagnosen stämmer ju nästan löjligt väl in på mig, men just kriterie nummer nio är något jag alltid tänkt inte gäller mig.

I år har jag ju börjat hos en ny psykolog, och när jag suttit hos henne och berättat hur veckan varit och vilka konstiga saker som hänt och hur jag inte kunnat kontrollera mitt beteende, hur allt jag kan och vet plötsligt kan försvinna i vissa situationer, så har hon förklarat för mig att det som händer är att jag drabbas av stressrelaterad paranoia. Jag har inte förstått det förut, men nu känns det så självklart att det är så det är, och det är skönt på något sätt att detta ingår i borderlinegrejen, det behövs liksom ingen ny diagnos eller ytterligare mediciner. Och nu inser jag att jag har ju haft JÄTTEMYCKET problem med detta! Men jag har inte fattat vad det är som händer, och jag har haft svårt att beskriva det för någon. Det som jag tidigare kallat för tvångstankar i bloggen ska nog egentligen beskrivas som tillfällig paranoia.

Det är svårt att förklara hur det känns att hamna i det där tillståndet. Det spelar ingen roll vad någon säger när man verkligen är inne i det. Det går inte att låtsas som ingenting, inte när det är som mest intensivt i alla fall. Inte när man på riktigt tror att man ska dö. Det är som att vara ute i havet och simma och plötsligt börja dras ner av en undervattensström. Alla andra står på stranden och förstår inte varför man är helt panikslagen, de förstår inte varför man skriker.

När man håller på att drunkna hjälper inga logiska motargument, tyvärr. Jag drunknar vad ni än säger. Det hjälper inte att prata om annat. Jag kan inte komma på någonting som hjälper.

Tur att det går över i alla fall.