Vården gör mig sjuk!

Ok. För en vecka sen blev jag utskriven, efter en kortare period inom den slutna psykiatrin. Då jag lämnade psyket skulle jag egentligen ha fått med mig en viss medicin som ska tas vid behov mot ångest. Detta glömdes bort. Efter att ha lämnat avdelningen och plötsligt vara hemma igen, omgiven av minnena från ångesten som gjorde att jag blev inlagd till att börja med, så ringde jag flera gånger både till avdelningen och jouren och grät och ojade mig. Från jouren fick jag rådet att hämta ut min medicin, på apoteket. Så jag tog mig till det nattöppna apoteket inne i stan, där jag fick höra att det inte fanns något recept. Nehepp...

Efter några dagar lyckades jag via min terapeut få en läkare att skicka detta recept, och idag gick jag för att hämta ut medicinen. Vilket inte gick! Den här gången hade läkarn glömt att ange vilken dos jag ska ha, och då får de inte lämna ut medicinen. Själv har jag ju ingen aning, jag har bara fått denna medicin inne på avdelningen och aldrig tagit den själv. Personalen på apoteket försökte ringa läkaren eller nån annan på psyket för att fråga, men fick inte tag i någon. Jag gick nyss tillbaka för att kolla hur det gått, om de fått tag i rätt dosering så jag kunde få min medicin, men icke. Så klart. De hade försökt nå psyket, och lämnat ett meddelande till dem, men jag har inget hopp om att få min medicin den här helgen heller. Jag behöver den! Jag har mina andra ångestdämpande, som den underbara husläkaren skrivit ut, och dem får jag inte ta för psykpersonalen eftersom de är vanebildande och typ narkotikaklassade, men vad ska jag göra då har ni tänkt? va, va, va?? Jag har tagit dem hela veckan och hade inte klarat mig utan dem.

Jag borde även börja fila på en anmälan till HSAN angående en läkare som bemötte mig väldigt illa på psykakuten. Jag måste skriva ner hela det där händelseförloppet innan jag glömmer. Tror knappast det kommer få nån effekt, men det kan ju ändå vara bra att markera när man blir illa behandlad.

Åh, vad jag önskar att jag kunde leva mitt liv helt utan kontakter med psykiatrin. När jag väger hjälpen jag fått av dem mot de svek de utsatt mig för, väger det över åt svekhållet. Det väger över så det nästan välter.