Idag fanns ingenting inskrivet i min kalender, men jag sminkade mig och åkte in till stan, jag tänkte att det skulle dämpa min ångest att ha en massa människor runt omkring mig. Till en början funkade det bra. Jag promenerade runt, runt i snöslasket i mina lite för hala och halkiga stövlar, hade Kate Bush med mig i lurarna, gick lite i affärer och funderade på att fylla det stora tomma i själen med lite snygga kläder. Hittade dock ingenting jag gillade.
Sen kom mina mörka tankar ifatt mig, sorg och bitterhet tog över rodret och inte ens Kate Bush kunde hjälpa mig. Jag flydde in på Café Mineur i Gamla stan där jag sköljde ner lugnande piller med iskallt vatten och funderade på om jag klarar det här själv eller inte. Men jag vill inte ringa jouren. Jag vill inte åka till St Görans psykakut heller, trots att jag kände mig trygg och väl omhändertagen när jag var där sist. Men deras omsorg är bortkastad på mig, jag är ett hopplöst fall.
Jag kan inte skilja känslorna från varandra, allt flyter ihop till en tung och värkande sörja och jag vet faktiskt inte hur jag ska orka. Och jag är ensammare än någonsin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Imorgon träffas vi! Jag hör av mig så fort vi är klara med grupparbetet. Då ska vi kramas och prata och sen ska du iväg och sjunga. Du är inte ensam!
Puss och kram!
Åh du är inte alls ensam!
Jag är oxå ett "hopplöst fall"...
Egentligen så är vi nog inte så "hopplösa", bara det att det typ alltid känns så...
Ta väl hand om dej...
Kram!
Yvette:
I morgon måste vi kramas och så får du lova mig att aldrig försvinna och aldrig tröttna på mig. Hoppas ni blir klara fort så vi hinner ses en låååång stund innan jag ska iväg! Vi hörs i morgon!
Puss och kram
Sotiga Vingar:
Tack för din kommentar! Det finns en tröst i att veta att man inte är ensam om att må kasst. Fast nu känner jag mig mycket bättre och riktigt lycklig. Men shit vad jag var ledsen när jag satt på det där cafét idag...
Ta hand om dig du med!
Kram!
<3 & Kram. Jag finns alltid här, det vet du...
Du är inte ensam fina du och det finns inga "hopplösa fall" min vän hade Borderline, och blev friskförklarad så allt är möjligt! du är en kämpe fina du! Kramar Mia
Maria:
<3 <3 <3 Tack för att du finns! Kram!
Mia:
Tack fina. Det är det jag hoppas på - att bli friskförklarad en dag! Och må bra!
Vi borde försöka ses nån dag, nu bor vi ju vid tunnelbanestationerna bredvid varann!
Kram!
Skicka en kommentar