Jag längtar så efter att vara en del av någonting. Efter att vara omtyckt, efter närhet, efter att kunna slappna av tillsammans med en annan människa. Alla mina chanser till lycka har jag saboterat. Den tunga ångestklumpen hänger runt min hals och ensamheten svider i hjärtat, och jag äcklas av det jag längtar efter.
Jag önskar bara att jag var viktig för någon. Desperat och alltmer mörk i sinnet försöker jag få tag i någon att umgås med, jag skriver meningslösa statusuppdateringar på facebook för att lindra min ensamhetskänsla. Det gör för ont, och jag vet att jag varit dålig på att vårda mina relationer på sista tiden, jag vet att alla är på väg bort. Jag önskar att jag hade någon att prata med om nätterna, någon annan än psykjouren, jag önskar jag hade någon som kunde följa med mig till akuten om det blir kris.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag kan inte hjälpa dig med det du vill ha, jag önskar jag kunde, men du ska veta att jag inte är på väg bort. Du vet att vi alltid har hittat tillbaka till varandra när vi tappat bort varandra. Men det ska vi inte göra nu. Jag ställer inga krav på dig och jag ska ingenstans. Jag vet att det inte är precis det här du menar men mig får du ringa på nätterna.
Puss!
Något du inte är ensam om är att känna sig ensam.
Under de tunga och svåra åren var jag också nästan alltid ensam. Inga anhöriga eller vänner som fanns där eller hörde av sig och stöttade. Det är först sedan jag började må bra som jag sakta men säkert kunnat bygga upp ett socialt liv. Det är otroligt orättvist att det ska vara så. Att man ska behöva vara ensam när man har det så tufft. Men det är en fas. Det kommer inte alltid att vara så. Kan du kanske under tiden ansöka om att få en stödperson? Jag vet att det inte är tillräckligt, men kanske är det någon att hålla i handen ändå på vägen mot allt det där andra du längtar efter.
Det kommer inte alltid vara så här. Jag lovar.
Känner likadant. Är liksom omtyckt när jag är pigg och glad men så finns den andra sidan där jag är helt osocial och bara är i min bibbla som folk inte förstår utan tar det personligt och så-puts väck- är det borta :-(
Vi har köpt en ny soffa och jag tjatade till mig en bäddsoffa så nu kan du komma och sova när du vill även om du inte orkar vara social på det sättet. Och självklart följer jag med till akuten- har ju också klippkort där ;-)
Stor kram från en som är helt slut efter IKEA-besöket idag...
Yvette:
Tack söta vän för att jag får ringa, men det känns ju dumt att störa dig på nätterna, du som är uppe och gör saker på dagarna.
Jag hoppas, hoppas, hoppas innerligt att vi inte kommer tappa bort varann igen. Jag fixar inte flera år utan dig igen. Men jag är så rädd att du ska försvinna.
Puss och kram
Rebecca:
Tack fina du för din kommentar.
Det är dumt att man är som ensammast när man egentligen behöver folk som mest. Det är svårt att hålla liv i relationerna när man inte mår så bra. Och extra svårt när man inte har något jobb eller så att gå till och inte träffar folk på det viset.
Jag googlade kontaktperson nu. Har inte tänkt på det förut. Men det vore ju skönt att ha nån att träffa och ventilera lite med. Får se om jag vågar ansöka om det.
Kram!
Maria:
Tack så mycket fina!
Ja, så länge man är glad så är det lätt att umgås och att lära känna nya människor, men när de jobbiga känslorna slår till blir det så svårt att hålla kontakten med folk som bara sett en som glad.
Vad mysigt med en bäddsoffa! Jag kommer gärna och sover över nån natt, vi kan prata, dricka te eller se på tv eller så.
Stor kram! Jag är glad över vår vänskap!
Försök ta mod till dig och ansök om du tror att det skulle kunna vara givande för dig att ha en stödperson. Det är ju ett steg framåt faktiskt, för det kan ju bli en hjälp både mot ensamhet plus att man får öva på detta med relationer. Om jag hade vetat om att det fanns när jag hade det sådär tufft så hade jag absolut velat ha en och jag tror det hade kunnat hjälpa mig mycket.
Var rädd om dig själv.
Rebecca:
Jag tror det skulle kunna vara jättebra för mig att ha en stödperson. Speciellt nu när jag inte träffar så mycket folk på dagarna. Om jag kommer i gång med praktik, vilket jag hoppas jag gör snart, skulle jag ju träffa folk på det sättet, men det känns lite osäkert hur det egentligen kommer bli med det här med praktik.
Det fanns ett nummer man kunde ringa, fast jag har lite telefonfobi... man kunde skriva till dem också så ringer de upp, fast det tycker jag är ännu läskigare än att ringa själv. Jag ska träffa min terapeut i morgon, då ska jag diskutera det här och se vad hon tycker. Hon brukar kunna peppa mig när det gäller att ringa telefonsamtal och sånt.
Tack Rebecca för att du bryr dig.
Hoppas du ringer!
Rebecca:
Jag har inte ringt än :-( Utifrån vad jag läst så verkar stödpersoner mest vara till för LPT-patienter i min kommun. Men man förlorar ju självklart ingenting på att ringa och höra efter hur det fungerar och om möjligheten finns. Ska prata med terapeuten om det, det blev aldrig av att jag tog upp det sist jag var där för det dök upp så många andra ämnen att prata om, men nu på tisdag ska jag ta upp detta!
Skicka en kommentar