Stillsamt midsommarfirande och paus från ångesten

Midsommar har jag firat i lugn och ro tillsammans med min kära mormor. Vi har ätit chips och druckit rosévin. Dessutom är jag hundvakt, så jag har världens finaste och raraste Vicki med mig vartän jag går. Eller. Går och går. Jag har asont i vänstra höften, ingen aning om varför, så just nu vaggar jag sakta fram med böjd rygg som en krokig gammal gumma. Inte ultimat när man har hand om en hund och vill kunna ta långa härliga promenader i naturen... men vad ska man göra?

De senaste dagarna har mitt hjärta varit tungt som bly av ångest, och allt har gjort så förtvivlat ont, och inom mig har självskadeimpulserna blixtrat och rivit. Jag har slagits mot mig själv, mot ångesten, mot sorgen och paniken. Nu ikväll har jag äntligen kunnat andas ut, allt känns ok för tillfället. Men det svänger hela tiden. Världen ändras hela tiden. Alltid är det något som ger mig ångest och då släpper spärrarna i rasande takt. Men trots att jag ständigt tvivlat på mig själv och varit nära att falla minst hundra gånger, trots att jag målat min framtid i svartaste svart, så har jag ändå lyckats hålla mig flytande den här veckan - tack vare det enorma stöd jag fått från min psykolog. Gud, vilken skillnad mot den förra mottagningen! Jag har fått extra tider både den här veckan och den kommande. Vi jobbar hela tiden med överenskommelser - om jag inte självskadar så får jag extra terapisessioner. Det låter kanske märkligt, man kan kanske tänka att det är när man skadar sig själv som man behöver extra stöd, men jag tycker det känns rätt logiskt faktiskt - för mig är det mycket, mycket mer smärtsamt att inte skada mig än vad det är att göra det. (Om jag skulle trampa snett och självskada så får jag självklart hjälp, men då endast på mina ordinarie tider, jag får inga extra samtal.)

Känner mig allt annat än stabil, men tröstar mig med att jag har många tider inbokade med psykologen. Nu under sommaren ska jag dessutom, utöver den individuella terapin, träffa en grupp två gånger i veckan. Inget sommaruppehåll här inte! Alltså, jag är så sjukt tacksam över all den hjälp jag får. Jag är verkligen det. Jag ska göra mitt bästa nu.

Och så är jag förkyld. Hostar och har mig. Usch, jag vill verkligen inte hosta sönder rösten lagom till att jag ska sjunga på syrrans bröllop om två veckor.

Nej, nu ska jag gå i bädd.

Ångestklister och framtidsutsikter

Ångesten är en grotesk köttätande blomma och jag är en liten insekt som sitter fast i dess klister. Ju mer jag sprattlar och försöker ta mig loss, desto mer klistras jag fast.

Jag orkar inte prata mer om hur dåligt jag mår. Jag märker ju att folk blir trötta och irriterade på mitt eviga ältande. Jag blir trött och irriterad jag med. Jag är utled på det här. Men jag orkar inte heller låtsas att jag är glad. Jag är så orolig och kan inte hålla fast vid nuet för en sekund.

Det är inga diffusa ångestkänningar det här, det är mycket påtagliga saker. Jag känner det i kroppen, något klöser och river i mitt hjärta.

Just nu är det mest det här med framtiden som oroar mig. Jag saknar planer. Jag har velat syssla med så många saker här i livet, jag har försökt och misslyckats varenda gång. Jag orkar inte lägga ner i min själ i fler saker som sedan bara blir fiasko. Det luktar lik om mina drömmar.

Jag frågade läkaren gång på gång hur det blir med min sjukskrivning. Kommer den bli förlängd? Jag är ju sjukskriven fram till december. Jag fick en massa svävande svar om att det ju är nyttigt att göra något på dagarna och sen sa hon något om utförsäkring. Jag gick därifrån och gnisslade tänder, det gör jag nästan konstant nu för tiden. Det är inte det att jag vill vara sjukskriven, jag vill ha något meningsfullt att göra på dagarna, jag vill klara av att ha ett jobb, men jag är så rädd. Minnena av hur dåligt jag mått på alla mina arbetsplatser bränner som eld inom mig. Tårar och skam.

Så. I december blir jag utförsäkrad och i januari blir jag hemlös. Känns som att jag har mycket att se fram emot... Jag kan lova er att inom mindre än ett år så är jag totalt utslagen. Ni som hejar på mig och engagerar er i mig - jag tror att ni kommer bli rätt besvikna, tyvärr.

Vickipromenad

Jag och Vicki (min mammas fina hund)



Vicki :-)

Katastrof

Jag försöker använda mig av krisfärdigheterna som psykologen gett mig, men de oroliga tankarna är så många, kaoset inom mig är så stort. Jag gnisslar tänder av stress över ingenting och det knyter sig i magen.

Idag har jag varit paralyserad av ångest och panik och känt mig värdelös och ensam och hatad. Jag har pratat med mormor i telefon tre gånger och hon säger att jag måste komma ifrån det här tänkandet, att jag måste sluta göra mig själv så här illa.

Träffade doktorn idag också. Det känns inte som att vi når fram till varandra.

En hundkompis

Det där jippot med Stadsmissionen igår var inte så roligt. Jag hade trott att det skulle finnas massor av grejer till försäljning, men det fanns bara två stänger med lite kläder på. Däremot var det kul att gå runt i Nacka forums butiker, jag letade i reahögarna och hittade två klänningar, leggings, strumpor och underkläder. Det blev en lyckad utflykt trots allt med en massa fina fynd!

Jag mår bra idag, och åh vad jag hoppas att det kommer hålla i sig ett tag nu. Sitter och kollar på bilder på valpar och drömmer och fantiserar om en egen hund. Jag vill ha en pigg hund som man kan hitta på en massa aktiviteter med. Ååh, en dag ska den drömmen bli verklighet! Bara jag hittar en stabil boendesituation.

Denna söndag ska jag ta det lugnt, läsa i DBT-pärmen jag fick i fredags, ta en fika med mormor, och så ska jag öva på sången jag ska sjunga på det kommande bröllopet. Det är mindre än en månad kvar nu!

Befriad?

Det känns som att jag äntligen, äntligen har hittat rätt. Som att jag kan ana ett bättre och mindre svajande liv nånstans där i framtiden. Vågar jag tänka så? Jag som inte tror på vändpunkter!

Jag är så nöjd med att jag vågade byta behandlingsställe, skillnaden är himmelsvid. Min psykolog är fantastisk. Hon tycker inte synd om mig, hon ger mig råd och effektiva redskap. De krav som hon och de andra ställer på mig känns jobbiga, tunga och obekväma, men samtidigt på något sätt så befriande. Att de vågar, att de inte ger sig. Jag kan inte förklara det riktigt, men kraven gör att jag orkar slåss mot det självdestruktiva, de ger mig en anledning att orka lite till.

Det är så skrämmande, det tar emot så enomt och golvet känns så halt under mina fötter. Samtidigt fyller det mig med en sådan lättnad, det här att jag blir så pushad till att kämpa, det känns som att jag kanske äntligen på allvar kommer att komma ifrån det destruktiva. Att jag kommer kunna bryta de förtvivlade beteenden och infekterade tankegångar som förstör.

Jag känner hopp. Och är nervös. För nu börjar DBT:n på riktigt, med kontraktskrivning och gruppterapi.

Idag ska jag gå på ett insamlingsevent som Stadsmissionen ordnar i Nacka Forum. Har man tur kan man ju fynda lite.

Bilder från ost- och vinkvällen!

Foton från ost- och vinkvällen som jag hade hemma hos mig för några veckor sen.

Världens finaste syster! <3


Anna och Niclas.


Maria och jag och där till vänster ser man mina fina lamm!


Jag!

Morgonmedicinen is back!

Jag gick till doktorn igår och bröt ihop och hulkade ner i näsduken hon räckte mig och snyftade fram mina kolsvarta och förtvivlade tankar. Hon bekräftade för mig att det är utsättningssymptom jag lider av, och rekommenderade att jag börjar med en låg dos av den ena av medicinerna igen. Har tagit en tablett och det vete tusan om jag inte redan mår bättre. Illamåendet börjar släppa sitt grepp om mig och jag har kunnat äta.

Jag sa nej till inläggning, mest för att jag ville visa mig duktig och ge någon sorts sken av att jag klarar mig på egen hand. Dubbla känslor där. Det är skönt att vara hemma, kunna spela keybord och se vad man vill på tv, samtidigt som det finns en märklig kaosinramad trygghet på en sluten avdelning. Man är inte ensam. Man behöver inte dölja sin ångest. Man är vaktad och relativt trygg. Men jag tror att jag kan hantera ångesthelvetet utan att behöva läggas in den här gången. Samtidigt som en del av mig skriker efter hjälp och dygnet runt-vård och omedelbart omhändertagande och inlåsning.

Min dödslängtan har lugnat ner sig lite och det känns rätt ok att leva. Men en massa andra destruktiva tankar och impuler surrar runt i huvudet och ger mig ingen ro. Självskador, förnedring, alkohol, droger. Vad som helst som kan döda mina vidriga känslor.

Om jag måste förstöra mitt liv för att få må bra - då känns det rimligt.

Djupt där nere i mörkret hägrar en fristad, ett lugn, och det är dit jag vill. Men det är en gäckande plats. När man tror att man är på väg dit så flyttas målet utom räckhåll. Innan man hunnit njuta. Tyvärr, du måste skära djupare. Du måste överdosera mycket mer. Aldrig når jag dit.

Jag blev även övertalad att låta den där remissen till beroende-enheten skickas iväg. Det skrämmer mig att behöva gå till ytterligare en mottagning och bli utfrågad och jag tycker fortfarande inte att mitt medicinbruk är tillräckligt allvarligt för beroende-enheten... Men men. Jag gör som doktorn säger. Hon vill verkligen hjälpa mig, det märks.

Spyhosta

Ja, jag mår inte mycket bättre idag... Vaknade tidigt och låg och kastade mig fram och tillbaka i sängen, orolig, ångestsvettandes, huttrande och extremt illamående. Till slut gick jag upp och försökte dricka lite te, och det slutade med spyhosta, yrsel, skakiga händer och ännu värre illamående.

Har läst lite om mediciner och utsättningssymptom och det verkar rätt troligt att illamåendet beror på att jag slutade helt abrupt med antideppet och neuroleptikan, utan att trappa ner eller någonting... Att jag aldrig lär mig.

Isolerad

Fortfarande ångest. Fortfarande illamående. Fortfarande nattsvarta tankar. Fortfarande äckelkänslor.

Känner mig febrig och sjuk och jättetrött och min kropp är full av gnagande oro. Och jag mår så illa! Idag har jag inte kunnat lämna hemmet. Spyan känns ständigt närvarande.

Vill bli omhändertagen och ompysslad. Och samtidigt inte. Önskar att någon var här. Och samtidigt inte.