Befriad?

Det känns som att jag äntligen, äntligen har hittat rätt. Som att jag kan ana ett bättre och mindre svajande liv nånstans där i framtiden. Vågar jag tänka så? Jag som inte tror på vändpunkter!

Jag är så nöjd med att jag vågade byta behandlingsställe, skillnaden är himmelsvid. Min psykolog är fantastisk. Hon tycker inte synd om mig, hon ger mig råd och effektiva redskap. De krav som hon och de andra ställer på mig känns jobbiga, tunga och obekväma, men samtidigt på något sätt så befriande. Att de vågar, att de inte ger sig. Jag kan inte förklara det riktigt, men kraven gör att jag orkar slåss mot det självdestruktiva, de ger mig en anledning att orka lite till.

Det är så skrämmande, det tar emot så enomt och golvet känns så halt under mina fötter. Samtidigt fyller det mig med en sådan lättnad, det här att jag blir så pushad till att kämpa, det känns som att jag kanske äntligen på allvar kommer att komma ifrån det destruktiva. Att jag kommer kunna bryta de förtvivlade beteenden och infekterade tankegångar som förstör.

Jag känner hopp. Och är nervös. För nu börjar DBT:n på riktigt, med kontraktskrivning och gruppterapi.

Idag ska jag gå på ett insamlingsevent som Stadsmissionen ordnar i Nacka Forum. Har man tur kan man ju fynda lite.