Jag försöker använda mig av krisfärdigheterna som psykologen gett mig, men de oroliga tankarna är så många, kaoset inom mig är så stort. Jag gnisslar tänder av stress över ingenting och det knyter sig i magen.
Idag har jag varit paralyserad av ångest och panik och känt mig värdelös och ensam och hatad. Jag har pratat med mormor i telefon tre gånger och hon säger att jag måste komma ifrån det här tänkandet, att jag måste sluta göra mig själv så här illa.
Träffade doktorn idag också. Det känns inte som att vi når fram till varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du är aldrig ensam och hatad. Glöm inte det.
Varma kramar i tusentals!!
Maria:
Tack kära du, om du visste vad glad jag blir över din kommentar <3 Du och mormor har rätt, jag ska försöka lyssna på er och inte på ångesten.
Massor av kramar vännen!
Usch, låter som att du har det skitjobbigt. Tycker du verkar vara en så himla fin person och skulle velat säga hej till dig när jag såg dig igår igen i korridoren :-). Känns som att jag känner dig litegrann eftersom jag läser din blogg, men du vet ju inte alls vem jag är så det blir ju lite konstigt. Säger hej till dig här istället, och hoppas att idag är en bättre dag.
stor kram!
Katarina
Jag säger som Maria. Du är aldrig ensam och hatad.
Kram!
Katarina:
Tack fina, vad rar du är. Jag tror att jag såg dig också igår, jag funderade på att vinka lite men vågade inte. Trots att jag inte känner dig, så känns det litegrann som att ha en kompis där på enheten :-) Det känns fint.
Hoppas du mår bra!
Stor kram!
Yvette:
Tack gulliga fina du!
Kram!
Skicka en kommentar